Ibland bota, oftast lindra, alltid trösta

Jag följer mina flöden, läser dagstidningarna, lyssnar på radio.

Barn som frustrerat konstaterar att deras föräldrar inte blir sedda, väl omhändertagna. Det förtvivlade nötandet avlöses av uppblossande skandaler. Vi minns blöjor som vägs (vilket inte alls är något självklart tecken på vanvård) , och någon vars trygghetslarm aldrig fungerade eller ett demensboende där man har dörren låst för att slippa riskera att någon virrar sig ut. Okunskap blandas med journalister som inte kollar källor och verifierar fakta och till det kommer den eviga klickjakten.

Resultatet blir oro hos oss alla. Hur ska det bli när vi själva blir gamla? Vem ska ta hand om mig?
Somliga skriker efter förbud. Mot vinster i välfärden, eller mot privat vård överhuvudtaget.
Jag tror inte att det är så enkelt.
Vård är inte självklart sämre utförd bara för att kommunen köper vårdplatser från något som förut hette Carema. (Ja, de har bytt namn till Vardaga – vilket jag skrattat mig harmynt över. Ur askan in i elden)
Det är inte så att vård av multisjuka gamlingar fungerar prickfritt bara för att vården bedrivs av kommunen.

Men jättevinster till skatteparadis då? Ja. Det är det svårt att se något positivt med. Just det där med att sno med sig stålarna utomlands är girigt och grisigt, oavsett om pengarna en gång var skattepengar eller inte. Jag har svårt att inte se ner på människor som beter sig så men visst måste man få driva ett företag med vinst, om man nu ska driva ett företag på ett rimligt sätt.
Förr i tiden, när det här inte var lika självklart, bedrevs t.ex. privata behandlingshem i stiftelseform, men det är inte heller självklart enkelt alla gånger.

Andra anpassar sig, och erbjuder “privat lyxvård”.?
Ja. Jag har faktiskt inte ens ett problem med det. För mig får man gärna servera hummer och ostron på onsdagar, och förgylla dörrhandtagen om man vill och har råd. Varsågod.

Jag har inte ett problem med att man höjer den högsta nivån.

Jag har ett problem med när man sänker den lägsta.

Oavsett vem som bedriver vården, och oavsett vem som betalar.

Agnetha

Jag hade ett ärende till Huddinge Sjukhus i morse. (Nej, ingen är sjuk. Kanske kommer det en post om det så småningom, om det finns något att berätta)
Precis när jag ska runda hörnet från “Kirurggatan” till centralhallen krockar jag nästan med en kvinna med raska steg, och det tar mig tre sekunder att faktiskt få stopp på både mig, och henne. “Stopp, ursäkta, men du…!”

Jag får syn på hennes namnskylt och den hjälper mig, för namn är jag tyvärr usel på. “Du är Agnetha, du förlöste mitt barn..!”

Jo, jag krockade med en barnmorska, men hon gjorde faktiskt mer än så. Hon var inte med då, på natten då Lilla Essingen föddes, men jag vete sjutton hur det gått om jag inte lärt känna henne.

Agnetha var den barnmorskan som hjälpte mig att komma över förlossningsrädslan jag hade och jag har många gånger tänkt på henne.

Där och då var jag så skör, så oändligt ensam och övergiven, förtvivlad och livrädd. Tack vare våra samtal och den konkreta kunskap – jag kände till och med igen mig när de sprang med mig i sängen mot kirurgavdelningen – hon gav mig. När jag väl var där och födde barn var jag inte rädd. Inte ens när det gick åt skogen.

Vi pratade om hur ensam och rädd jag var, om hur övergiven och dumpad jag kände mig. Det var dessutom ett faktum, jag VAR övergiven och dumpad, och jag var orolig över att inte orka, inte kunna, inte ha råd, inte räcka till. Hon lyssnade, resonerade, såg till att det som kunde göras gjordes för att hjälpa mig.

Nu vet jag ju.

Allt gick bra. Fast det höll på att gå åt skogen, så gick det bra. Min Lilla Essing föddes, han fick inga men av den något kaotiska entrén till världen, och växer och frodas. Och jag orkar. Jag har faktiskt inga större problem att orka, tvärtom så njuter jag. Hejdlöst. Och jag är inte ensam och övergiven längre.

