Om konsten att blanda blod med blod.

Det är lite som diskussionen om religion. På sätt och vis lika obegripligt.
För vi vet att blod är rött. Allt blod är rött. Det finns inget blåare blod.
Det är ett gammalt tankemönster, en sagovärld men likväl behåller vi den gärna, eftersom berättelsen tilltalar oss. Berättelsen om rikedom och intrikat etikett, vackra klänningar och grandiosa baler, om ett blåare blod som inte får blandas ut hur som helst.

Den här myten kan överleva tack vare att så få av oss konfronteras med den.

Men de som gör det får alltför ofta betala ett mycket högt pris.

Jag är glad för Kronprinsessans skull att tiderna sakta förändras, att hon fick sin man, trots att hon är kronarvinge och han en man av folket.

Det tänker jag på idag, när nyheten om att Prinsessan Lilian tillslut avlidit.

Få har betalt ett så högt pris för kärlek som hon.

SVD DN

Var är du, Eva?

“Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?”

Orden kommer ur den predikan Stockholms Biskop Eva Brunne höll i samband med riksdagens öppnande, då, efter förra riksdagsvalet. Då, då Sverigedemokraterna blivit invalda. Ja. Det var det hon sade då, i predikostolen som fick dem att resa sig från kyrkbänkarna och lämna lokalen i avsky.

Det blev en hel del rabalder kring det där.
Gjorde hon rätt, som predikade som hon gjorde?
Gjorde de rätt som gick, som de gjorde?

Jag – som tror på Gud, och tror på att Gud gillar när vi gör saker som gör livet lättare för våra medmänniskor, är rätt övertygad om att Gud skrattade lite åt allt spring i myrstacken Eva Brunnes predikan genererade, men jag tror också att Gud gillade det. För Gud gillar när vi ser längre än till oss själva. När vi ser till de som har det värre än vi, när vi bryr oss om varandra. Inte för att det är “rätt” utan för att det fungerar. Gör vi det blir världen helt automatiskt en bättre plats. I stort och smått.

Idag var jag på en manifestation mot något som heter REVA.

Många människor var där med mig.
Talarlistan var diger.

Men jag saknade en representant för min kyrka där.
Varken Eva Brunne eller någon annan biskop stod på talarlistan.

“Som medlem i Svenska kyrkan stöttar du samhällets mest utsatta både i Sverige och internationellt. Du bidrar också till att du själv och andra kan sjunga i kör, delta i familjeinriktad verksamhet och prata med en präst när det krisar. Samtidigt ser du till att kyrkobyggnaderna bevaras och kulturhistoriska värden förs vidare till kommande generationer. Nästan 68 procent av Sveriges befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan, det är vi glada för!”

Citatet kommer från Svenska Kyrkans hemsida. Först i uppräkningen över skäl att vara medlem i Svenska Kyrkan nämner man att man stöttar samhällets mest utsatta.
Det är för mig en viktig sak. Långt mycket viktigare än körsång och kyrkobyggnader (och det säger jag trots en stor kärlek till just körsång och kyrkor!)

Det finns många människor, många grupper av människor som har det svårt och det är meningslöst att ställa grupp mot grupp, men nog sjutton står papperslösa flyktingar högt upp på den listan.
Så.

Eva, var var du?
Vad gjorde du idag, som var viktigare?

Prinsprinsessan

Lilla Essingen provsnurrar en av sina nyärvda klänningar. Jo, den funkar!

Jag läser i The Huffington Post:

The modern princess culture seems to be that you can wear a pink dress and still climb a tree. You can love to dance and twirl and still play baseball. You can wear a crown and overalls. I think this message is fine. And I agree with it. Kids — you can do it all!

Except the point isn’t “kids, you can do it all,” it is GIRLS can.

