Arbetslinjen

Det kom ett e-brev

 

Hej,

Du är bjuden till rekryteringsmässa på Arbetsförmedlingen Stockholm City.
Onsdagen 26 febuari kl. 13.00
Adress: Tunnelgatan 3. (T-bana Hötorget)

Onsdagen den 26 febuari kl. 13.00-14.30 har du möjlighet att träffa 10 företag som söker personal både med och utan erfarenhet inom olika typer av sälj: Key Account managers, B2B säljare, Kundansvarig säljare, kundtjänstmedarbetare  och flera andra kundnära tjänster.

Ett mycket bra tillfälle för dig som är i början av karriären. I många fall erbjuds utbildning och introduktion om du saknar erfarenhet.

Glöm inte ditt CV

Deltagandet är frivilligt och du behöver inte föranmäla dig!

Välkommen
Arbetsförmedligen Stockholm City

Jag valde att inte gå på rekryteringsmötet, eftersom jag varken är en bra säljare, eller tror att jag har förutsättningar att bli det.

Det gjorde däremot ganska många andra, eftersom AF råkat skicka ut inbjudan till över 60000 personer.

Åt det här har jag skrattat mycket idag.

Men samtidigt är det lite tankeväckande.

Som arbetslös så måste jag rapportera alla jobb jag söker till AF. Jag måste rapportera om jag varit på en anställningsintervju, jag måste berätta om jag skickat in en spontanansökan till någon. Rapporterar jag inte tillräckligt många dylika händelser senast den 14 varje månad går det ett automatiskt meddelande från AF till min A-kassa.
Jag måste också gå på de möten på AF som jag blir kallad till.
Annars går det automatiskt ett meddelande till min A-kassa.

Jag kan också vara tvungen att gå till Arbetsförmedlingen en gång i månaden för att “uppdatera min handlingsplan”.
Det betyder att jag får stå i en kö. Längst fram i kön får man träffa en tjänsteman som trycker på en kö-lapp-maskin, och så får jag en kölapp. Sen får jag fortsätta att vänta.
Man kan vänta sammanlagt sju minuter. Man kan vänta sammanlagt en timma. Oftast tar det någonstans mellan 20 och 45 minuter. (De som är lika gamla som jag tänker lätt på Sovjetunionen, när de står i den där kön för att få en kölapp)
När man väl får träffa en handläggare är mötet oftast över på mindre än tio minuter.
Nej. Man kan inte boka tid.
Kommer jag inte rätt dag går det automatiskt ett meddelande till min A-kassa

Eftersom Arbetsförmedlingen har makt över hela min försörjning är jag en mycket lyhörd medborgare. Säger AF: “Hoppa!” frågar jag :”Hur högt” (om jag får tag på någon att ställa frågan till)

(Jag väljer att inte skriva något om hur demoraliserande hela den här hanteringen är just nu. )

Den här rekryteringsmässan var frivillig.

Kan vi äntligen få konstatera att arbetslösa människor inte vill vara det, att arbetslösa människor behöver hitta nya jobb, inte ständigt misstänkliggöras som “bidragstagare” och latmaskar.

\dev\null

På Facebook finns det en inbox för meddelanden från främlingar, från människor man inte har någon vän-relation till. (Det är den som kvällstidningarna med jämna mellanrum upptäcker och kallar “hemlig”)

Mest fylls den av spam och underliga raggningsförsök, så det är sällan jag kollar den. Dessutom får man ingen röd liten plupp som påminner om att det var ett tag sedan det gjordes.

Men idag kollade jag, och hittade följande.

dialog

Jo. Jag är hygglig nog att maska killens efternamn. Vem vet, han kanske lärt sig lite mer om rasism och islam sedan det begav sig?

 

 

Jamendåså. Då var det ju tur att jag inte såg mailet förrän nu, nästan ett år efter att jag fått det, så slapp riskera att hamna i någon outhärdlig dialog. Olika perspektiv och nya kunskaper är ju alltid otäckt.

 

Vad det handlade om? Boken “Mustafas Kiosk” som hamnade i blåsväder. Min danske ‘vän’ länkar hit, SVT skrev såhär. Själv blev jag uppenbarligen skärmdumpad och citerad i Danmark. Där ser man.

 

 

Skillnaden mellan hur något är, och hur vi berättar om det.

Cecilia Uddén har arbetat som utrikeskorre i tjugo år ungefär, hon har framförallt jobbat i Mellersta Östern, men också under några perioder rapporterat hem från USA.

Intervjun, som görs av Anna Hedenmo är lysande.
Riktigt skitbra, faktiskt.
Anna ställer frågor, inte alltid insmickrande och “trevliga” frågor, och Cecilia är brutalt ärlig. Hon svarar. Hon berättar om när hon tänkt fel, när det blivit bra, när det inte blivit fullt lika bra, om när hon gjort misstag och vad hon lärt sig av det. Man pratar om journalistik, om trovärdighet, om livet som korre i främmande land, om att leva med familj i oroliga regioner. Cecilia berättar om sin man, om hur han stöttat henne, provocerat henne, och faktiskt gjort henne till en än bättre journalist.

