Skillnaden mellan hur något är, och hur vi berättar om det.

Cecilia Uddén har arbetat som utrikeskorre i tjugo år ungefär, hon har framförallt jobbat i Mellersta Östern, men också under några perioder rapporterat hem från USA.

Intervjun, som görs av Anna Hedenmo är lysande.
Riktigt skitbra, faktiskt.
Anna ställer frågor, inte alltid insmickrande och “trevliga” frågor, och Cecilia är brutalt ärlig. Hon svarar. Hon berättar om när hon tänkt fel, när det blivit bra, när det inte blivit fullt lika bra, om när hon gjort misstag och vad hon lärt sig av det. Man pratar om journalistik, om trovärdighet, om livet som korre i främmande land, om att leva med familj i oroliga regioner. Cecilia berättar om sin man, om hur han stöttat henne, provocerat henne, och faktiskt gjort henne till en än bättre journalist.

Och jag funderar lite på det där med hur vi stället frågor, vilka frågor vi ställer. Jag har i bakhuvudet, en intervju med en framburen affärsman, någon som drog sig tillbaka efter en karriär, med många många miljoner i bakfickan, och intervjuaren frågade om det där med familj. Om prioriteringarna, närheten till barnen, och hur mannen ifråga, med någon sorts (sorgsen, eller bara medveten om ett konstaterat misslyckande?) klang i rösten pratar om att han kan vara nära sina barnbarn nu, åtminstone. Kanske var det Percy Barnevik. Kanske var det någon annan.

Cecilia Uddén åker iväg som korre till Egypten med en åttamånaders baby, och hon gör det med vetskapen om att cheferna hemma i Stockholm är tveksamma till hela grejen. Korra i Mellersta Östern, med småbarn med sig?

Alla gör vi val. Alla bedöms vi utifrån de val vi gör. Alla får vi hjälp och stöd av vår familj (om vi har något) men berättelserna skiljer sig åt. Både om hur man ställer frågorna, och hur de besvaras. Man kan lyfta sin partner, berätta om stödet, eller man kan konstatera att man missat tåget. Man kan komma undan med att ha missat pappatåget om man tjänat tillräckligt mycket pengar, och är just man. Men hur skulle vi se på en kvinnlig journalist, som inte släpat ihop många hundra miljoner, om hon flackade med blicken och erkände att hon missat att vara “en riktig” mamma?

Det sades mycket intressant under det timslånga samtalet, det finns många lysande citat att plocka. Det om det rosa bubbelgummet, det om den arabiska flickan på bussen i Sverige, rader ur diskussionen om partiskhet, eller för all del, om mötet med den palestinska kvinnan Sohar.

udden

En puff i en tidning, du vet, de där korta raderna precis i början av en artikel, som ska fånga ditt intresse och få dig att läsa vidare, kan säga en hel del om hur konventionellt vi tänker.
Jag gissar att tanken är just att fånga, att attrahera och den tanken styr vad man väljer att lyfta fram, vad man tror fångar läsarna, tittarna.
Här har vi då SVTs puff från svt.se.
Man har en lysande intervju med stora tankar, och man väljer att lyfta just tårarna, känslan av otillräcklighet och förtvivlan.

Personligen har jag inga som helst problem med att en journalist blir känslomässigt engagerad i sitt arbete. Nej. Känslor gör inte att man förlorar sin professionalitet. Tvärtom.
Jag tror att just det personliga engagemanget är nyckeln till god journalistik. Det gör att vi som lyssnare faktiskt hör vad som sägs, och berörs av det.
Men hur uppfattas tårar?
Allt för ofta som tecken på svaghet.
Uppfattas man som trovärdig om man har hulkat i radio?
“Får” man “tappa kontrollen”?

Vad tror ni, skulle puffen sett likadan ut om det var en manlig journalist som intervjuades?

Kanske.
Men bara om det var Niclas Hammarström eller Magnus Falkehed som intervjuades.

Läs vad Genusfotografen skriver om den här bilden, och dess “kvinnliga” touch här 

——————————————————————————————————————–

Här kan man se intervjun, åtminstone fram 4 februari 2015
http://www.svtplay.se/video/1786162/del-4-av-8-cecilia-udden

Adhan

Allahu Akbar
Ashhadu an la ilaha illa Allah
Ashadu anna Muhammadan Rasool Allah
Hayya ‘ala-s-Salah
Hayya ‘ala-l-Falah
(As-salatu Khayrun Minan-nawm)
Allahu Akbar
La ilaha illa Allah

Gud är störst
Det finns ingen gud utom Gud
Jag vittnar om att Muhammed är Guds profet
Kom till bön!
Kom till frälsning!
(Bön är viktigare än sömn)
Gud är störst
Det finns ingen gud utom Gud

Jag hör inget som provocerar mig i den här texten.
Jag är bekännande kristen, och jag och världens muslimer tror på samma gud.
Jesus kunde inte säga något om Muhammed, eftersom Muhammed levde flera hundra år efter Jesus.
Däremot betraktar muslimer Jesus som en viktig profet (Īsā).

