Cecilia Uddén har arbetat som utrikeskorre i tjugo år ungefär, hon har framförallt jobbat i Mellersta Östern, men också under några perioder rapporterat hem från USA.

Intervjun, som görs av Anna Hedenmo är lysande.
Riktigt skitbra, faktiskt.
Anna ställer frågor, inte alltid insmickrande och “trevliga” frågor, och Cecilia är brutalt ärlig. Hon svarar. Hon berättar om när hon tänkt fel, när det blivit bra, när det inte blivit fullt lika bra, om när hon gjort misstag och vad hon lärt sig av det. Man pratar om journalistik, om trovärdighet, om livet som korre i främmande land, om att leva med familj i oroliga regioner. Cecilia berättar om sin man, om hur han stöttat henne, provocerat henne, och faktiskt gjort henne till en än bättre journalist.

Och jag funderar lite på det där med hur vi stället frågor, vilka frågor vi ställer. Jag har i bakhuvudet, en intervju med en framburen affärsman, någon som drog sig tillbaka efter en karriär, med många många miljoner i bakfickan, och intervjuaren frågade om det där med familj. Om prioriteringarna, närheten till barnen, och hur mannen ifråga, med någon sorts (sorgsen, eller bara medveten om ett konstaterat misslyckande?) klang i rösten pratar om att han kan vara nära sina barnbarn nu, åtminstone. Kanske var det Percy Barnevik. Kanske var det någon annan.

Cecilia Uddén åker iväg som korre till Egypten med en åttamånaders baby, och hon gör det med vetskapen om att cheferna hemma i Stockholm är tveksamma till hela grejen. Korra i Mellersta Östern, med småbarn med sig?

Alla gör vi val. Alla bedöms vi utifrån de val vi gör. Alla får vi hjälp och stöd av vår familj (om vi har något) men berättelserna skiljer sig åt. Både om hur man ställer frågorna, och hur de besvaras. Man kan lyfta sin partner, berätta om stödet, eller man kan konstatera att man missat tåget. Man kan komma undan med att ha missat pappatåget om man tjänat tillräckligt mycket pengar, och är just man. Men hur skulle vi se på en kvinnlig journalist, som inte släpat ihop många hundra miljoner, om hon flackade med blicken och erkände att hon missat att vara “en riktig” mamma?

Det sades mycket intressant under det timslånga samtalet, det finns många lysande citat att plocka. Det om det rosa bubbelgummet, det om den arabiska flickan på bussen i Sverige, rader ur diskussionen om partiskhet, eller för all del, om mötet med den palestinska kvinnan Sohar.

En puff i en tidning, du vet, de där korta raderna precis i början av en artikel, som ska fånga ditt intresse och få dig att läsa vidare, kan säga en hel del om hur konventionellt vi tänker.
Jag gissar att tanken är just att fånga, att attrahera och den tanken styr vad man väljer att lyfta fram, vad man tror fångar läsarna, tittarna.
Här har vi då SVTs puff från svt.se.
Man har en lysande intervju med stora tankar, och man väljer att lyfta just tårarna, känslan av otillräcklighet och förtvivlan.

Personligen har jag inga som helst problem med att en journalist blir känslomässigt engagerad i sitt arbete. Nej. Känslor gör inte att man förlorar sin professionalitet. Tvärtom.
Jag tror att just det personliga engagemanget är nyckeln till god journalistik. Det gör att vi som lyssnare faktiskt hör vad som sägs, och berörs av det.
Men hur uppfattas tårar?
Allt för ofta som tecken på svaghet.
Uppfattas man som trovärdig om man har hulkat i radio?
“Får” man “tappa kontrollen”?

Vad tror ni, skulle puffen sett likadan ut om det var en manlig journalist som intervjuades?

Kanske.
Men bara om det var Niclas Hammarström eller Magnus Falkehed som intervjuades.

Läs vad Genusfotografen skriver om den här bilden, och dess “kvinnliga” touch här 

——————————————————————————————————————–

Här kan man se intervjun, åtminstone fram 4 februari 2015
http://www.svtplay.se/video/1786162/del-4-av-8-cecilia-udden