Och jag funderar lite på det där med hur vi stället frågor, vilka frågor vi ställer. Jag har i bakhuvudet, en intervju med en framburen affärsman, någon som drog sig tillbaka efter en karriär, med många många miljoner i bakfickan, och intervjuaren frågade om det där med familj. Om prioriteringarna, närheten till barnen, och hur mannen ifråga, med någon sorts (sorgsen, eller bara medveten om ett konstaterat misslyckande?) klang i rösten pratar om att han kan vara nära sina barnbarn nu, åtminstone. Kanske var det Percy Barnevik. Kanske var det någon annan.

Cecilia Uddén åker iväg som korre till Egypten med en åttamånaders baby, och hon gör det med vetskapen om att cheferna hemma i Stockholm är tveksamma till hela grejen. Korra i Mellersta Östern, med småbarn med sig?

Alla gör vi val. Alla bedöms vi utifrån de val vi gör. Alla får vi hjälp och stöd av vår familj (om vi har något) men berättelserna skiljer sig åt. Både om hur man ställer frågorna, och hur de besvaras. Man kan lyfta sin partner, berätta om stödet, eller man kan konstatera att man missat tåget. Man kan komma undan med att ha missat pappatåget om man tjänat tillräckligt mycket pengar, och är just man. Men hur skulle vi se på en kvinnlig journalist, som inte släpat ihop många hundra miljoner, om hon flackade med blicken och erkände att hon missat att vara “en riktig” mamma?

Det sades mycket intressant under det timslånga samtalet, det finns många lysande citat att plocka. Det om det rosa bubbelgummet, det om den arabiska flickan på bussen i Sverige, rader ur diskussionen om partiskhet, eller för all del, om mötet med den palestinska kvinnan Sohar.

udden

En puff i en tidning, du vet, de där korta raderna precis i början av en artikel, som ska fånga ditt intresse och få dig att läsa vidare, kan säga en hel del om hur konventionellt vi tänker.
Jag gissar att tanken är just att fånga, att attrahera och den tanken styr vad man väljer att lyfta fram, vad man tror fångar läsarna, tittarna.
Här har vi då SVTs puff från svt.se.
Man har en lysande intervju med stora tankar, och man väljer att lyfta just tårarna, känslan av otillräcklighet och förtvivlan.

Personligen har jag inga som helst problem med att en journalist blir känslomässigt engagerad i sitt arbete. Nej. Känslor gör inte att man förlorar sin professionalitet. Tvärtom.
Jag tror att just det personliga engagemanget är nyckeln till god journalistik. Det gör att vi som lyssnare faktiskt hör vad som sägs, och berörs av det.
Men hur uppfattas tårar?
Allt för ofta som tecken på svaghet.
Uppfattas man som trovärdig om man har hulkat i radio?
“Får” man “tappa kontrollen”?

Vad tror ni, skulle puffen sett likadan ut om det var en manlig journalist som intervjuades?

Kanske.
Men bara om det var Niclas Hammarström eller Magnus Falkehed som intervjuades.

Läs vad Genusfotografen skriver om den här bilden, och dess “kvinnliga” touch här 

——————————————————————————————————————–

Här kan man se intervjun, åtminstone fram 4 februari 2015
http://www.svtplay.se/video/1786162/del-4-av-8-cecilia-udden

Ibland bota, oftast lindra, alltid trösta

Jag följer mina flöden, läser dagstidningarna, lyssnar på radio.

Barn som frustrerat konstaterar att deras föräldrar inte blir sedda, väl omhändertagna. Det förtvivlade nötandet avlöses av uppblossande skandaler. Vi minns blöjor som vägs (vilket inte alls är något självklart tecken på vanvård) , och någon vars trygghetslarm aldrig fungerade eller ett demensboende där man har dörren låst för att slippa riskera att någon virrar sig ut. Okunskap blandas med journalister som inte kollar källor och verifierar fakta och till det kommer den eviga klickjakten.

Resultatet blir oro hos oss alla. Hur ska det bli när vi själva blir gamla? Vem ska ta hand om mig?
Somliga skriker efter förbud. Mot vinster i välfärden, eller mot privat vård överhuvudtaget.
Jag tror inte att det är så enkelt.
Vård är inte självklart sämre utförd bara för att kommunen köper vårdplatser från något som förut hette Carema. (Ja, de har bytt namn till Vardaga – vilket jag skrattat mig harmynt över. Ur askan in i elden)
Det är inte så att vård av multisjuka gamlingar fungerar prickfritt bara för att vården bedrivs av kommunen.

