Välkommen till Sörland

Jag är född och uppvuxen i Stockholm, men min pappa kommer från Lycksele och min bardoms jular och sommarlov tillbringades till stor del hemma hos Farmor och Farfar. Senare i livet har jag själv bott tio år i norrbotten och lappland. Jag älskar min hemstad men kommer aldrig sluta sakna livet jag levde i Byn i Lappland.

Självklart roas jag ganska gott över det som skett runt omkring mig här i huvudstaden de senaste dygnen.

För folk är inte kloka. Det är DUMT att vara ute i snöoväder i skinnjacka, utan vantar och mössa. Då fryser man. Blir man dessutom stående vid Gullmarsplan, där inga bussar går, fryser man ännu mer. Har man lågskor att pulsa i snö med, får man banne mig skylla sig själv om man fryser.

Det är ganska duktigt insiktslöst att vara upprörd över att cykelbanor, parkeringsplatser och villaområden inte plogats, över att man får pulsa, över att det är hopplöst att ta sig fram med barnvagn.

Inom sjukvården pratar man om Triage, att man i trängda lägen prioriterar. Somligt är brådskande, annant kan vänta. Man försöker hålla uppe riksvägar, genomfartsleder. Ju fler som inte tar sig ut från sina parkeringar, desto bättre: Färre som fastnar och står ivägen för bärgningsbilar, räddningstjänst och plogbilar.

Det är bra med lite ödmjukhet.
Det är bra om man hjälper varandra. Gör vad man kan. Skottar en trapp fast man inte måste. Kollar att granntanten har vad hon behöver, för med rollator kan man inte handla. Plockar upp någon frusen stackare vid en busshållplats, om man själv har en bil som går åt rätt håll.
Ibland måste man improvisera.

För självklart är det lättare att hantera tre decimeter snö över en natt om man bor i ett hus i en by utanför Jokkmokk. Då har man en fyrhjulsdriven bil, då har man en snöskoter, man har bodan full med snöskyfflar och ved. Man kan vara en vecka utan el utan att det egentligen är något större problem. Frysen tinar inte, det är bara att ställa dörren på gläånt 😉

I en storstad är det svårare.
Det räcker att EN människa fastnar med en bil på fel ställe så stängs en avfart av, en bro blockeras.
Stockholm är en storstad. Det finns många En Människa som Fastnar på fel ställen som sen står ivägen och hindrar.

Igår lekte jag och ongen ute i snön, samtidigt som vi skottade fram vår port. Under hela tiden vi var ute – kanske någon timme – hörde jag sirener ute från riksväg 73. Inte bara polisbilar, utan också räddningstjänstens starkhorn. När vi kom in hörde jag på radion hur man varnade för att en ambulans på väg på just nynäsvägen norrut, in mot stan, kör i utryckning mot trafiken för att ta sig fram. Det ska ganska mycket till innan man dirigerar en ambulans mot trafiken på en motorväg. Det säger en del om hur det var där då, hur råddigt och stökigt och fullt och bökigt det var.

Under ett dygn röjdes 200 000 m3 snö från den bana på Arlanda som man hjälpligt lyckades hålla öppen. Under hela förra säsongen röjdes 250 000m3. Tusen kubikmeter är en kub på 10x10x10 meter. Högt som ett fyravåningshus ungefär. Lägger man dem på rad, snökuberna, blir raden två kilometer lång. Det är en helvetes massa snö att flytta på.

Om vi gissar att ett fullsatt tunnelbanetåg rymmer 1500 personer, så konstaterar vi att det behöves MÅNGA bussar och chaufförer för att ersätta ett enda tåg.
Tio minuter senare har människor samlats för att fylla ännu ett tåg. Hur många bussar går att uppbringa? Om bussarna dessutom fastnar i snön, som faller tre gånger eftersom det blåser så jävligt, då är det inte lätt att snöröja. Många mil väg. Många bilar som sitter fast och är i vägen.
I glesbygd är problemen annorlunda. Då kan man bli stående på en väg där ingen passerar, ingen hjälp kommer. Här har man åtminstoene sällskap. Kön på E4:an vid vårby backe var många kilometer lång. (Vårby backe är en brant uppförsbacke där långtradare tenderar att ställa sig på snedden)

Man kan inte förbereda sig och klara ett sånt här snöväder utan störningar. Det är enkel matematik. För många människor på samma ställe. För många mil väg. För många spår och växlar. Det blir problem. Det har hänt förr. Det kommer att hända igen.

