De fallna hjältarna

Jag var ung när jag läste Historietter första gången. Fjorton?
Jag jobbade extra i en bokhandel, och tog ut min lön in natura.
I böcker. Pocket helst, mycket pang för pengarna.

Och jag fick lite hjälp att välja. Så jag läste om Dantes vandring genom helvetet, jag läste Oblomov och jag läste Lars Molin. Jag läste för livet, för böckernas värld var min fristad, jag flydde in i den med all den energi som en lätt melankolisk tonåring kan uppbåda.

En hel del.

Den där melankolin passade väldigt bra in i Hjalmar Söderbergs värld. Jag började med Historietter, sen betade jag av det mesta han skrivit. Njöt av Stockholm i den där skimrande tiden i slutet av artonhundratalet. Den som var samtida med arbetarvärlden som Per-Anders Fogelström skildrade, men en helt annan värld. Långt mer romantisk, vacker och flyktig. Bitterljuv, precis som den verklighet jag kände igen mig i.

Så Hjalmar Söderberg blev författaren jag skrev mitt specialarbete om i gymnasiet, och flera av hans böcker är tummade, faller upp på samma ställen, är fyllda av understrykningar och konsumkvitton.

Så kom den här boken. Märta och Hjalmar Söderberg- En äktenskapskatastrof

OM Hjalmar Söderberg.

Och jag bävade. För mannen som skrev så fantastiskt visade sig vara den värsta sorts rövhatt du kan tänka dig.

Han såg till att få sin hustru, och mamman till sina två barn inspärrad på mentalsjukhus, bara för att slippa en vanhedrande skilsmässa.

Jag har inte läst den.
Jag har inte riktigt förmått att läsa den, för jag orkar inte riktigt låta min favoritförfattare falla så djupt.

Så kommer #metoo.

Skådespelare vittnar, om grova övergrepp från kollegor.
Musiker vittnar om det samma.

Och jag inser att sannolikheten är stor att fler av de här människorna som jag verkligen tycker om, egentligen är rövhattar, de med.
Tänk om Allan Edvall var en rövhatt? Tänk om Ernst Günther var det? Och Rolf Lassgård? Stephen Fry?

Det här är en plågsam process.

Men det är lite som cancer.
Skär bort. Stråla. Alla jävla cellgifter som finns.
Förtryckande strukturer måste bort.
Rövhattsbeteende är inte ok och får inte fungera, får inte ursäktas. Av någon, för någon.

02.52 Laktat 6.60

Musikhjälpen i år har fokus på kvinnors graviditeter och förlossningar för det behövs sannerligen.
MÅNGA kvinnor världen över dör på grund av bristfällig vård under graviditet och förlossning, och när är en människa så sårbar som just då, då hon ska föda fram en ny liten människa?

Samtidigt förtvivlar jag. För jag hör många nödrop från akutsjukhusens BB-avdelningar. Från förtvivlade barnmorskor som inte kan trolla med knäna längre. För få händer. För många kvinnor i för många rum, för för få fötter som springer. För få hjärtan som oroar sig för mycket. Går sönder, i förtvivlan.
Det sätter spår. Det går åt skogen oftare än det borde.

“För inte kan det vara människan som styr i ett samhälle där födande kvinnor inte vet om de får något rum att föda i? Inte kan det vara människan som styr i ett samhälle där födande kvinnor inte kan vara säkra på att möta en människa som hinner se dem och deras väntade barn och bidra med sitt kunnande för att göra inträdet i människolivet så tryggt som möjligt?” Nina Björk

Så när vi till nästa års musikhjälp summerade vilka projekt årets insamling stöttat, undrar jag om det kommer finnas pengar kvar i Musikhjälpens kistor, i brist på lämpliga ansökningar.

I så fall kan jag ge några tips.

Låter jag förbannad?

Bilden föreställer ett alldeles nyfött barn, som får syrgas, och som strax tar sitt första andetag - tack och lov!

Allt gick bra. Han började andas, trots den brådstörtade entrén till världen.

 

 

 

 

 

 

 

Det här är något mycket personligt för mig.
Och för Tor och Åsa, och för Magnus, och för… många av oss.

Det där ögonblicket.

Förskräckt läser jag om pappan som glömde sitt barn i bilen.  I en bil som blev varm i solen,  alla vet vi hur hett det kan bli i en bil,  och katastrofen skedde.

