Den sorts rubrik som blir när jag saknar ord.

Jag läser, och kommer på mig själv att bara sitta och gapa.

VAD I ALLA JÄVLARS HELVETE?!?

Jag läser igen.

Världen är galen. GALEN.

“När nioåringen fördes in i domstolen bar han en likadan orangefärgad fängelseoverall som vuxna interner i USA är klädda i. Han gav ett förvirrat intryck och grät, skriver den brittiska tidningen The Independent.”

Det är alltså en nio år gammal pojke som tagit med sig en revolver hemifrån, som haft den i sin skolväska, och när han ställt den ifrån sig har revolvern avlossats, och en åttaårig flicka skadades allvarligt.

Men det är inte det jag baxnar över.
Det är en tragisk olycka men olyckor händer och barn är klåfingriga och i ett land där så många bär vapen och förvarar vapen i sina hem sker också olyckor med vapen och barn.

Men vad fasen gör ungen i en rättssal??!

Så jag letar reda på The Independents artikel. (Varför länkar DN inte?)

Jag läser: “The boy sat in court, crying and wearing an orange jail jumpsuit, as his father gently rubbed his back.”

Det är fullständigt sunt och normalt om en nioåring gråter efter att blivit inlåst i ett fängelse, det är inte självklart att man sovit över hos bästa kompisen så himla många gånger när man är nio år än. En nioåring är ganska så liten. Särskilt ensam i en cell.

Men varför skriver DN att The Independent skriver att han gav ett förvirrat intryck (vilket alltså vore helt rimligt) när The Independent inte gör det?

Och varför skriver DN inte om det vansinniga i att låsa in en nioåring i ett häkte?


Students hold hands as they are led along a walkway at Armin Jahr Elementary School in Bremerton, Wash., following the shooting of an 8-year-old female student there on Wednesday, Feb. 22, 2012. (AP Photo/Kitsap Sun, Larry Steagall)
(Washington Post)

Where should birds tweet if not on twitter?

Männisor, som får en idé, och genomför den, även om den är lite knäpp. Eller egentligen, faktiskt inte alls så knäpp.
Jag bara älskar’t.

Så en lettisk tidningsredaktion placerar ut fett på ett tangentbord, och ställer ut det så att fåglarna kan komma och kalasa på godsakerna.
Och därmed få uttrycka sig. För alla har rätt att säga sin mening.

Och var ska inte fåglar få kvittra, om inte på twitter?

Sa jag att jag älskar’t?

Så, trots att det är måndag går veckans första #ff till @hungry_birds

Jag tror att de och @Lilla_Essingen skulle förstå varandra.

Om att nicka till vid sitt barns bädd…

Att jag är blödig så det räcker vet vi.
Att jag älskar min onge kan ingen ha missat. (Ja, herrejävlar vilket tjat!)

Dessa två drag hos mig gör att jag får oerhört svårt att mentalt klara av tanken med malaria.

Jag bloggade om det:

Och vad gör man, som mamma, när man lägger sitt barn på kvällen, sjunger barnet till ro, samtidigt som myggorna surrar runt en? Hur i hela fridens namn överlever man den ångesten? Det är säkert så att en mamma i södra afrika älskar sitt barn lika mycket som jag älskar mitt.
Men ingen mamma i världen kan sitta hela natten och vaka över sitt barn, natt efter natt.

Åh, jag orkar inte tänka på det här. Det blir så svårt att andas.

Men det blir bättre.
Jag blir så himla glad när jag läser på UNICEFs hemsida: “Allt färre barn dör av malaria i Rwanda”

Fira med mig.
Shoppa loss lite här!

Om de där omöjliga valen – och om de självklara


Embryot börjar likna en människa. Käkarna är färdiga, munhåla och näsa förenas. Öron och näsa syns och ansiktet börjar se riktigt mänskligt ut. Halsen utvecklas. Fötterna är cirka två millimeter. Embryot blir mänskligare på flera sätt då det utvecklar känsel och reagerar på beröring. Det kan även få hicka. Svansen försvinner nu och i den här veckan börjar könsorganet att anläggas.

