Har någon hört av Pearl?

Jag har inte hört något från henne sedan i augusti 2010 och jag har en otäck känsla av att inga nyheter är dåliga nyheter i hennes fall.

Jag undrar hur jag skulle göra om jag hade barn att försörja, men själv var HIV-positiv, och mina bromsmediciner kostade mer än min månadslön? Hur skulle jag hålla hoppet uppe? Orken?

P3 Dokumentär Världen handlar den här veckan om ett elakt virus och ensamrätt på läkemedel. Om hur Hollywood och den amerikanska regeringen fick världens fattigaste länder att införa hårda patentlagar, om den indiska pillerpiraten som bestämde sig för att skaka om i en av världens mest lönsamma industrier, och om fyrabarnsmamman i Uganda som trots att hon jobbar dubbla skift inte har råd med sina piller.

 

Lyssna: P3 Dok Världen 20100829 Piratpillren och striden om HIV-medicinerna

Upphovsrätt och copyrightlagar handlar om mer än tonåringar som laddar hem film från Pirate Bay.

Bilden kommer från The Hindu, och är klickbar. Photo: V.V. Krishnan

Det handlar om liv och död.

Blommor, bin och vad som händer när hösten kommer.

Jag kan inte låta bli att fascineras över KDs sällsynt bristfälliga kontakt med verkligheten.

Nyss var det steriliseringstvånget för transpersoner inför könsbyte.

Nu är det ensamståendes rätt till assisterad befruktning som får KD att snurra som en mask uppträdd på en krok.

Göran Hägglund skriver på SVD Brännpunkt

Som företrädare för KD tänker jag inte reducera papporna till något överflödigt i barns liv. Vi har bedrivit en intensiv kamp för att markera barnkonventionen i svensk politik, som talar om att barn i så stor mån det är möjligt ha rätt att få veta vem både mamman och pappan är och få omvårdnad av dessa.

Jag blir fascinerad över förmågan att sila mygg och svälja kameler.

Jag tänker på de barn det här gäller.
Det är barn som är extremt efterlängtade. De föds till en mamma som har ett starkt socialt nätverk, som har ekonomi för att försörja sig själv, och sitt barn och därmed har de ovanligt goda förutsättningar att växa upp i ett gott hem.
Med en mamma.

På vilket sätt är det här fel?

Förutom hela tankevurpan att ett barn behöver två föräldrar (alltså måste vi genast förbjuda ensamföräldrar och förbjuda skilsmässor) så vad är det som gör en pappa?
Spermier i ett provrör?

Låt oss titta på ett annat exempel.
Vi har en kvinna, vi har en man, förälskelse uppstår, kroppsvätskor utväxlas. Lycka och förlusetelse och planer smids, man träffas mer och mer, drömmer om ditt och datt ihop i en framtid.
Så blir hon med barn. Oj. Det var inte meningen men sånt händer.
Ojdå.
Det var inte alls meningen.
Nu blir det problem, för mannen är inte alls redo för att bli pappa och i ärlighetens namn är inte kvinnan redo för att bli mamma heller. Dessutom spyr hon som en räv. Det enda som verkar läskigare än en förlossning med vidhängande unge är en abort. Dessutom är kvinnan kanske kristdemokrat och uppvuxen i ett sammanhang där abort likställs med mord. Bara för att spetsa till det lite.

Så kärleken tar slut, snabbt som sjutton, mannen sjappar, och kvinnan står där med sin mage. (Eller om han väntar med att sjappa tills barnet är fött, tills barnet är ett år, tre år)
Många relationer havererar där i börjarn, när det där oplanerade barnet kommer.

Vet ni vad det kostar en man att dumpa en tjej som fött hans barn?
1273 kronor per månad. Det är det han tvingas betala, av försäkringskassan. Han kan betala mer, men bara om han medverkar själv till det. Vägrar han, blir det max 1273 kr per månad.

Mer kostar det inte att sjappa.