Igår vände jag ryggen till det där ögonblicket. 
Jag hade bara mer tur.  Försynen var med mig. Ingen gjorde mitt barn illa. Ingen bil körde på honom.
Allt gick bra.

Nu badar mitt barn och jag lyssnar hela tiden på hans lek. Precis utanför badrummet.

Livet kan ändras på ett ögonblick.  Det kan vi inte förhindra,  för alla är vi stressade,  glömska, distraherade ibland. Alla vänder vi ryggen till ibland.  Alla är vi mänskliga.
Alla.

Mymlan har skrivit bra om hatet som mötet den här pappan här.

Blåsippor

Blåsippor
En vår kom jag nerflygande från Luleå, kom till huvudstaden precis i blåsippornas tid och vännen jag besökte tog mig i handen och vi gick till Ågesta, och där hittade vi en backe där blåsipporna härskade.
Ett hav av blåsippor.
Jag lade mig på rygg, grät av lycka över livet, solen och över att Gud skapat blåsippor.

Jag vet inte varför de har en sån särställning i mitt liv, men jag älskar dem. Rakt av.

Dessutom är de faktiskt lite fascinerande.
En blåsippas knoppar ligger redo för att slå ut redan på hösten. En liten knopp, en kort stjälk nervikt i en bladrosett, gömd under bruna torra höstlöv. Sedan ligger den där och väntar, under snön.
Därför kan man se blåsippor blomma på hösten, om den är sen och mild.
Oftast är de blå, men rosa och vita blåsippor är inte helt ovanligt.
När blomman vissnat viks stjälken ner mot marken igen, och en lite köttig fruktkropp bildas, vilket myror uppskattar. De äter, och bär iväg den, vilket sprider plantans frön
Plantan kan bli mycket gammal, somliga påstår att det finns enskilda plantor som är flera hundra år gammal.
Anemone hepatica är det latinska namnet, och Hepatica kommer från det grekiska ordet Hepar, vilket betyder lever, vilket går igen i det engelska namnet: Liverleaf
Ser man en blåsippas blad förstår man kopplingen till en lever.
Enligt signaturlärans principer gjordes en koppling mellan bladens form och medicinsk funktion, alltså användes blåsippa vid leversjukdomar. Det finns det absolut inget vetenskapligt bevis för, tvärtom. Hela plantan är giftig och ska inte användas för invertes bruk.
Däremot har den sårläkande egenskaper, den är också urindrivande och adstringerande
Idag har den inget större kommersiellt värde.

Blåsippa är helt fridlyst i Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Stockholms och Västerbottens län.
Vidare är det är förbjudet att gräva eller dra upp levande exemplar med rötterna, och att plocka blåsippor för försäljning i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län.
I Uppsala, Kalmar och Värmlands län får den ej grävas upp.

Alla som provat att plocka blåsippor vet att det är meningslöst. De står blott några timmar i en vas, vantrivs och vissnar direkt, så låt dem stå!

Den är fantastisk i sin skörhet, skirhet, och jag hoppas att någon av mina vänner en dag planterar en tuva på min grav. (Det finns odlade former att köpa!)

Att hantera kasserat raketskrot rätt

Invändigt ser den mer ut som det, än en dator.
Faktum är att ungefär allt i den bytts ut under den senaste månaden.

Ny bräda. Värsta sorten – när den kom. Nu är den avlagd, förlegad och kasserad.
I alla fall för såna som roar sig med överklockning på värsta geeknivå.
För mig, som är en tämligen ordinär användare duger den alldeles utmärkt.
Processor som jobbar så fort att den riskerar att steka sig själv.
Jo. På riktigt. Den här sortens moderkort kan man överklocka så duktigt att både ett och annat helt enkelt brinner upp.
Därför införskaffades en ny kylare. Nej, fläkt räcker inte. Vattenkylt ska det vara.

Jag invände försiktigt: “Du, den kommer inte få plats i lådan..?”
“Lugn”, sa mannen. “Det löser vi sedan.”

Så blev det plötsligt en 120 GB SSD-disk över. Hoppla. Egentligen ska man väl inte kalla dem för diskar längre. Snarare: RAM-minne som inte tappar minnet när de blir strömlösa, är en bättre beskrivning. Tjohooo så det går. Snabb “professor” som jobbar som en iller, och ett oändligt rymligt skrivbord, istället för att springa ner för alla trappor till arkivet och leta efter data ideligen.