Längd huvud till stjärt 27 mm.

Det här är en beskrivning av ett foster i vecka nio. Bilden till höger föreställer min pojke, Lilla Essingen, ungefär då.

Texas är en av flera delstater i USA som infört en lag där kvinnor som söker abort ska tvingas genomgå ultraljud, och bli informerade om sitt barn, inför aborten. Syftet är att avskräcka från abort.
Om det här kan man tycka massor, beroende på vad man tycker om aborter.

Jag tycker inte om aborter. Vem gör det?
Men
Frågan är felställd.
Det handlar inte om huruvida aborter får ske, eller inte får ske.
För det gör de.
Det handlar om huruvida de ska var legala och säkra eller illegala och osäkra.

Gång på gång när jag försöker skriva om det här snubblar jag över min egen vrede. Vrede över att det här så kontroversiellt. I mina ögon borde det inte vara det, det måste finnas något som jag verkligen inte förstår här. I Amerika sprängs abortkliniker, läkare mördas.

Ibland tänker jag: Om man skulle att tvinga de blivande papporna att följa med till doktorn, och titta på de där ultraljudsbilderna, med det där lilla pickande hjärtat, vad skulle hända då? Om det vore män som bar ett barn, som kräktes (nej, man slutar inte kräkas bara för att det inte är morgon längre. “Morgonillamående” är en myt) och som såg de närmaste tjugo åren av livet drastiskt förändras, skulle det fortfarande vara så självklart att livet i alla lägen vore okränkbart? Om män våldtogs? Om män förlorade sina jobb?

Frågan om den legala abortens varande eller inte varande överlever just för att det bara handlar om kvinnors hälsa.

Sextioåtta tusen kvinnor dör årligen, världen runt, efter att ha genomlidit osäkra illegala aborter. Miljoner skadas.
I Sverige dog en kvinna i veckan, då, på trettiotalet, när inga legala aborter fick genomföras. Många tusen illegala aborter genomfördes.

Wikipedia om Abort
Läs också Charlottes postning.
Lyssna gärna på “Från brott till rättighet” – en dokumentär från Sveriges Radio P3.

Om vikten av lite uppfriskande inkvisition – rensning i leden

Jag försöker vara storsint.
Jag försöker tänka: Varje människa har rätt till sin åsikt, och också rätt att uttrycka den.

Men förlåt, jag måste bara få…

SNÄLLA!! Kan ingen anställa Marcus Birro, ge honom en trasa och en toaborste och tusen hotellrum så han inte har TID att skriva en massa skit i tidningen?!

Förlåt.

Jag ska försöka andas lite nu.

Vi tar det från början.

Eller snarare från slutet, för eländet blir bara värre och värre.

När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om “jihad” och “heligt krig” om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.

Vänta. Förutom att KD är det pytteparti som lyckades trumfa igenom att den tvångssteriliseringslag som finns INTE skulle avskaffas, en lag som bryter mot en hel rad konventioner. Jag skäms över att min statsminister får brev från Human Right Watch i frågan. Ett land som Sverige borde inte få uppmärksamhet från dem. Partiet som alltså vill – på riktigt – sterilisera människor i Sverige mot deras vilja ska alltså INTE bli omskrivna i Aftonbladet?

…och värre blir det: Vi behöver radikaliseras, alltså lyssna mindra på varandra, bli mer dogmatiska, mer övertygade om att den egna vägen alltid är den enda rätta vägen och att alla andra har fel, är obildade, ocivliserade kättare. Det kanske är lite inkvisition vi behöver? Vi kristna har onekligen en gammal fin tradition av att jaga och dräpa varandra och alla andra vi kommer åt. Det gäller att tro rätt om vi ska få ha en fridfull värld.
Så fridfull som den nu blir. Är. Har varit.

