“Visa mig innehållet i din

… I din ficka så ska jag berätta om ditt liv…”

Jag fingrar på den lilla samling av småsaker jag har i morgonrocksfickan. Det skramlar lite. De flesta föremålen kan jag identifiera. Det är en napp, nägra småmynt – finders keeos, tvättbonus – och två valnötsskal… (man skulle kunna lägga något kul i dem och limma ihop och lägga tillbaks nöten i skålen igen.)
Men några grejer får jag inte ordning på, så jag samlar ihop bråten i handen.

20120401-075546.jpg

Ja. Lite lödtenn. Helt normalt.
Hrmm

Run, Forrest, Run!

Ser ni vinkningen?

Ja, jag hoppas verkligen att den förrymda pingvinen som inte längre bor i Tokyo Sea Life Park har det bra.
Jo, visst tror jag att ett vilt djur hellre lever i frihet, även om jag också har stor förståelse för att så trafikerade vatten som Kyo-Edos mynning i Tokyo knappast är det mest fridfulla habitat en pingvin kan tänka sig.

Kanske var planen ungefär som Gils plan i Finding Nemo

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=3MyZTPPgsZA&w=560&h=315]

Men ändå. I allt elände i nyhetsflödet blir jag lite glad över att en liten pingvin bevisat att de kan flyga. Ibland.

—————–
Fotografiet är länkat härifrån

Lyteskomik

I mitt flöde på twitter pågår någon sorts motionsutmaning.
Det heter “plankan” och går ut på att man ska stå på tår och armbågar, på golvet. Så länge som möjligt.
Det här är en ganska elak övning, som förutsätter en hel del muskler i mage och rygg. Och ben. Och rumpa. Och… Ja.

Jag har tillräckligt god självinsikt för att inte testa.
Alls

I synnerhet inte inför andra människor, på ett gym eller så.

Mitt kära flöde förärar mig då en liten present.

En länk till en blogg med 22 olika förslag på varianter på Plankan.

Man måste säga “tack” då, eller?