En gång i tiden jobbade jag som socialsekreterare i en kommun, jag jobbade med flyktingmottagning. Då hette myndigheten Invandrarverket. Nu heter den Migrationsverket. Mycket har säkert förändrats på alla de år som gått, men en sak visar sig vara densamma.
Tiden.
Regnen som kommer och går. Barn som växer, föräldrar som åldras. Mod, hopp och drömmar som sakta knäcks, ersätts av inlärd hjälplöshet och maktlöshet. Frustration.
Många gånger tänkte jag på Pavlovs hundar under mitt år inom flyktingmottagningen.
En evig väntan på “PUT”.
Permanent UppehållsTillstånd.
Sorgen när det inte blev så, överklagandena, de desperata försöken att få tag på dokument från ambassader eller myndigheter som inte längre fanns, som inte svarade på brev, som vägrade att ens kännas vid en medborgares existens och definitivt inte hade något som helst intresse av att erkänna att en medborgares liv eller hälsa riskerades. I fullt inbördeskrig.
Det här var under det glada nittiotalet, då det som en gång hette Jugoslavien bröt samman.
Allt det här är lika idag. Det hör till problemet när man flyr. Man flyr från något, hade man ett val skulle man inte fly. Det du flyr från har sällan något intresse av att hjälpa dig att bli accepterad av någon annan.
En människa är aldrig så ensam som just då, när man flyr.
Ensammast är barnen.
Flera år senare, när jag sedan länge jobbade med något annat, bröt jag upp ur en passionerad kärleksrelation, och i ett skede så vågade jag inte stanna i mitt hem. Jag var rädd för att det nyblivna exet skulle dyka upp, ställa till en scen, kanske i värsta fall göra mig illa. Jag packade snabbt ihop en ryggsäck och satte mig i bilen och åkte till en – för honom – okänd vän. Jag fick gömma min bil i ett garage, jag sov på en soffa några nätter och saker och ting lugnade ner sig. Men faktum är att jag verkligen kände mig På Flykt.
…och jag var en vuxen kvinna, med pengar, bil, språk och kulturkompetens.
Nu, sent på tisdag kväll, är jag ganska så säker på att Mikael Ribbenvik, Rättschefen på Migrationsverket, är lättad. Han har tvingats kommentera ett synnerligen “hårigt” ärende gång på gång, i radio, tidningar och tv, och han har nog fått en hel del arga mail. Men mest har han nog själv känt att det hela ändå är orimligt. Det är helt enkelt för många saker som gått fel, som inte skötts bra. Somligt är inte Migrationsverkets fel men konsekvensen blir migrationsverkets ansvar. Barnens hemkommun har exempelvis inte familjehemsplacerat dem, vilket borde ha gjorts, man har inte heller givit dem den hemspråksundervisning som de har rätt att få. Annat menar Gränspolisen är Migrationsverkets ansvar.
– Domen i migrationsdomstolen kom i somras. Sedan hade verket att skriva ett två sidors beslut om att utvisningen skulle verkställas. Det tog dem ett halvår.
– Det mest humana är om utvisningen kunde ha skett innan skolan började till hösten, säger Elke Schröder. Det är dåligt skött av dem och går ut över barnen.
För många misstag. För många felaktigheter. För lång tid.
Två små barn som inte vetat vilket damoklessvärd som hängt ovanför deras huvuden, i en tunn tunn tråd, men en mamma som varit ohyggligt medveten om det. En mamma som närapå gått under i den här ohyggligt uttdragna och smärtsamma processen.
Min lättnad över dagens beslut var så fysiskt att jag grät och kramade Lilla Essingen hårt, sedan stängde jag av spisen och tog honom i handen, gick över gatan till Pizza Hut. Plättar och glass till honom, Pizza och vin till mig. Lyckligt kvittrade han vid min sida inne på restaurangen medan jag tackade Gud över att jag lever i ett land där människor kan påverka skeenden, uttrycka åsikter, protestera men också backa och ändra felaktiga beslut.
Jag tror faktiskt att jag unnar Mikael Ribbenvik ett glas rött; han har nog haft en skitvecka, men nu känns det helt säkert bättre även i hans hjärta.
________________________________________________________
Saxat ur “Rättschefens rättsliga ställningstagande angående verkställighet av beslut som rör ensamkommande barn”, hämtat ur LIFOS, Migrationsverkets Landinformation.
Författare: Mikael Ribbenvik, Rättschef
Bestämmelsen om hänsynen till barnets bästa i 1 kap. 10 § utlänningslagen har sin bakgrund i Sveriges anslutning till FN:s barnkonvention. När det gäller förutsättningarna att bevilja uppehållstillstånd har bestämmelsen särskild betydelse i fråga om humanitära överväganden. Enligt 5 kap. 6 § andra stycket utlänningslagen får barn beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer.
Regeringen har i prop. 1996/97:25 s. 250 f. skrivit följande om ensamkommande barn. En självklarhet är att för barn liksom beträffande vuxna noga utreda varje påstående om risk för förföljelse eller andra omständigheter som ger behov av skydd i Sverige. När detta inte är fallet bör huvudinriktningen i arbetet med de barn som kommer ensamma vara att vidta alla de åtgärder som är möjliga för att barnen så snabbt som möjligt ska kunna återförenas med sina föräldrar i hemlandet. – – – Är det fråga om ett barn som efter noggrann utredning befinns vara i verklig mening övergivet, anser regeringen att barnet ska beviljas permanent uppehållstillstånd
Om man utvisar två barn från ett land, där deras enda levande förälder redan vistas, har man då vidtagit “alla de åtgärder som är möjliga för att barnen så snabbt som möjligt ska kunna återförenas med sina föräldrar i hemlandet.”
Av utlänningslagen framgår att utlänningen har en skyldighet att självmant återvända. Frågan är vad kravet ”självmant” innebär i förhållande till ej myndiga personer, bl.a. underåriga barn. Eftersom frågan rör barnet och barnets synpunkter ska beaktas i ett utlänningsärende är det rimligt att barnet medverkar i utredningen och i samband med en eventuell verkställighet av ett beslut om avvisning/utvisning som fått laga kraft, särskilt när det handlar om äldre barn i de övre tonåren (motsvarande synsätt tillämpas redan i prövningen av asylansökningar). I sammanhanget bör barnets mognad noga beaktas, så att inte barnet tvingas hantera frågor som är orimligt svåra i förhållande till mognadsgraden. Det är också fel att kräva frivilligt eller självmant återvändande som för vuxna; att barnet inte vill medverka kan inte hållas emot det i den juridiska prövningen. Just med hänsyn till att det är fråga om barn bör inte huvudansvaret för återvändande och mottagande läggas på barnet. Inte heller en god man för barnet kan utan stöd i lag åläggas ett sådant ansvar. Ansvaret bör i stället ligga på den ansvariga myndigheten, dvs. på Migrationsverket och/eller polismyndigheten.
Hur mycket kan två så små barn “medverka i utredningen” om prövning av uppehållstillstånd? Så vitt jag förstått har de inte ens, förrän så sent som under tisdagen, alltså IGÅR, blivit informerade om att de riskerade utvisning. Är det rimligt att så små barn alls ens utsätts för en sådan diskussion?
Med hänsyn till barnets bästa bör återvändandearbetet bedrivas så koncentrerat och effektivt som möjligt.
Vi minns Gränspolisens kritik och Östra Göinges underlåtenhet att informera barnen om deras läge.
Ja, tack gode Gud att den här röran kanske blir lite mindre rörig nu.