Kanske skulle vi – efter några tusen års försök med just krig och dogmer – testa något nytt?

Att låta var människa tänka och tro som han eller hon vill. Att inte göra politik av religion, låta det vara var och ens ensak?

Men nej. Det tycker inte Birro.

Jag tror vi gör oss en stor otjänst när vi deseperat tråcklar och syr oss en Gud som just för ögonblicket passar våra villkor och lotsar våra drömmar ut på det stora, blinda havet. Jag ber om Guds vilja, inte min egen. Min egen vilja leder mig nästan alltid fel och vilse.

Vilken tur då att just Birro talar om för oss hur vi ska tro istället! Vem vet, han kanske är en reinkarnerad Jesus, den som vi väntat på så länge?

Det slår mig att Marcus Birro kanske helt enkelt missat det mest centrala i kristendomen: Kärleksbudskapet?!
Jesus predikar om kärlek. Han tjatar om kärlek, han pratar sönder öronen på oss om vikten av att älska sin nästa i allt han gör och säger under sin tid på jorden, och han pratar om förlåtelse.
Bara genom kärlek och förlåtelse kan vi få frid, fred och bröd på bordet. Han ligger till bords med horor, kättare och skatteindrivare. Han pratar, han lyssnar och han älskar och förlåter. Rubb och stubb.

Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.

Nej. Birro. Jag är inte med dig. Jag vill absolut inte ingå i ditt “vi kristna”.
Abort är en rättighet, inte för att ett sådant beslut är lättvindigt, utan för att alternativet är orimligt. Preventivmedel räddar liv, sexualitet är inte syndigt och min Gud behöver inte skrämma mig med ett “Helvete”.

Det räcker att h*n påminner mig om kärleken och förlåtelsen, så vet jag hur jag vill leva mitt liv.

Bad hair day?

Det gick fort i går kväll.

Speciellt snyggt var det inte. Inte alls. I synnerhet inte om man lyfter blicken lite och ser sig om. På tunnelbanan, på gatorna. Jo. Nog ser jag en och annan kvinna i olika sorters slöja och ofta är det unga snygga tjejer. Välsminkade, färgkoordinerade.

Jag blir nyfiken, och börjar googla. Och självklart finns det modebloggar för muslimska tjejer som gillar sin hijab. Gott om dem. The Hijablog ,Welovehijab och Hijabstyle är bara några få. Det är färgglatt, det är annorlunda och det är väldigt ont om påskkärringar i gula hucklen med grodor på.

http://youtu.be/P9Ca4WdAt1Y

Alltså.
Jag är väldigt trött på mitt trista hår rätt ofta, nog vore det skönt att bara sno en sjal om skallen och slippa bekymra sig.

 

Sahar Salman, Hijab-modell.

Vad har hon på sig?!

Det är sällan jag blir arg så där SNABBT som jag just blev. Ofta blir jag mer som en tryckkokare, bara så där lite , och sen lite mer, och sen, ju mer jag tänker på det desto argare blir jag. Men nu blev jag tvärarg. Rakt av.

Det började med att @cherin_awad började RT:a en massa rasistiskt skit i sitt flöde.

För er som inte använder twitter betyder det att hon började visa vad för påhopp hon fick, hon började skicka vidare, hålla upp skiten så vi andra såg.

@_Lemmin (tror jag att det var) undrade varför de hoppade på just henne och hon konstaterade att det kanske har med hennes avatar att göra, hennes presentationsbild. Hon bär nämligen slöja på den.

 

Och jag, som så sent som igår bloggade just om rätten att få bära slöja (eller keps, eller HelloKittyklänning för den delen) fick bara nog.

Slet tag i första bästa sjalliknande föremål jag kom på. Telefonen i andra handen och in under en lampa. Snabb (hiskelig!) bild och vips.

 

Tant har bytt avatar på twitter.

Tant bär hijab.

