02.52 Laktat 6.60

Musikhjälpen i år har fokus på kvinnors graviditeter och förlossningar för det behövs sannerligen.
MÅNGA kvinnor världen över dör på grund av bristfällig vård under graviditet och förlossning, och när är en människa så sårbar som just då, då hon ska föda fram en ny liten människa?

Samtidigt förtvivlar jag. För jag hör många nödrop från akutsjukhusens BB-avdelningar. Från förtvivlade barnmorskor som inte kan trolla med knäna längre. För få händer. För många kvinnor i för många rum, för för få fötter som springer. För få hjärtan som oroar sig för mycket. Går sönder, i förtvivlan.
Det sätter spår. Det går åt skogen oftare än det borde.

“För inte kan det vara människan som styr i ett samhälle där födande kvinnor inte vet om de får något rum att föda i? Inte kan det vara människan som styr i ett samhälle där födande kvinnor inte kan vara säkra på att möta en människa som hinner se dem och deras väntade barn och bidra med sitt kunnande för att göra inträdet i människolivet så tryggt som möjligt?” Nina Björk

Så när vi till nästa års musikhjälp summerade vilka projekt årets insamling stöttat, undrar jag om det kommer finnas pengar kvar i Musikhjälpens kistor, i brist på lämpliga ansökningar.

I så fall kan jag ge några tips.

Låter jag förbannad?

Bilden föreställer ett alldeles nyfött barn, som får syrgas, och som strax tar sitt första andetag - tack och lov!

Allt gick bra. Han började andas, trots den brådstörtade entrén till världen.

 

 

 

 

 

 

 

Det här är något mycket personligt för mig.
Och för Tor och Åsa, och för Magnus, och för… många av oss.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Jimmie Åkessons bok Satis Polito, bild kommer från Bokus Vad menar karln? Vad vill han ha sagt? Enligt honom själv betyder orden “Tillräckligt polerad”, vilket i sig är roligt på ganska många sätt. Är han tillräckligt polerad? Är han INTE tillräckligt polerad? Vem tycker att han är det, eller saknar polityr?

I mitt flöde pågår en ganska rolig diskussion kring just den här titeln. Problemet är just latinet, som är ett språk som inte så många av oss kan så bra. Eller alls. Men när jag googlar och letar och försöker förstå så verkar det som om titeln borde ha varit “satis Politus” om det är “tillräckligt polerad” det ska betyda. Och en sak vet jag.
Skriver jag en bok, vill jag gärna att den verkligen heter det jag tänker mig att den heter. Så väljer jag en titel på latin kollar jag det latinet noga som sjutton. Hjälp mig, latinkunniga i feeden!

En annan rolig tanke i det här: Varför i hela fridens namn väljer Åkesson INTE en SVENSK titel?

Stationsvakt har en teori, jag tror som han, att det faktiskt inte är latin utan ett anagram, dock felstavat.
Men jag tror på “satans polis“.

Det där ögonblicket.

Förskräckt läser jag om pappan som glömde sitt barn i bilen.  I en bil som blev varm i solen,  alla vet vi hur hett det kan bli i en bil,  och katastrofen skedde.

Igår vände jag ryggen till det där ögonblicket. 
Jag hade bara mer tur.  Försynen var med mig. Ingen gjorde mitt barn illa. Ingen bil körde på honom.
Allt gick bra.

Nu badar mitt barn och jag lyssnar hela tiden på hans lek. Precis utanför badrummet.

Livet kan ändras på ett ögonblick.  Det kan vi inte förhindra,  för alla är vi stressade,  glömska, distraherade ibland. Alla vänder vi ryggen till ibland.  Alla är vi mänskliga.
Alla.

Mymlan har skrivit bra om hatet som mötet den här pappan här.

Om paniken.

Jag har ett kallt huvud.
Nu vet jag det.
Jag har bestått det yttersta provet.