Men jättevinster till skatteparadis då? Ja. Det är det svårt att se något positivt med. Just det där med att sno med sig stålarna utomlands är girigt och grisigt, oavsett om pengarna en gång var skattepengar eller inte. Jag har svårt att inte se ner på människor som beter sig så men visst måste man få driva ett företag med vinst, om man nu ska driva ett företag på ett rimligt sätt.
Förr i tiden, när det här inte var lika självklart, bedrevs t.ex. privata behandlingshem i stiftelseform, men det är inte heller självklart enkelt alla gånger.

Andra anpassar sig, och erbjuder “privat lyxvård”.?
Ja. Jag har faktiskt inte ens ett problem med det. För mig får man gärna servera hummer och ostron på onsdagar, och förgylla dörrhandtagen om man vill och har råd. Varsågod.

Jag har inte ett problem med att man höjer den högsta nivån.

Jag har ett problem med när man sänker den lägsta.

Oavsett vem som bedriver vården, och oavsett vem som betalar.

Som man ropar får man svar

Det är inte bara innehållet i pressmeddelandet från Moderaterna som är uppseendeväckande i sin retorik.

Framförallt är sammanhanget det som får mina ögonbryn att lyftas. Det publiceras nämligen inte på Moderaternas hemsida, utan på Stockholms läns landstings hemsida.

“Till dig som jobbar inom sjukvården i Stockholm vill jag därför rikta en uppmaning. Många frågor är viktiga för en bra sjukvård. En av de mest centrala handlar om jobben. Rösta inte fram en vänsterregering som vill chockhöja arbetsgivaravgiften för unga som jobbar i Stockholms läns landsting. Gör det inte dyrare att anställa nyexaminerade undersköterskor och sjuksköterskor. Rösta inte bort sjukvårdens unga medarbetare.”

Det kommer att bli en lång och smutsig valrörelse, och jag förutspår redan nu att vi kommer få ett rekordlågt valdeltagande.

Köttvärlden.

Dagens snackis måste nog vara nyheten att några representanter från LRF stått utanför en skola i Nyköping och bjudit på hamburgare, då skolan annonserat att man kommer ha en “köttfri dag” i veckan.

Men varför kan man inte ha en köttfri dag i skolan?

– Det kan man väl ha, det är inte det vi är emot. Vi vill bara att ungarna ska få ordentligt med näring alla dagar. Det är särskilt viktigt för tjejer som växer, idrottar och ska bli snygga. De har ett väldigt stort järnbehov och jag tror inte att man alltid tänker på flickorna. De har kommit i skymundan för de ställer sig inte upp och skriker direkt.

Uttalandet har naturligtvis genererat en del … uppmärksamhet.

Tankesmedjan i P3 delade på sin facebook-sida den här bilden

…och i kommentarerna konstateras det glatt att Smeagol visst gillar fisk, som innehåller en hel del protein, likväl är Smeagol inte vald till Man Of The Year – än.
Någon annan konstaterade också att tjejen på bilden är Tyra Banks, och hon ska visst vara vegetarian.

– Vi gör ju det här för att vi vill att frågan om varför kommunen har tagit beslutet att införa en köttfri dag ska komma upp. Vi tycker att de har dåliga kunskaper om de här frågorna. Dessutom går de ut och talar om att vi producerar en dålig produkt. Vilka andra företagare prickar de på det sättet?, säger Lovisa Norberg, medlem i LRF och den som anordnar hamburgarutdelningen.

Hon säger sig också vara förvånad över hur starka reaktionerna har blivit.

– Det debatteras tydligen väldigt mycket. Sedan tycker jag att korna har kommit i skottgluggen bara för att de släpper ut så mycket gaser. Korna de fiser men det kanske vi också gör om vi äter bönor istället för kött. De siffrorna har vi inte.

Personligen kan jag inte sluta skratta åt det här vansinnet. Kan det kanske vara en konstfacksinstallation, alltihop?

Någon som inte skrattar lika mycket som jag är den stackare som är ansvarig för sociala media på LRF Sverige i dag.

lrf

Så vi konstaterar att inget annat än nötkött innehåller livsviktigt protein för att tjejer ska kunna bli snygga.
Hur ska vi då ta oss till med huserandet av korna?
De är ju helt uppenbart livsfarliga:

DN rapporterar: Kor släpte väder – sprängde lada

Bilden kan eventuellt vara manipulerad.

 

Jag finner ingen annan råd än att förbjuda nötköttsproduktion.
Det är lika bra att vi lägger oss ner och självdör allihop, för vem vill konfronteras med risken att bli eller möta en ful tjej?

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Jimmie Åkessons bok Satis Polito, bild kommer från Bokus Vad menar karln? Vad vill han ha sagt? Enligt honom själv betyder orden “Tillräckligt polerad”, vilket i sig är roligt på ganska många sätt. Är han tillräckligt polerad? Är han INTE tillräckligt polerad? Vem tycker att han är det, eller saknar polityr?