Visst känner jag igen tankemönstret.
Jag är lika frustrerad över det som skribenten men faktum är – Att vara en “pojkflicka” är lite fräckt, vi uppmuntrar flickor till att ta plats (men samtidigt är vi barn av våra föräldrar, vår uppväxt och visst sjutton premierar vi “snälla” flickor och “busiga” pojkar) och vi köper praktiska och robusta kläder till dem (även om det skiljer avsevärt i storlek mellan en flicktröja i stl 104 och en pojktröja! Flickor behöver nämligen inte lika mycket rörelsevidd!) för att underlätta aktiv och utforskande lek. Men bilden av vad som är “tillåtet” för en pojke inte lika generös som den börjar bli för en flicka. Flickor får vara tuffa och modiga, men pojkar som vill vara “flickiga”, som leker med dockor, som gillar känslan av hur en kjol fladdrar runt benen, som är lite försiktiga, lite blyga blir ifrågasatta. Kanske inte uttalat, men ifrågasatta blir de.
Till och med av de allra närmsta. Av en mormor som älskar högt och vilt, av de egna kompisarna på Dagis, av äldre syskon.
Inte av illvilja, självklart inte av illvilja, utan för att det är så vi är vana att tänka.

Nu har jag just en sån liten pojke.
Han älskar Thomas tåget och Blixten McQueen, han gillar att titta på Dinosaurietåget på Bolibompa, och tycker att “Ringaren i Notre Dame” är rätt läskig.
Han gillar att ha klänning. Inte alltid, men ibland.
Jag uppmuntrar honom.
Inte för att jag – som någon trodde – önskar att han vore min dotter istället, utan för att jag tror att det är bra att för barn, för människor, att få vara allt. Starka, svaga, fina, modiga, fula, rädda, röjiga, stillsamma. Jag tror också att det är viktigt i ett vidare perspektiv.

Den blå hello-kitty-klänningen är urvuxen nu, men återigen gick han och jag bland stånden med billabong-t-shirts och där hittade vi en ny. En större. Lika prickig och med samma vingar på ryggen. Jag frågade min onge om han ville ha en ny klänning. Jo. Det ville han, han valde en röd, och bar lyckligt hem  den  till hotellet.

Glatt har han burit den, dansat runt med den fladdrande runt benen, och jag har funderat en hel del över vilken bild av pojkar, en pojke får. För pojkars “roll” innehåller ganska mycket mer “negativt” än vad flickors traditionella roll innehåller. Pojkar är bråkiga. Pojkar slåss. Pojkar lyssnar inte.
Hmm.

Pojkar växer upp till män och vilken bild av män har pojkar som växer upp?

Jag kände en gång en man som sa att bara en man som är ohyggligt trygg i sin manlighet kan bära klänning offentligt.
Jag tror det ligger något i det.
Jag tror också att den sortens förebilder är jätteviktiga, om vi på allvar vill att inte bara flickors bild av världen och sig själva ska förändras, utan också pojkars.

Klänningen då? Jodå. just den prickiga ligger i tvätten just nu. Igår valde han en lila, med svandunskant (!! När jag var barn var allt i grön, brun eller orange manchester…)
Hemma dansade han glatt, och var bekymrad över att vi inte hade några strumpbyxor, för det har Molly när hon har klänning. Ett par långkalsonger och strumpor i samma färg blev en acceptabel kompromiss.
Sen, när vi kom till dagis blev allt fel. Jackan gick att ta av, skor och mössa likaså, men täckisarna…
Nope.
Katatonisk vägran, ordlös förtvivlan.
Då frågade jag, försiktigt (så att inte kompisarna skulle höra) om han ångrat sig, om han inte ville ha klänning på sig längre?
Jo.
Så var det.

Så vi trollade fram en t-shirt istället.
Det finns nämligen ingen lag som bestämmer vad en fyraårig pojke ska ha på sig för kläder på dagis.

En reva i min verklighet

Vi for iväg från allt, till sol och värme och vila och vatten. Trettiogradigt saltvatten, och vi lärde oss andas på ett helt nytt sätt och den där helt vanliga verkligheten försvann långt bort i ett skimrande töcken. Som en hägring. Darrig wifi medger inga rapportsändningar via svtPlay och DN.se bläddrar man igenom ganska snabbt – den appen är inte speciellt bra.
Trots det hade jag en otäck känsla av att något ondskefullt hade börjat hända. Det dök upp arga tweets och facebookinlägg om rasistiska id-kontroller i Tunnelbanan, att polisen – på mycket vaga grunder – börjat kontrollera människors identitet och det är oroande, mycket oroande.

