Om tatuerade brudar.

Bilden kommer från http://crescentmoon06.tumblr.com/

Av någon anledning sa någon något på twitter om tatueringar och brudar och där spann det loss. Jo. Jag har en tatuering, och jag har gift mig.

Är jag hipp nu, blev min fråga.

För jag ser mig själv som mycket.

Mycket av det är bra, men hipp är jag inte. Jag är nog – i mina bra stunder – ganska klok och hyfsat välskapt och om ChrisåJonas fotar mig blir jag rent ut av snygg, men nej. Inte hipp. Inte spännande. Snarare en rätt bra tant.

Definitivt ingen tatuerad pinterestbrud. Dessutom är jag frånskild sedan nästan – jisses! – arton år, så det där med brud är väl rätt preskriberat vid det här laget.

Men jo. Jag har faktiskt en tatuering, även om den inte alls riskerar att hamna på Deepeds pinboard

Den är speciell på sitt sätt och det finns en historia bakom.

Jag lovar @jespervarn att jag ska berätta, och jag börjar fundera. Och söka i gamla bloggar, för jag har helt klart för mig att jag skrivit om det här förut…?

Jo.

Inte i en blogg. Innan mitt bloggliv, medan QS (avsomnad, fortfarande saknad community) fanns. Där skrev jag en text om den tatueringens tillblivelse, och faktum är att jag hittade den texten i en arkeologisk utgrävning här hemma,

Texten är daterad 23 april, 2006

¤ Ämlig Emla ¤

Jag nappade på FrökenMoe’s idé rakt av. “Javisst” sa jag bara, när vi stod inne på Lagerhaus på Kungsgatan och hon kläckte den. 118118, två telefonsamtal senare så hade vi bokat tid; några veckor bort, på rätt sidan lön.

Tanken var alltså ingalunda ny eller främmande, och just den här idén tilltalade mig. Rent av mycket, jag som är så svag för symbolik och saker med mening.

En fruktbarhetssymbol, något som hjälper mig att hämta kraft ur marken, ur själva Moder Jord, för varje steg jag tar.  Tanken är ingalunda ny. Tvärtom. Fröken Moe, som dessutom är arkeolog, berättar om matriarkat under bronsåldern, om funna mosslik och om att man hittat fynd över hela vårt jordklot. Vi efterhärmar bara, apar efter, gör som många människor gjort många gånger förut, för många tusen år sedan.

Så träffas vi vid Aspuddens T-bana, och går till Doc Forrest lilla verkstad. En man som jobbat som tatuerare i 40 år, han kan det här. Det är vår tanke, och den är god. Han varnar oss: Det finns få ställen på kroppen som är så svåra att tatuera. Inte för själva tatueraren, utan framförallt för bäraren. Man har oerhört mycket känselceller under fötterna, och en avsevärd del av dem är smärtreceptorer. Emla är därför applicerat. Japp.

Vi är redo, om än vissa av oss en smula blek om nosen. 🙂

“Känns det här?” frågar Doc Japp, svarar FrökenMoe. “Hmm…Det ser ju ändå ut som om Emlan tagit, huden brukar bli vit och det är den” Jo, det intygar jag, jag ser både den vita huden under FrökenMoe’s fot och den i ansiktet. Doc fyller i hur han ska tatuera med en penna och pennan är vass och den gör ont och vi inser att vi har en intressant erfarenhet framför oss.

Ibland är det gott med goda vänner. FrökenMoe har starka händer, det är jag snart varse, men benen i min hand överlevde och vi hjälper varandra genom det hela, smärtan är någorlunda och kontrollerbar för det mesta, men ju högre upp i fotvalvet Doc arbetar desto vidrigare är det, smärtan känns långt upp i höften och det är omöjligt att inte rycka till, inte flämta och frusta. Det är en god sak att Doc är skicklig och snabb. Framför allt skicklig och snabb.

Pinan tar slut och det blev bra.

Efteråt tar vi en kaffe och landar lite.

Shit, så fränt, vi gjorde det!