I mitt flöde pågår en ganska rolig diskussion kring just den här titeln. Problemet är just latinet, som är ett språk som inte så många av oss kan så bra. Eller alls. Men när jag googlar och letar och försöker förstå så verkar det som om titeln borde ha varit “satis Politus” om det är “tillräckligt polerad” det ska betyda. Och en sak vet jag.
Skriver jag en bok, vill jag gärna att den verkligen heter det jag tänker mig att den heter. Så väljer jag en titel på latin kollar jag det latinet noga som sjutton. Hjälp mig, latinkunniga i feeden!

En annan rolig tanke i det här: Varför i hela fridens namn väljer Åkesson INTE en SVENSK titel?

Stationsvakt har en teori, jag tror som han, att det faktiskt inte är latin utan ett anagram, dock felstavat.
Men jag tror på “satans polis“.

Adhan

Allahu Akbar
Ashhadu an la ilaha illa Allah
Ashadu anna Muhammadan Rasool Allah
Hayya ‘ala-s-Salah
Hayya ‘ala-l-Falah
(As-salatu Khayrun Minan-nawm)
Allahu Akbar
La ilaha illa Allah

Gud är störst
Det finns ingen gud utom Gud
Jag vittnar om att Muhammed är Guds profet
Kom till bön!
Kom till frälsning!
(Bön är viktigare än sömn)
Gud är störst
Det finns ingen gud utom Gud

Jag hör inget som provocerar mig i den här texten.
Jag är bekännande kristen, och jag och världens muslimer tror på samma gud.
Jesus kunde inte säga något om Muhammed, eftersom Muhammed levde flera hundra år efter Jesus.
Däremot betraktar muslimer Jesus som en viktig profet (Īsā).

Jag hör inget farligt i de här stroferna.
Var är extremismen?
Var är kvinnoförtrycket?
Var är homofobin?

Nej.
Jag gratulerar muslimerna i Fittja, och jag hoppas att fler moskéer får tillstånd till Adhan, minaretutrop.
Tänk, att få sitta och äta en glass på Medborgarplatsen, och först höra kyrkklockorna i Katarina och sedan de melodiska ljudslingorna sjungas mellan husväggarna!
Jag är helt övertygad om att Gud fröjdas över att demokratin fungerar.

 


Men magkänslan då?
Känns det konstigt i magen?
Mmm.
Det låter ovant att höra det här. Framförallt att höra det här och inte på charterresan i Turkiet eller Thailand.
Jag tror bara att vi behöver öva lite.
Vänja oss.
Märkligare saker har vi ju vant oss vid: Varm skummad mjölk i kaffe, att grilla ost och att ha en telefon i handen all vaken tid.
Det här är inte farligare än så.
Vi behöver bara vänja oss lite, och lära oss lite.

Typisk kristen högmässa?

Kunskap. Vi behöver kunskap. Om all religion – oavsett om vi tror på en gud, eller inte.

Frasen inom parantes i böneutropet används till den bön som sker innan gryningen (och hörs inte över parkeringen vid Albysjöns strand, eftersom det utropet sker klockan 13 varje fredag.)

Habemus Papam!

Nej.
Det blev inte en kvinna.
Det blev inte en svart påve.
Det blev inte ens en progressiv abortvän, förespråkande preventivmedel.

Nej.
Självklart inte.

Katolska påvar är konservativa.
SJÄLVKLART är de det eftersom de verkar i en konservativ organisation och uppenbarligen avancerat i samma organisation.

Alla katoliker är inte abortmotståndare homofober, men ska man göra karriär inom kurian underlättar det antagligen avsevärt.

Get over it.
Allt det här visste vi redan.

————————————————

Update.
Det hade kunnat vara värre.

Om konsten att blanda blod med blod.

Det är lite som diskussionen om religion. På sätt och vis lika obegripligt.
För vi vet att blod är rött. Allt blod är rött. Det finns inget blåare blod.
Det är ett gammalt tankemönster, en sagovärld men likväl behåller vi den gärna, eftersom berättelsen tilltalar oss. Berättelsen om rikedom och intrikat etikett, vackra klänningar och grandiosa baler, om ett blåare blod som inte får blandas ut hur som helst.

Den här myten kan överleva tack vare att så få av oss konfronteras med den.

Men de som gör det får alltför ofta betala ett mycket högt pris.

Jag är glad för Kronprinsessans skull att tiderna sakta förändras, att hon fick sin man, trots att hon är kronarvinge och han en man av folket.

Det tänker jag på idag, när nyheten om att Prinsessan Lilian tillslut avlidit.

Få har betalt ett så högt pris för kärlek som hon.

SVD DN