Jag hör inget farligt i de här stroferna.
Var är extremismen?
Var är kvinnoförtrycket?
Var är homofobin?

Nej.
Jag gratulerar muslimerna i Fittja, och jag hoppas att fler moskéer får tillstånd till Adhan, minaretutrop.
Tänk, att få sitta och äta en glass på Medborgarplatsen, och först höra kyrkklockorna i Katarina och sedan de melodiska ljudslingorna sjungas mellan husväggarna!
Jag är helt övertygad om att Gud fröjdas över att demokratin fungerar.

 


Men magkänslan då?
Känns det konstigt i magen?
Mmm.
Det låter ovant att höra det här. Framförallt att höra det här och inte på charterresan i Turkiet eller Thailand.
Jag tror bara att vi behöver öva lite.
Vänja oss.
Märkligare saker har vi ju vant oss vid: Varm skummad mjölk i kaffe, att grilla ost och att ha en telefon i handen all vaken tid.
Det här är inte farligare än så.
Vi behöver bara vänja oss lite, och lära oss lite.

Typisk kristen högmässa?

Kunskap. Vi behöver kunskap. Om all religion – oavsett om vi tror på en gud, eller inte.

Frasen inom parantes i böneutropet används till den bön som sker innan gryningen (och hörs inte över parkeringen vid Albysjöns strand, eftersom det utropet sker klockan 13 varje fredag.)

Habemus Papam!

Nej.
Det blev inte en kvinna.
Det blev inte en svart påve.
Det blev inte ens en progressiv abortvän, förespråkande preventivmedel.

Nej.
Självklart inte.

Katolska påvar är konservativa.
SJÄLVKLART är de det eftersom de verkar i en konservativ organisation och uppenbarligen avancerat i samma organisation.

Alla katoliker är inte abortmotståndare homofober, men ska man göra karriär inom kurian underlättar det antagligen avsevärt.

Get over it.
Allt det här visste vi redan.

————————————————

Update.
Det hade kunnat vara värre.

En reva i min verklighet

Vi for iväg från allt, till sol och värme och vila och vatten. Trettiogradigt saltvatten, och vi lärde oss andas på ett helt nytt sätt och den där helt vanliga verkligheten försvann långt bort i ett skimrande töcken. Som en hägring. Darrig wifi medger inga rapportsändningar via svtPlay och DN.se bläddrar man igenom ganska snabbt – den appen är inte speciellt bra.
Trots det hade jag en otäck känsla av att något ondskefullt hade börjat hända. Det dök upp arga tweets och facebookinlägg om rasistiska id-kontroller i Tunnelbanan, att polisen – på mycket vaga grunder – börjat kontrollera människors identitet och det är oroande, mycket oroande.

Det skrevs om något som heter REVA.

Nu har vi kommit hem igen.
Jag läser ikapp.

Jag blir alldeles matt.
Förtvivlad

HELIGT FÖRBANNAD.

Stadsmissionen i Stockholm presenterade för en tid sedan rapporten ”Hemlös 2012” Låt följande citat sjunka in en stund: ”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson, stiftsdiakon i Lund, berättar att gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

Detta REVA – som är en STYGGELSE – är dessutom något som Svenska Kyrkan deltar i?!?
Vad i alla grönjävlahelvete gör de, VI, där!??

Jag är medlem i svenska kyrkan.
Jag går regelbundet i mässa och tro mig, JAG sanktionerar inte något samarbete med migrationsverket, polisen och kriminalvården när arbetsmetoderna är som dessa.

Kristian Lundberg – som skrivit om citatet i texten ovan – kallar det som sker nu för deporteringar, och det är ett mer rättvisande ord än “avvisningar”.
När man deporterar dumpar man. Slänger ut. Utan att bry sig om vad som händer med människor. Utan att bry sig om vad som händer med barn.

Anne Heberlein skriver också.

Låt mig berätta kort om några av de här människorna som jagas i tunnelbanan och i skolmatsalar. Jag har mött några av dem, på ett transitboende i Arlöv, på ett nedslitet hotell just invid motorvägen. Det kan vara de två bröderna från Somalia, 15 och 17 år gamla, som ensamma och utan skor vandrat genom öknen, från våld mot trygghet.

…//…

Människorna som söker skydd och trygghet hos oss är inte farliga. Det handlar inte om brottslingar utan om människor som är mer lika dig och mig än vad vi orkar tänka på.

Hur skulle vi orka leva om vi på allvar förstod det?