“Nu, säger FrökenMoe, ska vi bara se till att bli mosslik också, så någon hittar oss om tretusen år och ser hur snygga fötter vi har”

——————————————————————————–

Ja. Så gick det till. Jag och min bästa vän skaffade oss varsin fruktbarhetssymbol under foten. Vi har varsin historia och bakgrund, men vi hade gemensamt  att vi båda levde levde ensamma, efter hisnande/ tragiskaY katastrofala/ himlastormande/ fantastiska kärleksrelationer där det inte blivit/funnit plats för/ hunnit bli/ kunnat bli/ gått åt helvete med det där med barn.

I efterhand kan man bara baxna.

För jag blev med barn. Fast det inte alls var tänkt så, och definitivt inte planerat. Det festligaste är nästan att när min Lilla Essing är ett halvår upptäcker hon att hon är gravid. Fast det inte alls var tänkt så, och definitivt inte planerat.

Så.

De hade inte så fel, de där mossliken.

Om hopp, hopplöshet och likdelar i mossan.

Veckans Fotosöndag-tema var “Hopp”.
Kul! Åh, så roligt, jag visste precis vilken tolkning av ordet jag ville spegla.
Hopp.
Faith.
Vårt behov av att få tro på något, att slippa vara ensamma i världen. Jag tänkte skriva något klokt om det, något lika bra som min vän Jenny predikar, eller Jonas Gardell eller så.

Man kan kalla det religion. Man kan kalla det för vad man vill. Man kan ha sin egen kyrka i skogen om man vill, men alla människor har ett behov av någon sorts andlighet och vilan i att inte i varje läge vara ensamma i en ganska stor och kall värld.

Och jag tänkte en predikan AnnaStina höll i Björkskatakyrkan i Luleå för tre evigheter sedan och som berörde mig, och som var skriven kring orden i Jesaja:

Jes 49:14

Sion sade: “Herren har övergett mig, Gud har glömt mig.”

Jes 49:15

Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma,     glömmer jag aldrig dig.

Jes 49:16

Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar.

 

För precis så tänker jag. Mitt namn står skrivet i Guds händer, jag är inte ensam. Jag möter världen så gott jag kan och jag lyckas med somt och annat blir inte som jag tänkt men kanske ganska ok så småningom ändå eller lyckligtvis mycket bättre fast inte alls enligt planen. Men jag är inte ensam. Jag bär mina bördor, jag fattar mina beslut, ingen kommer komma nerdansande på en himlastege i änglaskrud och rädda mig när det kör ihop sig, men likväl, jag är inte ensam och jag är inte ansvarig för precis allt i min värld. En del ligger faktiskt utanför min kontroll. Jag måste inte försöka fixa allt. Själv.

För mig var det en livsavgörande insikt.

Att kunna delegera en del av allt jag bar – för jag upplevde verkligen att jag var ansvarig för allt. För allt jag borde ha ordnat, löst, förstått, klarat och kunnat. Den tankemodellen fungerar självklart inte, men jag är inte det minsta ensam om den.

 

Ni hör.

Stora tankar i liten skalle. Pompöst och bombastiskt  och…

Så ska det kokas ner till en bild. En bild med en tom hand (som kan fyllas med innehåll), något med snyggt ljus och ont om tid hade jag också när jag vandrade iväg på söndagkvällen för att försöka få ihop något. Väl hemma igen trodde jag nog att det skulle fungera, men när jag ser eländet på stor skärm och inte bara i kamerans lilla display…

Ja, ljuset är snyggt och tanken är god men…

Avhuggen hand i motljus

Vårgasm

Jag går ut i ruggvädret, det är en tillfällig paus mellan regnskurarna, och solen bryter nästan fram i ett ögonblick.

Jag är osams med kamerans autofokus, så jag letar reda på en blomma för att testa lite.

Då  hör jag den.

Öronbedövande.

Koltrasten sitter på taknocken och sjunger för kung och fosterland och få ljud bär så mycket vår som den sången.