Min onge smet.
Vi gick från dagis, den korta korta biten mellan hyreshusen, och han larvade några meter bakom mig, och mina ben gick ganska fort, för de drevs på av en onödigt full urinblåsa.
“Skynda dig, Loppan, Mamma är JÄTTEkissnödig, kom nu!”
Framme vid porten så var han åtskilliga meter bakom mig. Ett tjugotal, kanske, och jag går in, tar de få trappstegen upp, låser upp och … och så ut igen, för porten har fått elektroniska lås som en fyraåring inte kan öppna utan en sån där liten blipp-bricka.
Men utanför porten fanns ingen fyraåring. Inte runt hörnet heller.
Inte ens i lekparken.
Så jag går ett varv runt huset. Två varv. Stöter ihop med en mamma som har en jämnårig kille på samma avdelning som Erik. Hon hjälper mig, hennes kompis också. Vi byter telefonnummer, och cirkulerara runt husen. Jag frågar människor jag möter. Jo, en kille har sett honom – på väg ut ur bostadsområdet. En dam har sett honom nästan framme vid vårdcentralen på andra sidan vägen. Sökområdet växer och jag ringer dagis, ifall det skulle vara så att han dyker upp där. Det är ju ingen orimlig tanke -han ville ju som vanligt inte gå hem.

När över en halvtimme gått, och det känns som om det här verkligen är ILLA, tar jag telefonen och slår siffrorna. 112. Men jag hinner inte trycka på den gröna symbolen, för dagis ringer. De har blivit uppringda av polisen. Han är på polisstationen.
Han är upphittad

Jag är lättad. Jag svär. Jag är arg.
Ni vet. Allt på en gång, så jag går lite lugnt dit upp, bara för att hinna andas bort lite adrenalin.

Jo.
Han är där.
Jättelycklig.

Han har fått en liten plastmotorcykel, en pixibok och en nyckelring, och har fått prata med en massa snälla poliser.

Jag pratar med poliserna, och jag pratar i telefon med den kvinna som fått syn på honom, och insett att det var en loppa på vift.
Nej. Han hade inte verkat det minsta orolig eller fundersam. Han var på väg upp till centrum för att handla…

När vi är hemma igen, och jag får skala av honom de ohyggligt smutsiga byxorna – sandlåda, “matlagning”, vatten… – och får krama om honom lite mer i lugn och ro, kommer tårarna och ångesten, och han klappar förvånat på mig, och kramar mig: “Såja, lilla gumman, såja…”

En minut.
En onge.

Ibland är livet onödigt spännande

Försvunnen onge

Den bild som jag slapp visa polisen som “senast tagen” – bara några minuter innan…

Adhan

Allahu Akbar
Ashhadu an la ilaha illa Allah
Ashadu anna Muhammadan Rasool Allah
Hayya ‘ala-s-Salah
Hayya ‘ala-l-Falah
(As-salatu Khayrun Minan-nawm)
Allahu Akbar
La ilaha illa Allah

Gud är störst
Det finns ingen gud utom Gud
Jag vittnar om att Muhammed är Guds profet
Kom till bön!
Kom till frälsning!
(Bön är viktigare än sömn)
Gud är störst
Det finns ingen gud utom Gud

Jag hör inget som provocerar mig i den här texten.
Jag är bekännande kristen, och jag och världens muslimer tror på samma gud.
Jesus kunde inte säga något om Muhammed, eftersom Muhammed levde flera hundra år efter Jesus.
Däremot betraktar muslimer Jesus som en viktig profet (Īsā).

Jag hör inget farligt i de här stroferna.
Var är extremismen?
Var är kvinnoförtrycket?
Var är homofobin?

Nej.
Jag gratulerar muslimerna i Fittja, och jag hoppas att fler moskéer får tillstånd till Adhan, minaretutrop.
Tänk, att få sitta och äta en glass på Medborgarplatsen, och först höra kyrkklockorna i Katarina och sedan de melodiska ljudslingorna sjungas mellan husväggarna!
Jag är helt övertygad om att Gud fröjdas över att demokratin fungerar.

 


Men magkänslan då?
Känns det konstigt i magen?
Mmm.
Det låter ovant att höra det här. Framförallt att höra det här och inte på charterresan i Turkiet eller Thailand.
Jag tror bara att vi behöver öva lite.
Vänja oss.
Märkligare saker har vi ju vant oss vid: Varm skummad mjölk i kaffe, att grilla ost och att ha en telefon i handen all vaken tid.
Det här är inte farligare än så.
Vi behöver bara vänja oss lite, och lära oss lite.