Det skrevs om något som heter REVA.

Nu har vi kommit hem igen.
Jag läser ikapp.

Jag blir alldeles matt.
Förtvivlad

HELIGT FÖRBANNAD.

Stadsmissionen i Stockholm presenterade för en tid sedan rapporten ”Hemlös 2012” Låt följande citat sjunka in en stund: ”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson, stiftsdiakon i Lund, berättar att gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

Detta REVA – som är en STYGGELSE – är dessutom något som Svenska Kyrkan deltar i?!?
Vad i alla grönjävlahelvete gör de, VI, där!??

Jag är medlem i svenska kyrkan.
Jag går regelbundet i mässa och tro mig, JAG sanktionerar inte något samarbete med migrationsverket, polisen och kriminalvården när arbetsmetoderna är som dessa.

Kristian Lundberg – som skrivit om citatet i texten ovan – kallar det som sker nu för deporteringar, och det är ett mer rättvisande ord än “avvisningar”.
När man deporterar dumpar man. Slänger ut. Utan att bry sig om vad som händer med människor. Utan att bry sig om vad som händer med barn.

Anne Heberlein skriver också.

Låt mig berätta kort om några av de här människorna som jagas i tunnelbanan och i skolmatsalar. Jag har mött några av dem, på ett transitboende i Arlöv, på ett nedslitet hotell just invid motorvägen. Det kan vara de två bröderna från Somalia, 15 och 17 år gamla, som ensamma och utan skor vandrat genom öknen, från våld mot trygghet.

…//…

Människorna som söker skydd och trygghet hos oss är inte farliga. Det handlar inte om brottslingar utan om människor som är mer lika dig och mig än vad vi orkar tänka på.

Hur skulle vi orka leva om vi på allvar förstod det?

Nej.
Den insikten är svår, så jag förstår att “man” (VI, VÅRA myndigheter, politiker!) hittar på något som REVA. “Rättsäkert och Effektivt Verkställighetsarbete” står akronymen för.

Åt helvete är det.

Men det är möjligt att bli ännu mer förtvivlad, jag blev det när jag läste Kristians text för tredje gången – ibland går det för fort. Svenska Kyrkan. Vad gör de där? Varför sitter de med i samverkansmöten med polis och migrationsverk? Vad gör de där? De som ska stå på de svagas sida, de som predikar kärlek till vår nästa och att förlåta fyra och förtio gånger, vad i helvete gör de där? Varför hör jag inga protester och varför har vi inget påskupprop mot REVA?!

I min feed dyker ett uttalande från Sveriges Kristna Råd, i samarbete med Sveriges Muslimska råd och Sveriges Buddhistiska samarbetsråd upp.
Det står en massa fina saker i den texten.
Jag undrar om de som skrivit under den för svenska kyrkans räkning känner till att kyrkan samtidigt deltar i möten med gränspolisen? Var det meningen att ingen skulle märka det?

Jo. Det blev visst liv om Kristians text, och ett pressmeddelande utfärdades där kyrkan beskriver sin roll som “medborgarvittne”.

Innan jag köper den förklaringen vill jag veta väldigt mycket mer om hur samarbetet kring REVA fungerar.

Vi har kommit till ett vägskäl.
Vi, var och en av oss, behöver tänka till.
Vilket sorts samhälle vill vi ha?
Vilken syn på människor är det ok att ha?

Missa inte Linda Starks text i Sydsvenskan, om REVA, eller Andres Lokkos text i Svenska Dagbladet

På mitt kakfat

Finska pinnar, Pepparkakor, negerbollar och judebröd.
Lilla Hjärtat och kinapuffar.

Debaclet kring skolan i Laxå, där Mio inte skulle få vara pepparkaksgubbe (det visade sig vara ett missförstånd) fick mig att fundera lite på det här med tolkningsföreträde.

Vem har rätt att vara kränkt?
Varför är det ok med fiska pinnar, men inte med negerbollar? Som om inte finnar fått elaka tillmälen?

Jag vet att många reagerar på “negerboll” och ordet är inte principiellt viktigt för mig, visst kan jag säga chokladboll istället. Det spelar mig ingen roll. Stina Wirsén tecknade Lilla Hjärtat på ett sätt som många uppfattade som mycket kränkande och hade hon förstått det i förväg, hade hon säkert ritat figuren annorlunda.