En vår för hundra år sedan satt jag i Vitabergsparken med en mycket gravid vän, och en koltrast – de brukar oftast sätta sig precis så, högst upp i ett träd, på ett tak, på en stolpe – dök in i ett buskage några meter ifrån oss och sjöng bara just för mig, jag som kom ner från vintern i Lappland och som var sjuk av vårlängtan.

Så där satt jag och grät.

Chris och Jonas fångade precis den känslan i en bild de tagit

Bilden är tagen av Chris och Jonas (www.cwjm.wordpress.com)

Precis så känns det i hjärtat, när våren kommer.
När en koltrast sjunger, när blicken fylls av blåsippor eller när ungbjörkarnas bark helt plötsligt lyser vinröd mot snön.

Foto: Tor Lundberg/N www.kvikkjokk.nu

Jag tror att man måste vara uppväxt i södra Sverige men bott högt upp i Norrland för att förstå det här riktigt.

—————————

Chris och Jonas blogg och Flickr
Tor Lundbergs blogg

Enfaldens tankar

I ensamheten gror enfalden. Brist på perspektiv ger inskränkta åsikter, rädsla för det som sticker ut och det i sin tur spär på fördomarna vi bär på.

Idag har rättegången mot terroristen från Utöya inletts och den tredje akten påbörjats.
Jag erkänner.
Jag undviker nyheterna i största möjliga mån. Jag orkar inte med nyhetsfesten.
Det är makabert och osmakligt, och vad värre är, jag är helt övertygad om att Behring Breivik njuter av den lika mycket som jag avskyr den.
Så genom att försöka se de viktiga frågorna som hans agerande lyft, utan att i överigt bry mig om honom – han är oviktig! – försöker jag förstå varför det som hänt hände.

Hur hanterar vi människor som hellre stänger ute det avvikande, skräms av det, hatar det?
Alla åsikter kan drivas in i extremism och undantagslöst trivs just det extrema i skuggorna, där motståndet saknas, dit dialogen inte når.
Religion. Politiska -ismer. Miljöengagemang.

En människa som ställer sig på sidan av samhället, tar avstånd från det, hatar det. Som bara stöter sina tankar mot liksinnade, som befinner sig i en Ja-kultur, och i en sektliknande kontext, där behovet av att stänga ute allt annat och hävda sitt eget perspektiv till varje pris, hur når vi en sån människa?
Oavsett om personen är militant vegan, högerextrem nynazist eller taliban?

Jag tror att det finns två sätt att tänka:
Antingen stänger man in, eller så öppnar man upp.
Antingen drivs man av rädslan för det främmande, eller av kärleken till det annorlunda.
Så enkelt är det. Rädsla eller kärlek.

I mitt flöde på twitter dök den här bilden upp.


(Basses bästa)

Just idag kändes den sällsynt träffande.

______________________________

Missa inte Helle Kleins ledare idag.

Om rätten att hoppa i galen tunna.

Jo.
Jag har gjort det.
Åtskilliga gånger.
Mot bättre vetande, eller kanske inte ändå men ofta mot andras bättre vetande.

Mer eller mindre välmenande vänner, eller oroad allmänhet kan kvitta, resultatet är det samma.
De mer välmenande har bedrövat sett mig bulta pannan blodig i omöjliga projekt medan de mindre välmenande försvunnit ur den närmsta sfären.
Så är livet.
Ska man säga till någon man bryr sig om att “…du, det där du håller på med nu, det kan bara gå åt skogen, visst förstår du det..?” krävs det både finkänslighet och god formuleringsförmåga för att inte trigga alla de där försvaren som redan står i givakt. Det är inte lätt att som vän bli lyssnad på då.

Å andra sidan.
Vem vet mer än jag om hur jag tänker och känner?
Andra kan ha åsikter, goda råd och glada tillrop – eller stå redo med te, sympati och choklad inför katastrofen, men besluten är och måste förbli mina egna.
Mina.
Och hur vet man att det ändå går åt skogen? Ibland är ens den minsta lilla chans tillräckligt bra för att kämpa för, just för att om man vinner, vinner man så mycket?

Men värst är ändå inte vänners oroade ifrågasättanden.
Värst är när DU, den som beslutet innefattar, tar det ifrån mig.