Jag och Lilla Essingen skottade fram trappen nedanför vårt sovrumsfönster. Här har vi just hittat ett trappsteg…

Tidsmarkörer

Den här leksaksmangeln hittar vi i den bostad som visas i anslutning till järnhandeln på Skansen.
Lilla Essingen börjar genast leka med de leksaker som ställts upp i kammaren, det är en miniatyrjärnspis, några dockmöbler och liknande, och denna mangel.

Han har – så klart – inte en aning om vad det är.

Det slår mig att…

…Ja, jag – som är född i början på sjuttiotalet – minns den jättelika stenmangel som fanns nere i tvättstugan i källaren i vårt hyreshus på Tornslingan i Trångsund. Jag är övertygad om att den inte finns kvar längre. Jag har inget minne av hur den fungerade, men jag minns hur enorm den var, och mammas förmaningar om att inte gå nära den.

Själv har jag bara använt elmanglar.
Jag älskar verkligen att sova i manglade lakan, men jag är dessvärre inte speciellt duktig på att mangla.
Det är en konst.

Mitt barns barn kommer antagligen betrakta en mangel på ungefär samma sätt som jag betraktar exempelvis en smörkärna.

Något man ser i ett av husen på Skansen.

Ballofix

Jag hade en plan.

Det visade sig sedan att det var en ganska dålig plan, men jag hade en plan.

Min plan gick åt skogen, ungefär en bråkdel av vad jag tänkt hinna göra hans med.

Först upptäckte vi att spacklet som skulle spacklas på, hade frusit.

Då måste man åka och köpa nytt spackel, och det tar tid, värdefull arbetstid en lördagmorgon som redan hunnit bli förmiddag eftersom man varit lite seg i starten.

Redan där sprack det.

För egentligen var tanken att spacklandet skulle blivit gjort redan på fredagkvällen, och fått torka i lugn och ro under natten.

Dessutom fanns där ingen ballofix, där under tvätthon i tvättstugan, så helt plötsligt kunde man inte ta bort hela den där fula och klumpiga hon, eftersom ingen står ut speciellt länge i ett hus med helt avstängt vatten.

Så min plan sprack fullständigt.

Jag som tänkt att glasfiberväven skulle vara upplimmad nu, få torka över natten, så att vi kunde måla ett lager i morgon på morgonen och nästa på eftermiddagen, jag fick istället försöka hantera min frustration över att min plan sprack.

Grovt.

Jo. Den var lite optimistisk, det var den. Det där med fredagskvällar är svårt.

Men.

Jag avskyr när mina planer spricker.

I synnerhet när det beror på att jag tänkt fel, inte kollat allt själv (“Jo, jag har spackel”) och inte ens tänkt tanken att det inte skulle gå att stänga av vattnet till bara just den tvätthon. (Nu vet jag att spackel antagligen inte bör stå i garaget, eftersom det inte tål kyla. Vilket det står på burken. Vilket han som ställt det i garaget uppenbarligen inte heller tänkt på. Vilket jag inte kollade)

Sånt här gör mig frustrerad.

Jag är helt enkelt duktigt dålig på att stå ut med att mina planer spricker.

Även om det bara gäller arbetsordningen kring en tvättstuga som ska renoveras.

Den tapeten… #horror

Om rätten att hoppa i galen tunna.

Jo.
Jag har gjort det.
Åtskilliga gånger.
Mot bättre vetande, eller kanske inte ändå men ofta mot andras bättre vetande.

Mer eller mindre välmenande vänner, eller oroad allmänhet kan kvitta, resultatet är det samma.
De mer välmenande har bedrövat sett mig bulta pannan blodig i omöjliga projekt medan de mindre välmenande försvunnit ur den närmsta sfären.
Så är livet.
Ska man säga till någon man bryr sig om att “…du, det där du håller på med nu, det kan bara gå åt skogen, visst förstår du det..?” krävs det både finkänslighet och god formuleringsförmåga för att inte trigga alla de där försvaren som redan står i givakt. Det är inte lätt att som vän bli lyssnad på då.

Å andra sidan.
Vem vet mer än jag om hur jag tänker och känner?
Andra kan ha åsikter, goda råd och glada tillrop – eller stå redo med te, sympati och choklad inför katastrofen, men besluten är och måste förbli mina egna.
Mina.
Och hur vet man att det ändå går åt skogen? Ibland är ens den minsta lilla chans tillräckligt bra för att kämpa för, just för att om man vinner, vinner man så mycket?

Men värst är ändå inte vänners oroade ifrågasättanden.
Värst är när DU, den som beslutet innefattar, tar det ifrån mig.

“Du förtjänar någon bättre”
“Jag är för gammal för dig”
“Jag måste tänka på barnen”

Feghet är det.
Fegt är det att inte ge sig hän i det som är.
Fegt är det att inte erkänna att man vill men inte törs.