Men vems upplevelse räknas?
Vems kränkning är stor eller viktig nog för att accepteras av majoriteten, och förändra majoritetens beteende?
När blir den upplevda kränkningen istället i bästa fall löjeväckande och i värsta fall kafka-artad cencur?

OM jag nu skulle vilja vara Pippi Långstrump, och ändå vara med i luciatåget, får jag då det? Om jag blir kränkt för att jag inte får det, innebär det då att omvärlden inte gillar rödhåriga, flickor eller mig personligen?

“Snart får man väl inte äta pepparkakor längre”

Mio vill vara pepparkaka i luciatåget i skolan, men se, det går inte, någon kan bli stött.

Exakt hur det ska gå till förstår jag inte, eftersom pepparkaksgubbar är söta, goda och ganska ordentligt sköra. Med andra ord ovanligt svåra att göra sig illa på.

På Kanalskolan i Laxå har man alltså bestämmt att inga barn får vara pepparkaksgubbar och -gummor i luciatåget
Det är (som jag förstår det) den tydligt bruna färgen som är problemet, och en skola som livrädda för att någon ska dra parallellen mellan luciafirande brunklädda barn och rasism.

En känsla är alltid sann, däremot är det inte självklart att den är rimlig för det.
Är man rädd för ormar så är rädslan fullt verklig, oavsett om ormen bara finns på ett vykort eller är gjord av gummi. Känslan är alltså inte alltid relevant, oavsett hur tydlig den är för den som upplever den.

Här blev det nog lite fel.

I sin vilja att inte stöta sig med någon har man också beslutat att inte servera pepparkakor i samband med luciafirandet, pga allergier. Min gissning är alltså att Kanalskolan i Laxå har en skolbespisning fri från laktos, gluten, fisk, nötter, äpplen, jordgubbar, paprika, socker, jordnötter, ägg… Sen kan det hända att någon elev är hindu eller buddhist, så allt kött måste bort.
Jag hoppas sannerligen att barnen i Laxå har med sig egen matsäck till skolan, för det som blir kvar att laga mat på är onekligen magert.

Men man kan ju vända på steken och konstatera att Kanalskolan i Laxå är frimodiga i sitt firande av en religös tradition, som Luciafirandet onekligen är, och dessutom gör det på skoltid, vilket det säkert snart finns någon lag mot.
Man kan också tänka att man borde införa ett luciafirande där alla deltagare har ögonbindlar, eftersom Lucia (helgonet alltså!) fick sina ögon utstuckna. Någon synskadad kanske känner sig kränkt över att den delen av historien förtigs?

Och vem tar ansvar för det här med strutarna? Ku-Klux-Klan-referensen är svår att missa.

Den här sortens rädsla, det är Sverigedemokraternas bästa vän.

Kriminell verksamhet?

Välkommen till Sörland

Jag är född och uppvuxen i Stockholm, men min pappa kommer från Lycksele och min bardoms jular och sommarlov tillbringades till stor del hemma hos Farmor och Farfar. Senare i livet har jag själv bott tio år i norrbotten och lappland. Jag älskar min hemstad men kommer aldrig sluta sakna livet jag levde i Byn i Lappland.

Självklart roas jag ganska gott över det som skett runt omkring mig här i huvudstaden de senaste dygnen.

För folk är inte kloka. Det är DUMT att vara ute i snöoväder i skinnjacka, utan vantar och mössa. Då fryser man. Blir man dessutom stående vid Gullmarsplan, där inga bussar går, fryser man ännu mer. Har man lågskor att pulsa i snö med, får man banne mig skylla sig själv om man fryser.

Det är ganska duktigt insiktslöst att vara upprörd över att cykelbanor, parkeringsplatser och villaområden inte plogats, över att man får pulsa, över att det är hopplöst att ta sig fram med barnvagn.

Inom sjukvården pratar man om Triage, att man i trängda lägen prioriterar. Somligt är brådskande, annant kan vänta. Man försöker hålla uppe riksvägar, genomfartsleder. Ju fler som inte tar sig ut från sina parkeringar, desto bättre: Färre som fastnar och står ivägen för bärgningsbilar, räddningstjänst och plogbilar.