Bilden kommer från svt.se

 

Det var fantastiskt att få berätta om det för henne. Tacka för all hjälp hon gav.

 

Tack, Agnetha!

Har någon hört av Pearl?

Jag har inte hört något från henne sedan i augusti 2010 och jag har en otäck känsla av att inga nyheter är dåliga nyheter i hennes fall.

Jag undrar hur jag skulle göra om jag hade barn att försörja, men själv var HIV-positiv, och mina bromsmediciner kostade mer än min månadslön? Hur skulle jag hålla hoppet uppe? Orken?

P3 Dokumentär Världen handlar den här veckan om ett elakt virus och ensamrätt på läkemedel. Om hur Hollywood och den amerikanska regeringen fick världens fattigaste länder att införa hårda patentlagar, om den indiska pillerpiraten som bestämde sig för att skaka om i en av världens mest lönsamma industrier, och om fyrabarnsmamman i Uganda som trots att hon jobbar dubbla skift inte har råd med sina piller.

 

Lyssna: P3 Dok Världen 20100829 Piratpillren och striden om HIV-medicinerna

Upphovsrätt och copyrightlagar handlar om mer än tonåringar som laddar hem film från Pirate Bay.

Bilden kommer från The Hindu, och är klickbar. Photo: V.V. Krishnan

Det handlar om liv och död.

Åttioåringarna som sparkade sönder ett staket och försvann…

80-åringar på rymmen togs av polis
De två männen i 80-årsåldern tröttnade på sjukhemmet och rymde. I kväll sparkade de sönder ett staket och smet i väg från avdelningen på ett sjukhem i Ulleråkersområdet i Uppsala. Polisen hittade dem dock snart. (TT)

De två männen i 80-årsåldern tröttnade på sjukhemmet och rymde. På fredagskvällen sparkade de sönder ett staket och smet i väg från avdelningen på ett sjukhem i Ulleråkersområdet i Uppsala, skriver Unt.se. I den hastiga flykten glömde en av dem att ta på sig ytterkläder.

Polis tillkallades och lyckades efter en halvtimme spåra upp de båda rymlingarna, som inte hade hunnit så långt. De har nu förts tillbaka till sjukhemmet.

Notisen väcker min fantasi.
Vilken är historien bakom den här händelsen?
Är det två äldre gentlemen som, liksom Nils i “Kan du vissla Johanna” helt enkelt har för tråkigt, är för friska för att passa in i den omvårdnad de omges av eller för obstinata för att anpassa sig till normen.
Något tyder ju på en avsevärd målmedvetenhet: att sparka sönder ett staket gör ju inte vem som helst var dag.

Jag hoppas innerligen att det är en sådan historia.

Tyvärr är det väl inte så kul.
Min mer cyniska nerv kan inte låta bli att peta på tanken. Usel mat, dålig städning, sönderstressad personal och tristess bortom vett och sans.
Vem rymmer inte från det om man får chansen?

Frustration

Jag känner mig ungefär som Lilla Essingen låter ibland.
Jag vill bara ligga på golvet och vråla över att jag inte får som jag vill, att jag inte behandlas som jag förtjänar och inte lönas för det jag gör.
Jag är arg ända ut i naglarna och snuddar jag bara vid tanken på orättvisan i det hela får jag ett duktigt adrenalinpåslag.

Jag försöker kanalisera ilskan på något gott.
Jag försöker nyorientera, vara klok och rationell, se det goda i det som sker.

Men jag är arg.
Arg, så arg, så arg.

Det värsta av allt är att jag måste hålla käft om det.
Jo.
Jag får lägga mig på mitt eget köksgolv och vråla, men jag måste se till att ingen annan hör.

Om en plikt

Vuxna människor är skyldiga att ta hand om, skydda och värna barn. Alla barn.
Det har jag predikat om tidigare i ett annat sammanhang, men principen är detsamma.
Det finns inga undantag från den här regeln.

Däremot är det inte alltid så lätt, ibland krävs det en hel del mod.

Jag läser i DN om en pojke, och jag blir förtvivlad.

Sedan flera år tillbaka håller en mamma i södra Sverige sin son fången i fantasivärld där smurfar och rymdvarelser påstås finnas på riktigt. Det framgår av en lex Sarah-anmälan till Socialstsyrelsen.