Ibland funderar jag på om det inte vore bra om det vore dyrare. Riktigt dyrt. Ungefär lika dyrt som det faktiskt är att försörja ett barn. Inte bara blöjpaketen och första cykeln, utan deltidsarbetandet, VAB:andet och alla de där OB-passen man inte längre kan jobba eftersom dagis inte är öppet då.

Nej. En pappa är väldigt mycket mer än en hög med pengar. Tänk inte ens den tanken, för den är bisarr.

Men jag lovar, om det kostade ordentligt, om det sociala priset också drabbade den man som drar och lämnar sina barn och inte bara den förälder (nästan alltid kvinnan men inte alltid!) är jag helt säker på att fler pappor faktiskt inte skulle ta “the easy way” utan istället finns kvar för sina barn, även om relationen med mamman tagit slut.

Gudskelov är de flesta pappor klokare än så, gudskelov bryr sig de flesta pappor om sina barn.

Men inte alla.

Dem tycker jag KD kan fundera på.

_____________________________________________

För övrigt. 1273 kronor. För ungefär två hundra år sedan jobbade jag som socialsekreterare. Då hette det “bidragsförskott” och var på 1143 kr. Det känns som om det kanske vore dags att skriva upp det här beloppet en smula.

Bilden är lånad härifrån

“No self respecting man should ever have to buy cotton balls”

Via twitter klickar jag på en länk, och baxnar.
Det är en blogg, som kommenterar en reklamkampanj.

Någon som kan gissa vad man gör reklam för?

Gissa!

Nej.
Jag förstod det, det är inte någon speciellt typisk bild för att sälja den här produkten.
I vanliga fall brukar den här produkten säljas med hjälp av den här sortens bilder


Skillnaden är att nu är det män som ska lockas att köpa nagellack.

Obs. För mig får vem som vill bära nagellack, precis som jag inte har något emot att den som vill bär byxor eller kjol. Jag vet män som bär kjol, jag vet kvinnor som bär byxor. Varför ska det ena vara konstigare än det andra? Så, killar, njut av nagellack om ni vill – eller låt bli.

Men reklamen.

Alltså, jag vet inte var jag ska börja, det är så idiotiskt och kränkande att jag får spader.

Fem Bilder har skrivit bra om det här: Missa inte

Om de där omöjliga valen – och om de självklara


Embryot börjar likna en människa. Käkarna är färdiga, munhåla och näsa förenas. Öron och näsa syns och ansiktet börjar se riktigt mänskligt ut. Halsen utvecklas. Fötterna är cirka två millimeter. Embryot blir mänskligare på flera sätt då det utvecklar känsel och reagerar på beröring. Det kan även få hicka. Svansen försvinner nu och i den här veckan börjar könsorganet att anläggas.

Längd huvud till stjärt 27 mm.

Det här är en beskrivning av ett foster i vecka nio. Bilden till höger föreställer min pojke, Lilla Essingen, ungefär då.

Texas är en av flera delstater i USA som infört en lag där kvinnor som söker abort ska tvingas genomgå ultraljud, och bli informerade om sitt barn, inför aborten. Syftet är att avskräcka från abort.
Om det här kan man tycka massor, beroende på vad man tycker om aborter.

Jag tycker inte om aborter. Vem gör det?
Men
Frågan är felställd.
Det handlar inte om huruvida aborter får ske, eller inte får ske.
För det gör de.
Det handlar om huruvida de ska var legala och säkra eller illegala och osäkra.

Gång på gång när jag försöker skriva om det här snubblar jag över min egen vrede. Vrede över att det här så kontroversiellt. I mina ögon borde det inte vara det, det måste finnas något som jag verkligen inte förstår här. I Amerika sprängs abortkliniker, läkare mördas.

Ibland tänker jag: Om man skulle att tvinga de blivande papporna att följa med till doktorn, och titta på de där ultraljudsbilderna, med det där lilla pickande hjärtat, vad skulle hända då? Om det vore män som bar ett barn, som kräktes (nej, man slutar inte kräkas bara för att det inte är morgon längre. “Morgonillamående” är en myt) och som såg de närmaste tjugo åren av livet drastiskt förändras, skulle det fortfarande vara så självklart att livet i alla lägen vore okränkbart? Om män våldtogs? Om män förlorade sina jobb?