Sug på den, islamofober.

 

 

 

En modig Donna?

Jag saknar mitt konfirmationskors. Det är på långlån hos min bror, jag ska påminna honom om det, för jag saknar det. Jag fick det i present av min farmor, och det är ett speciellt silverkrucifix eftersom det också var hennes konfirmationskors. Exakt femtio år efter hennes konfirmation fick jag det. Nu har min bror det, eftersom jag lånade ut det till honom då han skulle till Afghanistan och vara soldat/minröjare, och om han har mitt kors kan han inte dö för han måste komma hem och lämna tillbaks det.

Besvärjelsen fungerade, han kom hem, hel och fin och nu kan jag gärna få tillbaks mitt kors, tack.

Jag saknar tyngden av det i halsgropen. Det är vackert, det har en historia och det står för något jag tror på.

En av mina twitterbekanta, Cherin, bär slöja. Hon är muslim och hon delade en länk häromdagen, en länk om Donna ElJammal, som är först ut på polishögskolan med att bära slöja. Återigen hamnar vi i den diskussionen. Har man rätt att bära slöja? Har man rätt att vara religiös på arbetstid? Får någon som representerar en sekulariserad stat (som Sverige är) samtidigt representera en religion?

Mitt svar är enkelt.

Just det här är inte det minsta komplicerat.

Ja. Man får vara religiös på jobbet. Man får vara religiös på fotbollsarenor, konsumbutiker, i joggingspår och inom polisen eller försvaret. Man har också rätt att inte vara religiös. Man måste inte bära ett guldkors i halsgropen, men jag är rätt säker på att åtskilliga poliser redan gör det, och det provocerar oss inte alls lika mycket som tanken på en polis i slöja.

Det är en del av vår yttrandefrihet.

Sen kan det finnas situationer där en slöja, en turban eller kippa inte är förenligt med vad som är praktiskt. I vissa situationer använder poliser hjälm. Man kan inte ha en turban och en hjälm på sig samtidigt.  Då har hjälmen företräde. Vårdpersonal måste byta slöja dagligen, av hygienskäl.

Vi är olika. Det är ok. Vi har olika kultur, olika bakgrund, olika historia och olika drömmar.

Det är OK.

Det FÅR vara så, vi MÅSTE inte sträva efter att bli likadana. Det räcker om vi lär oss acceptera varandras olikheter, och inte blir så rädda och kränkta så fort vi konfronteras med något vi inte förstår.

Integration” är INTE samma sak som “assimilation

Om “för:et” i förförståelsen

Metallen är sval, och de små mässingscylindrarna rullar mellan mina fingrar, faller ner bland sina likar med melodiska plinganden och det slår mig att just det här ljudet på just den här platsen är något mycket onormalt. Jag står i ett rum på mitt barns Dagis, och jag ser tre-, fyr- och femåringar som kryper omkring på golvet fullt upptagna med diverse byggprojekt. Jag lyfter min hand och luktar på mina fingrar, och ja, jag känner doften av metall men också svagt svagt en doft av något skarpare. Jag känner igen den. I mitt huvud ser jag morgondimmor, jag känner hur mossan under mina stövlar frasar av frost och solen stiger sakta över Jåttom.

Så ser jag på de lekande barnen igen. Min egen onge har inte sett mig än, är fullständigt fokuserad av sin lek. Han bygger räls av träbitar, syllar och räls placeras ut, han är fullt upptagen.

Så minns jag en annan dagisgrupp. Då kom jag till samlingen, alla barn satt i en ring, jag presenterades, tanken var att vi skulle sjunga något tillsammans. Jag satte mig ner intill en liten kille, antagligen ungefär lika gammal som min pojk är nu. När jag sätter mig ner rasslar det till i min ficka. Min ask med Svarta Katten avslöjar mig. Jag har godis där. Jag blir först medveten om det otaktiska i det, och först därefter ser jag hans reaktion.