Typisk kristen högmässa?

Kunskap. Vi behöver kunskap. Om all religion – oavsett om vi tror på en gud, eller inte.

Frasen inom parantes i böneutropet används till den bön som sker innan gryningen (och hörs inte över parkeringen vid Albysjöns strand, eftersom det utropet sker klockan 13 varje fredag.)

Habemus Papam!

Nej.
Det blev inte en kvinna.
Det blev inte en svart påve.
Det blev inte ens en progressiv abortvän, förespråkande preventivmedel.

Nej.
Självklart inte.

Katolska påvar är konservativa.
SJÄLVKLART är de det eftersom de verkar i en konservativ organisation och uppenbarligen avancerat i samma organisation.

Alla katoliker är inte abortmotståndare homofober, men ska man göra karriär inom kurian underlättar det antagligen avsevärt.

Get over it.
Allt det här visste vi redan.

————————————————

Update.
Det hade kunnat vara värre.

Om konsten att blanda blod med blod.

Det är lite som diskussionen om religion. På sätt och vis lika obegripligt.
För vi vet att blod är rött. Allt blod är rött. Det finns inget blåare blod.
Det är ett gammalt tankemönster, en sagovärld men likväl behåller vi den gärna, eftersom berättelsen tilltalar oss. Berättelsen om rikedom och intrikat etikett, vackra klänningar och grandiosa baler, om ett blåare blod som inte får blandas ut hur som helst.

Den här myten kan överleva tack vare att så få av oss konfronteras med den.

Men de som gör det får alltför ofta betala ett mycket högt pris.

Jag är glad för Kronprinsessans skull att tiderna sakta förändras, att hon fick sin man, trots att hon är kronarvinge och han en man av folket.

Det tänker jag på idag, när nyheten om att Prinsessan Lilian tillslut avlidit.

Få har betalt ett så högt pris för kärlek som hon.

SVD DN

Var är du, Eva?

“Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?”

Orden kommer ur den predikan Stockholms Biskop Eva Brunne höll i samband med riksdagens öppnande, då, efter förra riksdagsvalet. Då, då Sverigedemokraterna blivit invalda. Ja. Det var det hon sade då, i predikostolen som fick dem att resa sig från kyrkbänkarna och lämna lokalen i avsky.

Det blev en hel del rabalder kring det där.
Gjorde hon rätt, som predikade som hon gjorde?
Gjorde de rätt som gick, som de gjorde?

Jag – som tror på Gud, och tror på att Gud gillar när vi gör saker som gör livet lättare för våra medmänniskor, är rätt övertygad om att Gud skrattade lite åt allt spring i myrstacken Eva Brunnes predikan genererade, men jag tror också att Gud gillade det. För Gud gillar när vi ser längre än till oss själva. När vi ser till de som har det värre än vi, när vi bryr oss om varandra. Inte för att det är “rätt” utan för att det fungerar. Gör vi det blir världen helt automatiskt en bättre plats. I stort och smått.

Idag var jag på en manifestation mot något som heter REVA.

Många människor var där med mig.
Talarlistan var diger.

Men jag saknade en representant för min kyrka där.
Varken Eva Brunne eller någon annan biskop stod på talarlistan.

“Som medlem i Svenska kyrkan stöttar du samhällets mest utsatta både i Sverige och internationellt. Du bidrar också till att du själv och andra kan sjunga i kör, delta i familjeinriktad verksamhet och prata med en präst när det krisar. Samtidigt ser du till att kyrkobyggnaderna bevaras och kulturhistoriska värden förs vidare till kommande generationer. Nästan 68 procent av Sveriges befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan, det är vi glada för!”

Citatet kommer från Svenska Kyrkans hemsida. Först i uppräkningen över skäl att vara medlem i Svenska Kyrkan nämner man att man stöttar samhällets mest utsatta.
Det är för mig en viktig sak. Långt mycket viktigare än körsång och kyrkobyggnader (och det säger jag trots en stor kärlek till just körsång och kyrkor!)

Det finns många människor, många grupper av människor som har det svårt och det är meningslöst att ställa grupp mot grupp, men nog sjutton står papperslösa flyktingar högt upp på den listan.
Så.

Eva, var var du?
Vad gjorde du idag, som var viktigare?