Frågan om den legala abortens varande eller inte varande överlever just för att det bara handlar om kvinnors hälsa.

Sextioåtta tusen kvinnor dör årligen, världen runt, efter att ha genomlidit osäkra illegala aborter. Miljoner skadas.
I Sverige dog en kvinna i veckan, då, på trettiotalet, när inga legala aborter fick genomföras. Många tusen illegala aborter genomfördes.

Wikipedia om Abort
Läs också Charlottes postning.
Lyssna gärna på “Från brott till rättighet” – en dokumentär från Sveriges Radio P3.

Om vikten av lite uppfriskande inkvisition – rensning i leden

Jag försöker vara storsint.
Jag försöker tänka: Varje människa har rätt till sin åsikt, och också rätt att uttrycka den.

Men förlåt, jag måste bara få…

SNÄLLA!! Kan ingen anställa Marcus Birro, ge honom en trasa och en toaborste och tusen hotellrum så han inte har TID att skriva en massa skit i tidningen?!

Förlåt.

Jag ska försöka andas lite nu.

Vi tar det från början.

Eller snarare från slutet, för eländet blir bara värre och värre.

När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om “jihad” och “heligt krig” om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.

Vänta. Förutom att KD är det pytteparti som lyckades trumfa igenom att den tvångssteriliseringslag som finns INTE skulle avskaffas, en lag som bryter mot en hel rad konventioner. Jag skäms över att min statsminister får brev från Human Right Watch i frågan. Ett land som Sverige borde inte få uppmärksamhet från dem. Partiet som alltså vill – på riktigt – sterilisera människor i Sverige mot deras vilja ska alltså INTE bli omskrivna i Aftonbladet?

…och värre blir det: Vi behöver radikaliseras, alltså lyssna mindra på varandra, bli mer dogmatiska, mer övertygade om att den egna vägen alltid är den enda rätta vägen och att alla andra har fel, är obildade, ocivliserade kättare. Det kanske är lite inkvisition vi behöver? Vi kristna har onekligen en gammal fin tradition av att jaga och dräpa varandra och alla andra vi kommer åt. Det gäller att tro rätt om vi ska få ha en fridfull värld.
Så fridfull som den nu blir. Är. Har varit.

Kanske skulle vi – efter några tusen års försök med just krig och dogmer – testa något nytt?

Att låta var människa tänka och tro som han eller hon vill. Att inte göra politik av religion, låta det vara var och ens ensak?

Men nej. Det tycker inte Birro.

Jag tror vi gör oss en stor otjänst när vi deseperat tråcklar och syr oss en Gud som just för ögonblicket passar våra villkor och lotsar våra drömmar ut på det stora, blinda havet. Jag ber om Guds vilja, inte min egen. Min egen vilja leder mig nästan alltid fel och vilse.

Vilken tur då att just Birro talar om för oss hur vi ska tro istället! Vem vet, han kanske är en reinkarnerad Jesus, den som vi väntat på så länge?

Det slår mig att Marcus Birro kanske helt enkelt missat det mest centrala i kristendomen: Kärleksbudskapet?!
Jesus predikar om kärlek. Han tjatar om kärlek, han pratar sönder öronen på oss om vikten av att älska sin nästa i allt han gör och säger under sin tid på jorden, och han pratar om förlåtelse.
Bara genom kärlek och förlåtelse kan vi få frid, fred och bröd på bordet. Han ligger till bords med horor, kättare och skatteindrivare. Han pratar, han lyssnar och han älskar och förlåter. Rubb och stubb.

Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.

Nej. Birro. Jag är inte med dig. Jag vill absolut inte ingå i ditt “vi kristna”.
Abort är en rättighet, inte för att ett sådant beslut är lättvindigt, utan för att alternativet är orimligt. Preventivmedel räddar liv, sexualitet är inte syndigt och min Gud behöver inte skrämma mig med ett “Helvete”.

Det räcker att h*n påminner mig om kärleken och förlåtelsen, så vet jag hur jag vill leva mitt liv.