Är det något jag är trött på, så är det feghet.

————————————-

På förekommen anledning: Allt är bra.
I mitt liv är allt väl.
Somligt i mitt liv är faktiskt mycket bra, och ett bevis på att ibland vet man bäst själv, trots att blodet skvätter där man står och bankar sin panna.
För bankandet upphör, andra former av kommunikation uppstår och sår läker.

En ovanligt bra dag.

Jag är fortfarande – och det här är märkligt – inne i någon sorts lyckobubbla.

Jag har ett litet barn. En liten människa, av mitt blod, bor i min famn, i mitt hjärta, i mina tankar.

Jag trodde att den här bubblan skulle… gradvis tunnas ut av vardag och stress och trötthet och jag ska inte hyckla. Jag stressar, jag sover för lite, har för låg lön i förhållande till mina utgifter, och framförallt i förhållande till allt jag skulle vilja göra. Min vardag är mycket inrutad och något så enkelt som en afterwork kräver åtskillig planering och framförhållning. Ofta känner jag mig lite fångad i alla små rutor av tid, avgränsade till sånt jag faktiskt INTE tycker är jättekul eller väldigt viktigt, utan som måste göras, hanteras, avslutas eftersom jag är en vuxen människa som helt enkelt tar det ansvar jag behöver ta.

Men förvånansvärt många av de där stunderna som glimmar, som jag bär i hjärtat, inkluderar min onge. Han förgyller mitt liv, ger mig mening och jag längtar efter honom så fort jag lämnar honom på dagis, och jag bär min längtan hela dagen, tills jag får hämta honom igen.

Ofta är han så trött då. I bästa fall hinner vi äta tillsammans, men ofta hittar jag honom sovandes i soffan, ungefär lagom tills middagen är klar. Jag bär honom i säng, riggar med blöja, pyamas och välling och … ja, vad kan man göra?

Man äter sin middag själv.

Så att stjäla sig en hel dag tillsammans med sin unge och faktiskt göra annat än vara hemma och röja, försöka städa, sysselsätta honom medan man själv försöker få en massa annat gjort… Nej, att vika en dag till att göra saker tillsammans…

Vi gick på bio.

http://youtu.be/Vp2nb9Vq0yY

Filmen var bra, spännande. Väl spännande, stundtals hade jag en gosse ifamnen för stundtals var det väl läskigt för en liten pojke. Det var mycket bra med lite karameller i fickan, som avledning när det körde ihop sig, och det var bra med en halvtom biosalong så att det inte gjorde så mycket när myrorna i byxorna bet.

Vi promenerade på söder, och när vi kommer ner mot slussen säger han: “Mamma, kan vi inte åka båt?” och eftersom vi faktiskt inte har någon tid att passa åker vi djurgårdsfärjan bara för att vi kan och för att man då också får tillfälle att åka spårvagn. Vi fikar (och är osams om det här med att sitta still på en stol och bete sig som folk bland annat folk) och vi tittar på saker. Vi går in på Fritidsresors kontor på Sveavägen, eftersom han får syn på deras stora logga:”Mamma, däj boj Bamse!!” Vi går in, hämtar en bamseklubbsbroschyr och tittar på bamseklubbsreklamen i montrarna. “Mamma, ja vill åka till Thailand igen, å leka me Bamseklubben” och sedan åker vi hem till VärldensBästaJenny. Lilla Essingen leker JÄRNET med mitt yngre gudbarn e, medan mitt äldre gudbarn E har fullt upp med sitt. (Han tycker nog att de är för barnsliga…) Så dyker Maria upp, och hon har med sig – Allah u ahkbar!- en present från Belgien, från Pierre Marcolini. Jag tror att det är världens bästa choklad. Vi blir sittande runt ett köksbord och jag lyssnar och tänker och önskar att jag kunde få sitta och lyssna på de här två människorna väldigt mycket mer.

Jag och min pojke har helt enkelt en dag tillsammans som jag böjer runt honom, runt hans idéer och infall, istället för alla andra dagar då jag måste vrida hans vardag runt en massa andra förutsättningar och behov. Märkligt nog – kanske är han så speedad – somnar han inte förrän vi kommer hem, men han somnar mitt i tanke, med Finn McMissil i handen.

Jag står – som jag ofta gör – och ser på honom där han ligger och sover, och är lycklig ut i tårna över vår härliga dag tillsammans.

Tacksamhet och kärlek, ett hjärta som slår så att revbenen borde gå sönder.