Jag surfar så det fladdrar i håret och roar sig med att öppna shitloads med .raw-filer.
Bara för att hon kan.
Och ja, klart man får plats med en vattenkylning om man helt enkelt fräser ut ett perfekt utformat hål i datorns ena sida så att den helt enkelt tittar fram lite.
Jag fantiserar om att klistra på lite flames…

Allt är väl – tills man ska åka hem från trimningsverkstaden.

Då sker katastrofen.

Jag lyfter datorn.

Trivialt kan man tycka.

Jag lyfter datorn ur bakluckan på bilen, för att bära in den i lägenheten. Jag lyfter den, byter grepp för att kunna stänga bakluckan, och tar sedan nytt tag. Stadigt i famnen. Fronten på höger sida, bakstycket i vänster hand. Stadigt tag eftersom den är ganska tung.
Något ger efter under ett finger. En mjuk känsla i allt det hårda.

Förvånat tänker jag “Men vad var det där?”

Väl inne ställer jag ner datorn på hallgolvet, tittar på bakstycket och upptäcker en knapp, som helt säkert förklarar den där mjuka sensationen.

Normala datorer har inga knappar på bakstycket. Där brukar finnas kontakter för usb-kablar, för nätverkskablar, för sladdar till högtalare, tangentbord och mus. En tjock sladd för strömförsörjning.

Här finns en knapp.
Minimal text, men jag tänder taklampan och kisar.

clr cmos

Disk boot failure

På svenska betyder det att man rensat en del grundläggande inställningar i datorn som talar om hur datorn ska startas. T.ex på vilken hårddisk det finns ett operativsystem att starta, vilken spänning olika komponenter ska arbeta i (för att inte brinna upp!), vilken hastighet minnen och processor ska ha. Just eftersom den här datorns moderkort inte är det minsta standard och vanligt finns dessutom tusen andra parametrar som Mannen tidigare justerat just för att saker ska fungera överhuvudtaget och så snabbt som möjligt.
Vi har helt lämnat världen där standardlösningar och defaultinställningar härskar.
Jag – som pillat en hel del i BIOS i mina dagar – fattar ungefär halvsju.

Jag har dessutom raderat alltihop.

F U C K

Jag tror att han tycker att jag är lite jobbig senare på kvällen, men han guidar mig genom alla de inställningar och parametrar som ska justeras, och vi avslutar med ett F10, startar om och … windows startar igen.

Jag måste erkänna att jag är en smula imponerad, för som sagt, jag var nog lite jobbig, och det är inte lätt att justera ett BIOS per telefon…

En ny start?

Ja.

Det är ganska länge sedan jag bestämde mig för att bli med domän, och lyfta över blogggen från wordpress.com till att ha en .org-installation.

Nu har jag den.

Men jag vet inte riktigt vad jag ska ha den till. Vad tycker ni? Vad vill ni se här?

 

Nåväl.

Jag tar i alla fall chansen att vaccinera ännu en hop ungar.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Favorit i repris: Om konsten att bygga en bil.

Igår skrev jag en bloggpost om det här med att lyssna på sina vänner. Det har jag gjort förr också. Både lyssnat, och skrivit om, alltså. Den här texten är både relevant och faktiskt en smula klok, så den förtjänar en repris. För att festa till det raderar jag en bild eftersom länken till den är trasig. (För er som minns den från förra publiceringen)

Om att nicka till vid sitt barns bädd…

Att jag är blödig så det räcker vet vi.
Att jag älskar min onge kan ingen ha missat. (Ja, herrejävlar vilket tjat!)

Dessa två drag hos mig gör att jag får oerhört svårt att mentalt klara av tanken med malaria.

Jag bloggade om det:

Och vad gör man, som mamma, när man lägger sitt barn på kvällen, sjunger barnet till ro, samtidigt som myggorna surrar runt en? Hur i hela fridens namn överlever man den ångesten? Det är säkert så att en mamma i södra afrika älskar sitt barn lika mycket som jag älskar mitt.
Men ingen mamma i världen kan sitta hela natten och vaka över sitt barn, natt efter natt.

Åh, jag orkar inte tänka på det här. Det blir så svårt att andas.

Men det blir bättre.
Jag blir så himla glad när jag läser på UNICEFs hemsida: “Allt färre barn dör av malaria i Rwanda”

Fira med mig.
Shoppa loss lite här!