Jag har en ganska stor bokhylla. Att kalla min boksamling för “bibliotek” är att överdriva, och det är en ganska spretig samling böcker, även om den tack vare de senaste årens flyttar gallrats ut avsevärt.
När jag gallrat har jag sorterat bort sådant som jag vuxit ifrån, sånt som jag läste som tonåring, sånt som jag inte tänker läsa om, sånt som bara känns dammigt och onödigt idag. Åkte gjorde en väldans massa Ed McBain-pockets (de hamnade visst på Farsta Brandstation, har jag för mig). Åkte gjorde en del Sidney Sheldon, för de var nog egentligen inte bra ens när jag var sjutton.
Efter min sjukdom läser jag mindre, men likväl återvänder jag till bokhyllan allt som oftast, ofta för att kolla upp något, slå upp, bläddra eller söka. De böcker jag köper idag är facklitteratur och essäsamlingar. Kunskap och klokskap.

När jag har gallrat har jag gjort det utifrån mitt eget huvud. Jag har valt själv vad jag har i min bokhylla.
Jag har aldrig behövt göra mig av med en bok för att den är olämplig att äga.
Än mindre farlig.

Så här sitter jag, i min hood, med mitt lilla liv, min lilla blogg – jag tror att Pappa och Lilla Essingens pappa är mina mest trogna läsare – och min lilla bokhylla och funderar över vilken bokhylla jag haft om jag bott i Egypten eller Syrien, och vad hade jag bloggat om då? Hade jag kunnat skriva om min pojkes Hello Kitty-klänning då?
Absolut inte.
Framförallt. Jag hade aldrig kunnat låta honom få en sån klänning, kanske inte ens att ha bara här hemma.

Man kan tycka att rätten att få ha en blå klänning med HelloKitty på magen, och änglavingar på ryggen inte är en viktig fråga och visst kan de flesta av oss leva utan just en blå HelloKitty-klänning men samtidigt är det något mycket stort och viktigt.
Det är en del av vår rätt att uttrycka oss, vår yttrandefrihet, och just jag och min onge och antagligen du som läser det här, har turen att leva i ett land där ingen kollar vilka böcker vi har i bokhyllan.

Vi är lyckligt lottade.

Alaa Abd El Fattah och Maikel Nabil har inte samma tur.

———————————————————–

Texten som följer är upprop, en text skriven av ett antal svenska bloggare. Vi vill påminna om hur livsviktigt det fria ordet är.

När pressfrihet inskränks och medier kontrolleras av statliga eller andra intressen, blir det medborgares uppgift att peka på missförhållanden. Internets medborgarjournalister är en viktig motor för utveckling av demokrati i många länder. Med bloggar och andra sociala medier som publiceringsplattform lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen i ett hårt kontrollerat medielandskap fram i ljuset.

Som den arabiska vårens historiska händelser visat är bloggare inte bara medborgarjournalister. Med sig bär de även hoppet om demokrati, fred och värdighet. Yttrandefriheten på nätet har blivit en av de främsta skiljelinjerna mellan demokrati och diktatur. Här lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen och med pennans makt arbetas det för förändring.

Situationen för dem som engagerar sig för demokratisk förändring har på många håll hårdnat. I flera länder förföljs och fängslas aktiva som via sociala medier varit kritiska till sittande regim. Ett exempel på det är de öden som drabbat de egyptiska bloggarna Alaa Abd El Fattah och Maikel Nabil.

Alaa Abd El Fattah är en av centralfigurerna i den sedan många år enormt stora och levande egyptiska bloggosfären. Redan 2006 greps han, då av Mubaraks regim, för att statuera exempel. Bloggare som kritiskt diskuterade det som hände i Egypten ansågs vara ett hot. Tyvärr har det inte förändrats och i den demokratiprocess som pågår är situationen allvarlig.

Sedan en dryg månad har Alaa åter suttit inspärrad. Denna gång av det i Egypten nu styrande militärrådet. Hans tid i fångenskap förlängs med två veckor i taget, vilket orsakar stor oro i hans familj och särskilt hos hans höggravida hustru. Processen mot honom handlar med all önskvärd tydlighet om att inför det nyss avslutade valet tysta en viktig politisk knutpunkt i denna unga proteströrelse, som tidigare i år störtade diktatorn Mubarak och nu återigen protesterar mot vad man ser som fortsatta politiska orättvisor.

Ytterligare en medborgarrättsaktivist, Maikel Nabil, har sedan slutet av mars i år suttit inspärrad, anklagad för att i sin blogg ha förvrängt den egyptiska militärregimens slogan ”Militären och folket är en enad hand”. Han diskuterade och kritiserade utvecklingen efter Mubaraks fall under rubriken ”Militären och folket är aldrig en enad hand”. Detta tolkade militärregimen som en attack mot systemet och fängslade Maikel, som nu avtjänar ett treårigt fängelsestraff för högförräderi.

Alaa och Maikel är långt ifrån ensamma. De används dessutom som varnande exempel för att skrämma andra att inte utmana och kritisera orättvisor eller tala i situationer när andra tiger. I en demokrati under uppbyggnad är detta tecken på en farlig utveckling som omvärlden bör reagera på.

Vi som undertecknar detta har alla, liksom Alaa och Maikel, valt att delta i den offentliga samtalet via bloggar och andra sociala medier. Vi vill och hoppas att fler vill lyfta frågan om vikten av det fria ordet och därtill visa för omvärlden att vi ser och vi bryr oss. Åsikts- och yttrandefriheten måste respekteras, och alla bloggare som fängslats för sina åsikters skull måste omedelbart friges!

Vårt budskap är klart: Frige det fria ordets förkämpar!

Vill du skriva under det här uppropet, eller veta hur man på annat sätt deltar i det, läs då mer här

HÄR finns en lista över de bloggare som skrivit om uppropet.

Liu Bolin