Nej.
Den insikten är svår, så jag förstår att “man” (VI, VÅRA myndigheter, politiker!) hittar på något som REVA. “Rättsäkert och Effektivt Verkställighetsarbete” står akronymen för.

Åt helvete är det.

Men det är möjligt att bli ännu mer förtvivlad, jag blev det när jag läste Kristians text för tredje gången – ibland går det för fort. Svenska Kyrkan. Vad gör de där? Varför sitter de med i samverkansmöten med polis och migrationsverk? Vad gör de där? De som ska stå på de svagas sida, de som predikar kärlek till vår nästa och att förlåta fyra och förtio gånger, vad i helvete gör de där? Varför hör jag inga protester och varför har vi inget påskupprop mot REVA?!

I min feed dyker ett uttalande från Sveriges Kristna Råd, i samarbete med Sveriges Muslimska råd och Sveriges Buddhistiska samarbetsråd upp.
Det står en massa fina saker i den texten.
Jag undrar om de som skrivit under den för svenska kyrkans räkning känner till att kyrkan samtidigt deltar i möten med gränspolisen? Var det meningen att ingen skulle märka det?

Jo. Det blev visst liv om Kristians text, och ett pressmeddelande utfärdades där kyrkan beskriver sin roll som “medborgarvittne”.

Innan jag köper den förklaringen vill jag veta väldigt mycket mer om hur samarbetet kring REVA fungerar.

Vi har kommit till ett vägskäl.
Vi, var och en av oss, behöver tänka till.
Vilket sorts samhälle vill vi ha?
Vilken syn på människor är det ok att ha?

Missa inte Linda Starks text i Sydsvenskan, om REVA, eller Andres Lokkos text i Svenska Dagbladet

Vind under vingarna, betong i skallarna

Bilden lånad från planespotter.com

Det är inte lätt att greppa vissa frågor. Som det här med flyget. Om man bor i Kiruna är det livsviktigt med fungerande flygförbindelser. Det går inte att göra affärer, bedriva turism utan infrastruktur. Som vägar. Som tåg. Som flyg. Så det är viktigt att SAS finns kvar. Eftersom de flyger till Kiruna. Samtidigt är det galet att ett företag som uppenbarligen går så katastrofalt dåligt som SAS gör, överlever. Så hur mår flygmarknaden egentligen? Någon sa att SAS har dubbelt så höga (personal? Administrativa?) kostnader som Norwegian. Fyra gånger så höga som Ryan Air. Är man SÅ ineffektiva SKA man gå i konkurs.

Samtidigt cirkulerar en bild på Facebook:

Om den är sann (vilket inte jag inte vet något om) säger den en hel del om hur sjuk marknaden är. För SAS har haft stora problem med fackförbunden. Såna problem har inte Ryan Air… Men inte skulle jag vilja jobba för dem. Inte för allt smör i småland. Eller för den delen, flyga med dem.

Samtidigt som vi andas ut över att SAS överlevde (Många arbetstillfällen…) kommer en rapport från världsbanken.
Det är ord och inga visor.

Världens forskare (Tack Gode Gud att Obama vann!) är överens om att det finns ett starkt samband mellan koldioxidutsläpp och klimatförändringar. Likväl tycker vi att det är ganska så praktiskt att vi kan flyga till London över en helg och shoppa och gå på teater, eller kanske fira jul i New York. Det finns till och med färdiga weekend-paket till Beijing och vi tycker att det är självklart att skjutsa våra barn till skolan, om så de bara har någon kilometer att gå eller cykla.

Jag vet inte något om hur tåg, biltrafik och flygresor subventioneras, men jag vet att det sker, och att det ingalunda sker på lika villkor.
Jag skulle också vilja veta hur miljökostnaden ser ut för de olika trafikslagen.

För vi måste nog styra upp det här.
Förändra vårat sätt att bete oss.
Nyss.

Walk the walk and talk the talk

Att SD som parti är ett rasistiskt parti har vi vetat.
Att man också har en uttalat kvinnofientlig människosyn är inte heller någon nyhet.
Att man dessutom är så korkade att man själva filmar när man beter sig som idioter mot andra människor är en smula pikant.

Vi känner våra loppor på gången. Oavsett om de bär kostym eller bombarjacka och höga kängor.

(Expressens artikel finns här)

Det ska bli intressant att se hur partiledare Åkesson tänker hantera det här.
Så sent som i oktober gick det ut ett internt brev inom partiet om behovet av att “städa upp inom partiet”.

Erik Almqvist, som är riksdagsman och partiets ekonomiske talesman, medverkar i filmen, och det hela filmas av Kent Ekeroth, som är partiets rättspolitiske talesman och också representant i riksdagen.

Slänger Åkesson ut sina närmsta kollegor, måntro?
Vilka positioner får de då? Vilka ersätter dem?