Det är bra med lite ödmjukhet.
Det är bra om man hjälper varandra. Gör vad man kan. Skottar en trapp fast man inte måste. Kollar att granntanten har vad hon behöver, för med rollator kan man inte handla. Plockar upp någon frusen stackare vid en busshållplats, om man själv har en bil som går åt rätt håll.
Ibland måste man improvisera.

För självklart är det lättare att hantera tre decimeter snö över en natt om man bor i ett hus i en by utanför Jokkmokk. Då har man en fyrhjulsdriven bil, då har man en snöskoter, man har bodan full med snöskyfflar och ved. Man kan vara en vecka utan el utan att det egentligen är något större problem. Frysen tinar inte, det är bara att ställa dörren på gläånt 😉

I en storstad är det svårare.
Det räcker att EN människa fastnar med en bil på fel ställe så stängs en avfart av, en bro blockeras.
Stockholm är en storstad. Det finns många En Människa som Fastnar på fel ställen som sen står ivägen och hindrar.

Igår lekte jag och ongen ute i snön, samtidigt som vi skottade fram vår port. Under hela tiden vi var ute – kanske någon timme – hörde jag sirener ute från riksväg 73. Inte bara polisbilar, utan också räddningstjänstens starkhorn. När vi kom in hörde jag på radion hur man varnade för att en ambulans på väg på just nynäsvägen norrut, in mot stan, kör i utryckning mot trafiken för att ta sig fram. Det ska ganska mycket till innan man dirigerar en ambulans mot trafiken på en motorväg. Det säger en del om hur det var där då, hur råddigt och stökigt och fullt och bökigt det var.

Under ett dygn röjdes 200 000 m3 snö från den bana på Arlanda som man hjälpligt lyckades hålla öppen. Under hela förra säsongen röjdes 250 000m3. Tusen kubikmeter är en kub på 10x10x10 meter. Högt som ett fyravåningshus ungefär. Lägger man dem på rad, snökuberna, blir raden två kilometer lång. Det är en helvetes massa snö att flytta på.

Om vi gissar att ett fullsatt tunnelbanetåg rymmer 1500 personer, så konstaterar vi att det behöves MÅNGA bussar och chaufförer för att ersätta ett enda tåg.
Tio minuter senare har människor samlats för att fylla ännu ett tåg. Hur många bussar går att uppbringa? Om bussarna dessutom fastnar i snön, som faller tre gånger eftersom det blåser så jävligt, då är det inte lätt att snöröja. Många mil väg. Många bilar som sitter fast och är i vägen.
I glesbygd är problemen annorlunda. Då kan man bli stående på en väg där ingen passerar, ingen hjälp kommer. Här har man åtminstoene sällskap. Kön på E4:an vid vårby backe var många kilometer lång. (Vårby backe är en brant uppförsbacke där långtradare tenderar att ställa sig på snedden)

Man kan inte förbereda sig och klara ett sånt här snöväder utan störningar. Det är enkel matematik. För många människor på samma ställe. För många mil väg. För många spår och växlar. Det blir problem. Det har hänt förr. Det kommer att hända igen.

Jag och Lilla Essingen skottade fram trappen nedanför vårt sovrumsfönster. Här har vi just hittat ett trappsteg…

Att tvätta en kultur.

Jag läser Patrik Lindenfors artikel om Julen på Newsmill.
Att vi inte delar världsbild behöver jag nog inte utveckla så mycket – jag var i kyrkan senast i söndags.

Jag nöjer mig med att delge er några rader ur artikeln (Läs den för all del, den är både kort och underhållande, fast kanske inte som Lindenfors tänkt sig)

“Men hur kärleksfullt är egentligen det kristna budskapet? Det visar sig i en jämförelse med en annan av julens berättelser – den om tomten.

Enligt kristendomen är vi så grova syndare att Gud tog livet av sig. Nu när det är gjort kan vi komma till himmelriket genom att tro att detta verkligen hänt och älska Honom för det. Annars hamnar vi på en speciell plats med eld och svavel för att plågas i evighet”

Jo. Precis alla kristna – särskilt här i Sverige – tror precis så. Jepp. Joserruatt.