“Du förtjänar någon bättre”
“Jag är för gammal för dig”
“Jag måste tänka på barnen”

Feghet är det.
Fegt är det att inte ge sig hän i det som är.
Fegt är det att inte erkänna att man vill men inte törs.

Är det något jag är trött på, så är det feghet.

————————————-

På förekommen anledning: Allt är bra.
I mitt liv är allt väl.
Somligt i mitt liv är faktiskt mycket bra, och ett bevis på att ibland vet man bäst själv, trots att blodet skvätter där man står och bankar sin panna.
För bankandet upphör, andra former av kommunikation uppstår och sår läker.

Den femte årstiden

Dagen, här i kungliga huvudstaden, har bjudit på strålande sol och mer än en handfull plusgrader.
En underbar vårdag.
Åh, så jag älskar våren, den här tidiga, som egentligen är lika mycket vinter – och det kan lika gärna snöa i morgon! – och senare, när de första vårblommorna kommer.

Men just den här tiden, då saknar jag åren i Jokkmokk.

Vårvinter.

Bor man i Lappland har det ordet en speciell klang.

Det doftar av kokeld, av souvas och gahkko, av kaffe och skoteravgaser.

Jag är välsignad, som levt ett liv med så många växlingar och ja, jag kommer nog aldrig rikigt sluta vara norrbottning.

Ren på Skansen

Det var tuffa år men samidigt alldeles fantastiska.

(och vet ni. Jag tappade hakan här om dagen, när jag hörde min onge:”Mamma, ska vi faja till pappa i mojjon?” #indoktrinering)

Om allt jag har

Jag älskar semlor.
Det är nog faktiskt det godaste bakverk jag vet.
Mandelmassan, som ska vara riktig, med mandelbitar i, inte för “slät”.
Bullen, luftig men ändå så där skönt tung.
Vispgrädden.
Locket ska vara trekantigt och jag vill ha den simmande i gott om het mjölk.

ÅH så gott det är!

Barnet har också fått smak för det hela, och igår gick vi upp till vårt lokala konditori och köpte några semlor, på väg hem från Dadi.
Efter maten fick han sin semla.
Han hade tjatat till sig att få en egen, och inte bara få smaka på min.

Det är klart att en treåring inte orkar en hel semla. Inte efter att ha ätit upp sin mat, först (Ja, det var ett villkor, så taskig är den här mamman)
Han orkade faktiskt inte ens halva, men han låg i soffan, som en stoppad korv, och var nöjd och riktigt däst, precis som man ska vara på semmeldagen.
Sista dagen innan fastan.
Stora Moffar-dagen.

För nu, nu har tant bestämt att det inte blir något fikabröd. Inte minsta lilla kaka, kex eller bulle till teet eller kaffet. Choklad går, glass går men inga macarons, inga kanelbullar, inga semlor eller wienerbröd. Inte ens minsta lilla bragokex.

Inte förrän till Påsk.

Jisses. Jag som älskar sånt.

Men det är nyttigt att påminna sig själv, lite då och då, om hur lyckligt lottad jag är.

Bästa skyllet

En av de här rikigt bra sakerna med att ha en bästvän som kämpar på BB är att man kan dämpa sin oro för henne (och ongen-to-come) med glass. Jag frågade Twitter om lov, och twitter sa:

“Force Majeur. Ät”

Lyckligtvis har jag dessutom sjukt god glass i frysen, både vaniljglass och glass med kaffesmak.

Så jag medicinerade duktigt. Höll ihop och flippade inte ur, trots att besked om resultat dröjde, och mätt och fin somnade jag som ett barn.

Men nu då?

När glassuget river i gom och buk, och barnet är levererat (Jo, Tack, det blev ju bra det där, ändå. Du är allt en lurifax, Gud)

Jag behöver en ny barnafödande bästvän.

Träd fram!

Carolina! Jenny! Carina! (Drottningsylt tänker jag inte häckla, jag har redan bokat in 12 mars)

Herrejösses. Vem som helst får gärna anmäla sig, så sitter jag här med min glass och mina radband, förbön ingår i tjänsten.