Det bränner till

Om lite mindre än två månader ska jag åka på semester till Långtbortistan. Sol, bad, en strawberry daquiri efter middagen, varm vind mot huden.
Men alla som känner mig vet att det finns ett men.
Med mig finns det alltid ett men. En sorgkant, ett aber.
Och nu har jag hakat upp mig på det mest idiotiska man kan tänka sig.

Bikini.

Jag gillar inte att ha bikini. Jag känner mig tjock i bikini.
Jag ÄR inte speciellt tjock, även om jag lagt på mig några kilo jag inte behöver. Men nej. Tjock är jag inte.
Men jag känner mig tjock.

…så när Mia Skäringer ställer sig på scenen, iförd bikini, och ritar operationsanvisningar på sin mage, och tar tag i hullet och vinkar till publiken hickar jag till.
Minst sagt.

På ren svenska får jag ångest.

Jag andas och tittar, träffas och skrattar. Och får ångest.

Och så fortsätter det.
Hon berättar om situation efter situation, om att förtvivlat försöka få vara med, räknas till, vara värd något, om att misslyckas och ratas och publiken skrattar och hon lönas av våra skratt och även jag skrattar.

Till en början.

Men ju längre föreställningen pågår desto svårare blir det, desto mer fastnar skrattet i halsen, desto mer otydligare blir gränsen mellan oerhört självutlämnande mod och ren gränslöshet.

Det slår mig, att hon kanske inte beskriver sin barndoms strategi, att vara clownen, den roliga, för att få vara med.
Kanske är det vi här och nu som desperat ska roas för att hon ska få räknas en liten stund till.
Kanske är det inte imperfekt som är aktuellt tempus. Kanske är det istället presens.

…och giv oss idag vårt dagliga bröd…

Jag häller vatten i kastrullen och ställer den på plattan. Öppnar kylen, och tar fram påsen med potatis, och väljer ut en handfull lika stora ljusa knölar, och lägger ner i vattnet. Lite salt och sen tar jag fram en stekpanna, där jag smälter smör medan jag rensar lite kantareller. När kantarellerna är färdigstekta reder jag en gräddig sås, och så tar jag fram påsen med hemgjorda små köttbullar (de som lyckades överleva råttan-i-kylen kvällen de stektes) ur frysen, lägger ett gäng i såsen och låter dem sakta puttra med.
När potatisen har några minuter kvar lägger jag i en handfull gula vaxbönor i kastrullen, de ångas och blir fullständigt ljuvliga, och jag känner mig listig som slipper ta fram en kastrull till.

Jag dukar – slutfasen av detta projekt sker medan Lilla Essingen sitter och nickar i sin stol – fram på bordet och förbereder så att jag ska slippa springa efter det att jag satt mig.

När jag gör i ordning min portion tittar jag på maten.

Potatisen, som kommer från Fröken Underbar: “Här, ta den här påsen, vi fick större skörd än jag alls trodde…”
De gula vaxbönorna, som låg i en pappåse från Mojmoj. De kommer från Orrhammar, vårt kära Orris.
Kantarellerna, som Världens Bästa Grannar bjöd på häromdagen.
Lingonsylten, den nästantomma burken som jag lyckas vrida någon matsked ur – nu är den definitivt slut – som jag fått av kära Nynaeve

Köttfärsen till köttbullarna och grädden till såsen har jag köpt, men det är det enda.

Tack, Gode Gud, för all den generositet och omtanke som omger mig och min Onge.

Om ljus och mörker

Du, din blogg är bitvis väääldigt mörk…

Förvånat utbrister jag: “Tycker du?” och så bläddrar jag tillbaks.
Hittar inlägg jag inte alls minns att jag skrivit, förvånansvärt många såna och visst.
Somliga är sorgsna, och ganska många lyckliga, men även de glada har ofta en lite sotad kant, en bitterljuv ton. Många av de mörka har en galghumoristisk knorr.
Ja. Det är högt och lågt och så är det eftersom jag är sån. Även i mina lyckligaste stunder är jag ohyggligt medveten om hur tunn linjen mellan lyckan och katastrofen är, och aldrig aldrig aldrig kommer jag ta min onge för given.
Det går inte en dag utan att jag tackar Gud för att han tillslut kom till mig, ongen min. (Nej, att jag tror att min onge är Gud, fullt så stor är inte min hybris.)

Livet är sånt. Det nattsvarta är sällan helt och hållet beckmörkt, ofta kan ett skratt glimra till även i den värsta förtvivlan, och ofta finns det en skugga av saknad eller sorg i de glada stunderna.

China Glaze – Black Diamond

Det här nagellacket trodde jag var svart. Men inte förrän efter fyra lager blev det det, innan dess var det grått och klart tydligt grönt, beroende på ljuset.