Pojken är beroende av personlig assistens och har fyra olika assistenter, varav en är hans mamma. Hon tvingar de övriga assistenterna att spela med i den fantasivärld hon skapat åt sin son.

”Eftersom lögnerna ändras och ökas på blir det svårt att hålla reda på vad som gäller”, skriver Socialförvaltningen. Inspektören bakom anmälan påpekar att pojken reagerar med självdestruktivitet på sättet han behandlas på.

Missförhållandet ska ha pågått under de senaste fyra åren.

Ja, självklart blir jag förtvivlad över den fullständigt sjuka situation han befinner sig i, men framförallt över att han varit i den så länge.
Fyra år.
Fyra år är en evighet i ett barns liv.

Varför har ingen anmält det här förrän nu??
HUR kan man INTE anmäla det?
Hur kan man komma till en pojke och delta i en lögn under så lång tid, se honom fara illa av den, men samtidigt inte göra något??

Tyvärr är det ganska enkelt.

Antagligen är de personliga assistenterna anställda direkt av mamman.
Det innebär att de inte har någon som helst anställningstrygghet.

Den som “skvallrar” blir alltså av med jobbet. Inte efter tre månaders varsel. Inte efter två skriftliga varningar. Bums. Två veckors lön. Bye bye.
Starkare än så är inte en personlig assistens anställningstrygghet. (Javisst, det kan vara en fast anställning, den kan vara enligt kollektivavtal…)
Man kan vara hur modig som helst – om någon annan betalar ens hyra.

Dessutom:
Vad händer med en liten pojke när en av tre assistenter plötsligt försvinner, och en mamma – som kanske inte är helt psykiskt stabil – börjar känna sig mycket trängd?

Fy, vilken mardrömssituation.

Någon anmälde tillslut.
OM omständigheterna är som i scenariet jag tecknar, är det en mycket modig person.

—————————

Historien skulle kunna vara slut här.
Men uppenbarligen är den inte det.

Artikeltexten talar om en Lex Sarah-anmälan. Det finns alltså en socialförvaltning eller sjukvårdsinstans som haft viss insyn i pojkens situation, och inte gjort något.

Förtvivlan.

Tänk om någon gjort en anmälan till socialförvaltningen, riskerat och blivit av med sitt jobb, förlorat kontakten med pojken och det inte hjälpt.
Ingen brydde sig om anmälan?

Jag hoppas den här historien utreds noga, och jag hoppas sannerligen att både pojken och hans mamma får hjälp.

Band kvinna vid rullstol

Jag läser i DN:

En kvinna i Värmland bands fast vid sin rullstol och lämnades ensam i en timme av en av sina personliga assistenter, i väntan på att hemtjänsten skulle komma för kvällen. Nu är assistenten avstängd och händelsen är lex Sarah-anmäld, uppger lokala medier.

Artikeln, eller snarare notisen är kort, mycket kort, och jag har ingen aning om omständigheter eller förutsättningarna kring just den här händelsen.

Nej.
Självklart
får man inte binda fast någon i sin rullstol, lika lite som man får låsa in människor. Jag antar att det går att rubricera som olaga frihetsberövande.

Men.
Assistentens arbetstid var slut. H*n hade kanske bara inte kunde stanna kvar efter jobbet just den här dagen. H*n kanske inte såg någon annan lösning.

Jag har stannat kvar efter jobbet många gånger. Min avlösare har varit försenad av ett eller annat skäl. Någon har blivit sjuk. Någon gång har jag helt enkelt fått jobba både dubbla och tredubbla pass. Jag har också kommit insladdande med taxi på Dagis gård, en kvart före stängning.

De flesta av oss gör så gott vi kan.

Säger inte den här händelsen en del om den situation som både brukare, som inte får tillräcklig hjälp, och assistenter (allt för ofta helt utan utbildning) som gör vad de kan när de är där, men som faktiskt måste få gå hem när arbetsdagen är slut?

Det finns mycket att förbättra här, minst lika mycket som inom äldreomsorgen, men här är vi tystade, vi assistenter, för vi är hårdare bundna av sekretessen eftersom vi ofta jobbar med bara någon eller några få brukare. Allt vi skulle kunna berätta går att koppla till en enskild person, och med det riskerar vi fängelsestraff.

Så vi biter ihop och gör så gott det går.

——————

Uppdaterat:
Värmlands Folkblad skriver utförligare om händelsen här