Något är väldigt fel. Blicken dör och hela den lilla kroppen stillnar. Från att ha varit en nyfiken pojke, förväntansfull inför vad som nu skulle komma till … ja, till vad…?

Så ser jag.

Det är panik. Pojken är fullständigt paniskt rädd, paralyserad. Jag rör på mig lite, det skramlar till lite igen i min ficka, och plötsligt förstår jag varför. Jag tar ett litet mjukdjur ur korgen framför mig och låter den lilla kaninen hoppa runt, småprata om skattjakter och äventyr och pojkens blick är fullständigt låst på mig, han släpper mig inte med blicken en sekund, han ignorerar min kaninlek fullständigt, ända tills jag låter kaninen hoppa fram till min ficka för att ta fram tablettasken. Den busiga kaninen öppnar asken och häller ut de små svarta pastillerna på golvet framför oss båda. Sen skakar det rosa lilla pyret på den tomma asken, vars skrammel flytt.

Kaninen lägger en pastill i min mun, och bjuder honom en annan, och sen får fler av barnen smaka.

I efterhand berättar pedagogerna att det tog två dagar innan pojken pratade igen.

Så är jag åter på mitt barns dagis. I det byggrum där jag står finns rader av korgar med olika “byggmaterial”, det är träklossar och pinnar i olika storlekar, det är kottar, stenar, cellplastblock och toarullar, och det är en korg med patronhylsor. I mitt barns värld är det något man kan leka med, stapla, lägga i rader. I mitt barns värld är det något som plingar, som ramlar och som blänker. I den andra pojkens värld, den pojke som kom svårt traumatiserad från ett krig på Balkan var ljudet av några pastiller i en pappask tillräckligt likt ljudet av skramlande patronhylsor och något så skräckinjagande att han förlorade kroppens alla förmågor utom en av de allra enklaste. Han andades fortfarande.

20111205-214640.jpg

Om rätten att få bära en Hello-Kittyklänning

Jag har en ganska stor bokhylla. Att kalla min boksamling för “bibliotek” är att överdriva, och det är en ganska spretig samling böcker, även om den tack vare de senaste årens flyttar gallrats ut avsevärt.
När jag gallrat har jag sorterat bort sådant som jag vuxit ifrån, sånt som jag läste som tonåring, sånt som jag inte tänker läsa om, sånt som bara känns dammigt och onödigt idag. Åkte gjorde en väldans massa Ed McBain-pockets (de hamnade visst på Farsta Brandstation, har jag för mig). Åkte gjorde en del Sidney Sheldon, för de var nog egentligen inte bra ens när jag var sjutton.
Efter min sjukdom läser jag mindre, men likväl återvänder jag till bokhyllan allt som oftast, ofta för att kolla upp något, slå upp, bläddra eller söka. De böcker jag köper idag är facklitteratur och essäsamlingar. Kunskap och klokskap.

När jag har gallrat har jag gjort det utifrån mitt eget huvud. Jag har valt själv vad jag har i min bokhylla.
Jag har aldrig behövt göra mig av med en bok för att den är olämplig att äga.
Än mindre farlig.

Så här sitter jag, i min hood, med mitt lilla liv, min lilla blogg – jag tror att Pappa och Lilla Essingens pappa är mina mest trogna läsare – och min lilla bokhylla och funderar över vilken bokhylla jag haft om jag bott i Egypten eller Syrien, och vad hade jag bloggat om då? Hade jag kunnat skriva om min pojkes Hello Kitty-klänning då?
Absolut inte.
Framförallt. Jag hade aldrig kunnat låta honom få en sån klänning, kanske inte ens att ha bara här hemma.

Man kan tycka att rätten att få ha en blå klänning med HelloKitty på magen, och änglavingar på ryggen inte är en viktig fråga och visst kan de flesta av oss leva utan just en blå HelloKitty-klänning men samtidigt är det något mycket stort och viktigt.
Det är en del av vår rätt att uttrycka oss, vår yttrandefrihet, och just jag och min onge och antagligen du som läser det här, har turen att leva i ett land där ingen kollar vilka böcker vi har i bokhyllan.