——————–

Updatering:

Jag kan inte låta bli att bjuda på ännu ett filmklipp.
Det här är alltså Erik Almqvist som uttalar sig, och vars uttalanden nu, när en film med situationen i helhet publicerats, kommer i en helt annan dager

http://www.youtube.com/watch?v=IdFDhaYTPkY&feature=plcp

För att citera just Erik Almqvist:

“Men sanningen kommer alltid fram”

Har någon hört av Pearl?

Jag har inte hört något från henne sedan i augusti 2010 och jag har en otäck känsla av att inga nyheter är dåliga nyheter i hennes fall.

Jag undrar hur jag skulle göra om jag hade barn att försörja, men själv var HIV-positiv, och mina bromsmediciner kostade mer än min månadslön? Hur skulle jag hålla hoppet uppe? Orken?

P3 Dokumentär Världen handlar den här veckan om ett elakt virus och ensamrätt på läkemedel. Om hur Hollywood och den amerikanska regeringen fick världens fattigaste länder att införa hårda patentlagar, om den indiska pillerpiraten som bestämde sig för att skaka om i en av världens mest lönsamma industrier, och om fyrabarnsmamman i Uganda som trots att hon jobbar dubbla skift inte har råd med sina piller.

 

Lyssna: P3 Dok Världen 20100829 Piratpillren och striden om HIV-medicinerna

Upphovsrätt och copyrightlagar handlar om mer än tonåringar som laddar hem film från Pirate Bay.

Bilden kommer från The Hindu, och är klickbar. Photo: V.V. Krishnan

Det handlar om liv och död.

Nytt jobb?

En länk rullar förbi i mitt twitterflöde. Jag läser. Baxnar.

Robert Mugabe, minns ni honom? Frihetskämpen från sjuttiotalet som sedan blev en särdeles grym diktator i Zimbabwe? Jodå. Han har erbjudits en ambassadörstitel för FN.

Hmmm. Man skulle kanske tipsa FN om Charles Taylor, Liberias förre president blivit arbetslös. Jo, han ska förvisso sitta i fängelse en stund, men det verkar inte spela så stor roll för Robert Mugabe har reseförbud och ska likväl främja turism vilket kanske kan bli svårt från den egna verandan, så varför inte från en fängelsecell?

I övrigt har de ungefär samma snygga stiliga CV.

 

Det känns ganska skönt att konstatera att jag, arbetslös som jag är, uppenbarligen är överkvalificerad för den sortens tjänst.

 

____________________________________________________

Uppdaterat: Tack gode Gud. Det här är en tidningsanka.

Här finns en lista över FNs goodwill-ambassadörer. Det är en lättnad att slippa se Mugabes namn där.

The Week skriver bra om The Guardians och Daily Telegraphs groda.

 

Alltså slipper jag bli jävligt förolämpad om nu FN skulle ringa och erbjuda mig ett jobb. Skönt.

Enfaldens tankar

I ensamheten gror enfalden. Brist på perspektiv ger inskränkta åsikter, rädsla för det som sticker ut och det i sin tur spär på fördomarna vi bär på.

Idag har rättegången mot terroristen från Utöya inletts och den tredje akten påbörjats.
Jag erkänner.
Jag undviker nyheterna i största möjliga mån. Jag orkar inte med nyhetsfesten.
Det är makabert och osmakligt, och vad värre är, jag är helt övertygad om att Behring Breivik njuter av den lika mycket som jag avskyr den.
Så genom att försöka se de viktiga frågorna som hans agerande lyft, utan att i överigt bry mig om honom – han är oviktig! – försöker jag förstå varför det som hänt hände.

Hur hanterar vi människor som hellre stänger ute det avvikande, skräms av det, hatar det?
Alla åsikter kan drivas in i extremism och undantagslöst trivs just det extrema i skuggorna, där motståndet saknas, dit dialogen inte når.
Religion. Politiska -ismer. Miljöengagemang.

En människa som ställer sig på sidan av samhället, tar avstånd från det, hatar det. Som bara stöter sina tankar mot liksinnade, som befinner sig i en Ja-kultur, och i en sektliknande kontext, där behovet av att stänga ute allt annat och hävda sitt eget perspektiv till varje pris, hur når vi en sån människa?
Oavsett om personen är militant vegan, högerextrem nynazist eller taliban?

Jag tror att det finns två sätt att tänka:
Antingen stänger man in, eller så öppnar man upp.
Antingen drivs man av rädslan för det främmande, eller av kärleken till det annorlunda.
Så enkelt är det. Rädsla eller kärlek.

I mitt flöde på twitter dök den här bilden upp.


(Basses bästa)

Just idag kändes den sällsynt träffande.

______________________________

Missa inte Helle Kleins ledare idag.