Monstejtjucken

Lilla Essingen blev fyra år här om dagen, och en av många uppskattade presenter var en skokartong full med bilar. Re-cycling när den är som bäst. Leksaker som är uppvärmda och inkörda, men långt ifrån slutkörda, utan som glatt vandrar vidare från en onge till en annan. I lådan låg några monstertruckar, som genast blev favoriter.

Idag for vi tillsammans med Filippa till Drottningholm. Snackade med lite vitkindade gäss. Hoppade från några stenlejon. Pussade på ett slott, snackade med någon soldat. Sånt man gör ibland.

Lilla Essingen demonstrerar “monstejtjucken”.

Hon är av en extra bra sort, Filippa. Den sortens kompis som utan att tveka dumpar mig när Lilla Essingen är med. Jag måste erkänna att jag älskar det. Jag älskar när människor runt omkring mig bryr sig om min onge. Inte bara accepterar att han hänger med, utan uppskattar det, gillar att anpassa sin värld så att den fungerar för en fyraåring och inte ser hans sällskap som en komplikation utan som målet med hela övningen.

Den röda monstertrucken hängde med. Till Kina slott. Genom barockträdgården. Trädgårdsutställningen. Fyrahundra sorters fuchsior. Vattenpölarna.

Mamma, ja gådde lite baja

Men när vi ska hem inser vi. Den är borta.

Den jöda monstejtjucken är kvarglömd borta vid Kina Slott.

Det är inte läge att gå hela vägen tillbaka för att hämta den. Barnet har gått långt och duktigt men det börjar nog vara ganska slut på spring i de benen och … Ja, springskorna härbergerar nog mindre spring än vatten, de med.

Marigt läge.

Men vi tar det. Vi åker hemåt.

Så kommer det ett Tweet i mamma-telefonen.

Monstertrucken upphittad Ping @stora_Essingen instagr.am/p/MBAE2tAJq3/

— Filippa (@filippanna) juni 18, 2012

 

Jorå. Filippa for förbi Kina slott, en trädgårdsmästare hade hittat den, nu står den tryggt parkerad hos henne, och hon har fått en ny idol.

Eller två.

“Mamma, Filippa jäddade den jöda monstejtjucken!!”

 

Om vad man vill vara

Vi ser på den, lite då och då, jag och Lilla Essingen.
Disneys “Skönheten och Odjuret”.
Den är spännande och stundtals ordentligt läskig

Han har full koll på vad som händer, vem som är snäll och vem som inte är det, och är helt fänglsad av den.
Men så går det snett.

Varje gång.
Vid samma scen.

Förtrollningen släpper, odjuret får bli en prins igen, möblerna i det förtrollade slottet får återta sina mänskliga former. Allt har gått bra.
För alla – utom min onge, för han gråter hjärtskärande.
Jag lyckas inte förstå varför han blir så förtvivlad, och jag förklarar gång på gång hur glad Mrs Potts blir när hon kan krama sin lilla pojke igen.

Om jag kunde begripa…?

Om indoktrinering

Vi svänger förbi lillaffären – den dyra – i centrum på väg hem från tåget, för att plocka upp ett par liter mjölk.

Vid kassan står som vanligt sådant som man pushar lite extra, just nu ett skivställ av kartong.

Lilla Essingen pekar glatt på dem och sjunger de karaktäristiska stavelserna ur Euphoria: “Ah-ah-ah-ah!”

Det förvånar mig inte det minsta att han snappat upp sången, den har ju till och med varit med på rapport men … hur sjutton kopplar han ihop den med grafiken på skivorna? Vi som inte sett en enda delfinal, ingen av semifinalerna och inte ens finalen i Baku??

Stängda dörrar och öppna fönster

Jag har fönstret i köket på glänt.
Liljorna jag fick av kollegorna i torsdags kväll är fantastiska men det är likväl klokt att ha ett fönster på glänt.
Och jag älskar doften.

I fredags googlade jag, för att ta reda på var arbetsförmedlingen har sina lokaler. Sedan gick jag dit, ställde mig i kö (ja, precis som på mcDonalds!) och när jag köat duktigt och fint och fyllt i något webformulär (“Vad snabb du var?”) fick jag en nummerlapp, fick träffa en mycket närsynt handläggare och vi kom överens om att ha så lite med varandra att göra som möjligt.
Det passar mig utmärkt.

Helgen har varit god. Mycket god. Somligt blev som det var tänkt, annat blev mer komplicerat och ännu något blev inte alls – Hördu Leif, ge HIT!

Igår kom barnet springande, i full fart, gjorde en handbromssväng vid hallbyrån, och sladdade in på toaletten.

“Ja kissade på mig igen.
Ja fölojade loppet”

Tänk, allt vi faktiskt kan, lyckas med, allt det där självklara som vi ständigt förmår och genomför, och som vi inte alls längre ser eller uppskattar.
Jag har blivit arbetslös, men solen skiner, jag har en fantastisk unge som – emellanåt, om livet inte är för spännande precis där och då – faktiskt försöker hinna till toaletten i tid, jag är älskad, frisk och jag har rätt till A-kassa så inte ens arbetslöshet en kortare period är en katastrof. (Men röda siffror kommer det att bli varje månad så många får de inte bli)

Dessutom skiner solen idag.