Vi är lyckligt lottade.

Alaa Abd El Fattah och Maikel Nabil har inte samma tur.

———————————————————–

Texten som följer är upprop, en text skriven av ett antal svenska bloggare. Vi vill påminna om hur livsviktigt det fria ordet är.

När pressfrihet inskränks och medier kontrolleras av statliga eller andra intressen, blir det medborgares uppgift att peka på missförhållanden. Internets medborgarjournalister är en viktig motor för utveckling av demokrati i många länder. Med bloggar och andra sociala medier som publiceringsplattform lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen i ett hårt kontrollerat medielandskap fram i ljuset.

Som den arabiska vårens historiska händelser visat är bloggare inte bara medborgarjournalister. Med sig bär de även hoppet om demokrati, fred och värdighet. Yttrandefriheten på nätet har blivit en av de främsta skiljelinjerna mellan demokrati och diktatur. Här lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen och med pennans makt arbetas det för förändring.

Situationen för dem som engagerar sig för demokratisk förändring har på många håll hårdnat. I flera länder förföljs och fängslas aktiva som via sociala medier varit kritiska till sittande regim. Ett exempel på det är de öden som drabbat de egyptiska bloggarna Alaa Abd El Fattah och Maikel Nabil.

Alaa Abd El Fattah är en av centralfigurerna i den sedan många år enormt stora och levande egyptiska bloggosfären. Redan 2006 greps han, då av Mubaraks regim, för att statuera exempel. Bloggare som kritiskt diskuterade det som hände i Egypten ansågs vara ett hot. Tyvärr har det inte förändrats och i den demokratiprocess som pågår är situationen allvarlig.

Sedan en dryg månad har Alaa åter suttit inspärrad. Denna gång av det i Egypten nu styrande militärrådet. Hans tid i fångenskap förlängs med två veckor i taget, vilket orsakar stor oro i hans familj och särskilt hos hans höggravida hustru. Processen mot honom handlar med all önskvärd tydlighet om att inför det nyss avslutade valet tysta en viktig politisk knutpunkt i denna unga proteströrelse, som tidigare i år störtade diktatorn Mubarak och nu återigen protesterar mot vad man ser som fortsatta politiska orättvisor.

Ytterligare en medborgarrättsaktivist, Maikel Nabil, har sedan slutet av mars i år suttit inspärrad, anklagad för att i sin blogg ha förvrängt den egyptiska militärregimens slogan ”Militären och folket är en enad hand”. Han diskuterade och kritiserade utvecklingen efter Mubaraks fall under rubriken ”Militären och folket är aldrig en enad hand”. Detta tolkade militärregimen som en attack mot systemet och fängslade Maikel, som nu avtjänar ett treårigt fängelsestraff för högförräderi.

Alaa och Maikel är långt ifrån ensamma. De används dessutom som varnande exempel för att skrämma andra att inte utmana och kritisera orättvisor eller tala i situationer när andra tiger. I en demokrati under uppbyggnad är detta tecken på en farlig utveckling som omvärlden bör reagera på.

Vi som undertecknar detta har alla, liksom Alaa och Maikel, valt att delta i den offentliga samtalet via bloggar och andra sociala medier. Vi vill och hoppas att fler vill lyfta frågan om vikten av det fria ordet och därtill visa för omvärlden att vi ser och vi bryr oss. Åsikts- och yttrandefriheten måste respekteras, och alla bloggare som fängslats för sina åsikters skull måste omedelbart friges!

Vårt budskap är klart: Frige det fria ordets förkämpar!

Vill du skriva under det här uppropet, eller veta hur man på annat sätt deltar i det, läs då mer här

HÄR finns en lista över de bloggare som skrivit om uppropet.

Liu Bolin