(Nu hör jag inom mig Lennart Koskinens sjungande finlandssvenska i GudGubbar, Emanuels Karlstens och Andreas Ekströms nya podcast. Missa inte, mycket bra!)

Så, själva jämförelsen då:

“Kontrastera det här med berättelsen om tomten. Tomten bor i den kalla nord och håller precis som Gud reda på om vi varit snälla eller stygga. Utifrån detta bedömer han sedan om vi ska få en belöning vid jultid eller inte. Den enda risk vi löper om vi varit stygga är att bli utan julklappar – det finns inget latent hot om eviga straff, plågor och tandagnisslan.”

Att samhället utvecklat någon sorts beröringsskräck gällande kristendom är ingen nyhet, lika lite det faktum att många i sin avsky för religion i allmänhet och kristendom i synnerhet rätt ofta hamnar rätt snett – det är svårt att tvätta en kultur ren från något som funnits i den så länge som kristendomen.

Wanted: Sinterklaas. Alias Jultomten alias Santa Claus) (Bilden från wikipedia)

Jultomten, kan alla ateister tryggt fira.

Ehum.
Jo. Som man ser på bilden så var han en biskop, om än för ohyggligt länge sedan.
Biskop. Kristen präst med andra ord.

Jag föreslår att Patrik Lindenfors firar Kalle Anka istället.
(Enligt obekräftade rykten fyller han år 13 mars)

————————–

Uppdatering.

Två minuter efter att jag trycker på [Publish] dyker den här bilden upp i mitt facebookflöde.

Tack, Maria för lånet!

Popcorn och Presskonferens

Bilden kommer från Wikipedia

Det är lätt att ha kul på andras bekostnad.
Det är lätt att roas av ett drev, när man hejar på sidan som driver.
Det är lätt att frestas att poppa popcorn så fort det drar ihop sig till SD-presskonferens, men glöm inte att problemet med rasism och islamofobi inte försvinner om nu SD skulle implodera. (Vilket jag inte tror att det gör).

Låt oss prata om klass och klasskillnader. Låt oss prata om ekonomi, integration och assimilation. Låt oss prata om varför så många svenska vuxna människor med rösträtt allvarligt kan tänka sig att rösta på ett parti som SD istället för att ironisera över vansinnigheterna de ställer till med så fort de passerat en öppen krog.
Låt oss prata om det, och lyssna för tusan på vad de, de som röstar på det här järnrörsgänget, säger!

Låt oss fundera lite över hur de upplever verkligheten.

För en sak vet jag, utan någonsom helst tvivel: Människor drivs av antingen kärlek eller rädsla.
Kärlek eller rädsla.

Om jag ska kunna hjälpa någon att sluta vara rädd måste jag först kunna förstå vad det är som uppfattas så skrämmande.

Sen, men först därefter, kan vi börja fundera över om rädslan är relevant eller inte.

Om ryggsäcken vi alla bär

Perception är som en ryggsäck. Ett filter, skapat av våra tidigare erfarenheter, som alla ens intryck av världen och tillvaron passerar. Påverkas av.

En man som ramlar, och som får hjälp, men som känner sig så hotad av de som hjälper honom att han tror att han blir rånad, uppfattar helt säkert inte verkligheten som du och jag gör.

Jag glömde min plånbok på ett cafe i förra veckan. Jag kom på det på pendeln hem, men eftersom cafét redan hunnit stänga (!) fick jag inga svar på mina desperata telefonsamtal. Däremot ringde jag och spärrade ett och annat bankkort. Dagen därpå svarade de, och javisst, där låg plånboken. Det var bara att komma och fika en gång till.

Ingen hade blivit rånad. Ingen hade råkat ut för en ficktjuv. Ingen polisanmälan blev gjort, för inget brott hade begåtts.

Det måste vara väldigt arbetsamt att vara så rädd för främlingar, som Lars Isovaara uppenbarligen är, om man är svensk.
Vi är ju bara drygt nio miljoner, av världens dryga sju miljarder.
(Om nu alla svenskar räknas, på riktigt)