“Jag orkar inte med det här invandrarsamhället”

En man, i rullstol, kör omkull, ramlar ur rullstolen. Två män skyndar fram för att hjälpa honom upp. Han beskyller dem för att rån, eftersom han inser att han saknar sin ryggsäck. Polis tillkallas, en väktare smädas. Pressmeddelande om det inträffade utfärdas, där situationen beskrivs. Ryggsäcken dyker senare upp, eftersom någon kollar på krogen där mannen tillbringat kvällen. Jo, den var kvarglömd där, men ingen hade efterfrågat den på hela dagen.

Bilden kommer från Expressen.se

Det känns som om en man har en del ursäkter framför sig, och antagligen en ganska dålig dag.
Det känns som om den som skrivit pressmeddelandet eventuellt hade lite för bråttom, och därför också får en ganska dålig dag.

Om mannen som ramlade ur sin rullstol var SverigeDemokrat? Jo. Om männen som hjälpte honom upp i rullstolen och väktaren som också försökte hjälpa honom hade invandrarbakgrund? Jo.

Det här med perception är märkligt ibland.
Jo, förresten. Mannen i fråga är dessutom sitt partis kriminalpolitiske talesman. Apropå perception.

Det kan inte vara lätt att vara Jimmie Åkesson en dag som denna.
Häromkvällen satt han i Hübinette och försökte definiera svenskhet. Ett av exemplen han tog upp var att en svensk håller upp dörren för den som kommer efter. Redan då reagerade jag på det, för jag har varit i London. Flera gånger. (Fortfarande för få!) I England vet man vad artighet är. Som svensk studsar jag till, för självklart håller jag upp dörren för den som kommer efter, och nog ställer jag mig upp på bussen, för någon som behöver sittplatsen bättre än jag, men varje gång jag kommer till London fascineras jag över människors artighet. Minsta lilla buff följs av ett “Excuse me” eller “Sorry, luv” och alla – inklusive tiggare och fyllhundar erbjuder en vilsen turist hjälp med att vända kartan rätt. Varje gång jag kommer hem från London skäms jag. Skäms över mig själv, min bufflighet och brist på civilisation, och undrar hur engelsmän upplever Stockholm egentligen…

Så, hur är det nu, är det ett typiskt svenskt drag att hjälpa en man som vält sin rullstol, eller är det sånt som bara utlänningar gör?

———————-

Update.
SD har dragit tillbaks (!?) det pressmeddelande som jag länkar till, tidigare i texten.
Lyckligtvis finns det alltid någon som hunnit ta en skärmdump.

Skärmdump via @RobinZachari

Kom inte hit!

Jag hoppas att de är så de säger, de präster som läst den “klargörande” debattartikeln i DN idag.

“Skolverket har slagit fast att det är möjligt att ha skolavslutning i kyrkan och att en präst kan medverka. Kravet är att det inte får förekomma konfessionella inslag. Men är det då möjligt att över huvud taget ha en samling i kyrkan i advent som ju i sig är en religiös högtid?

Vi menar att det är möjligt. En sådan samling får dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse. Det är därför inte tillåtet att ha en adventssamling i kyrkan om prästen förmedlar religiösa budskap.”

För varför i hela fridens namn ska man gå till en Kyrka och fira advent, som är en kristen högtid om man i samma andetag säger att vi absolut inte ska prata om Gud?? Det är som att gå in på en vegetarisk restaurang och kräva att bli serverad oxfilé, det är som att föreslå att arrangera en kräftskiva i en moské!

En kyrka är en Kyrka, just det rum där vi med absolut säkerhet pratar just om Gud.

Så varför i hela friden gå dit, just dit, om det verkligen är det man inte vill prata om!?

Vi lever i en demokrati, vi omfattas av religionsfrihet och det är något stort och fantastiskt, och något att sannerligen vara tacksamma över, men det kräver också kunskap från oss alla, så vi förmår att respektera det som är heligt för någon annan även om vi själva inte uppfattar just den företeelsen som helig.

Jag hoppas att alla elever får möjlighet att besöka synagogor, hinduiska tempel, moskéer, kyrkor… Jag hoppas att vi kan prata om religion, alla religioner med respekt och kunskap även om vi själva inte omfattas av någon av dem. Att reducera ett kyrkorum (eller en moské eller synagogoa) till en “stämningsfull miljö” är allt annat respektfullt, och ett kraftigt vittnesbörd om hur okunniga många av oss är.

Det är förståeligt om en präst inte kan accep­tera att skolan dikterar vad han eller hon får säga och göra i sitt ämbete. Men det är rektorn som har ansvaret för innehållet även när skolan har en samling i kyrkan. Det ansvaret kan aldrig överlåtas till kyrkan. Om inte skolan och kyrkan kan komma överens så måste rektorn avstå från att ha samlingen i kyrkan.

 

Så jag hoppas att Kyrkan säger

“Kom inte hit! Kom inte hit om du inte vill. Kom inte hit om du inte söker, vill finna, är nyfiken. Kom inte hit om du inte vill!”

—-

Jag väljer att inte titta på Fotboll. Jag är inte intresserad. Men visst, prata fotboll allt ni kan, och så kan jag välja att bara låta bli att delta, se på en annan tv-kanal, vika tvätt under tiden..

Och förresten. Ni får tro vad ni vill, men jag är helt säker på  att till och med fotbollsgenier får hjälp från ovan ibland.

 

 

(Har du läst ända hit, så issa inte DeepEds postning i ämnet. Han är klok!)

Hem till byn.

Bilden kommer från Bokus, och är klickbar

Mest fångas jag av hundarna.

Kloka hundar, korkade hundar, hundar som förklarar miljön, som bär stämning och intrig, hundar som gör det obegripliga begripligt. Pojkar som leker hund, hundar som är förvånansvärt mänskliga.

Åsa Larsson älskar sina hundar och ingen har väl låtit hundar ta sån plats i en deckare?

Deckare, förresten. Det är så mycket som sker i den här boken, så många människor jag fångas av, att själva mordhistorien blir det minst viktiga. Det här är en bok jag inte vill ska ta slut, till skillnad från den förra boken jag läste, som jag näst intill sträckläste. Eller ska jag vara petig. Den här boken har jag inte läst. Jag har lyssnat på den, det är Åsa själv som läser in den och hennes röst och läsning är underbar. Jag – som har ett förflutet i norrbotten och lappland – älskar tonfallen, hör snön knarra och känner doften av ved, ylle och skog.

(Bilden är lånad från www.ltu.se)

Hjalmar Lundbohm, som alltså är en verklig historisk person, har en viktig roll i boken. Jag funderar på hur mycket man får brodera historier kring en verklig person? Jag vet inte, så länge man inte påstår att något är sant så måste man ju få göra det. Joyce Carol Oates gjorde det med Marilyn Monroe i “Blonde” och porträttet av Lundbohm är generöst, om än inte allt igenom smickrande. Men vem är i alla skeden av livet god och klok?

Karaktärerna i den här boken, Anna-Maria, Rebecka och de andra ska få komma tillbaka i en bok till. Jag ser fram mot den, och det kommer kännas sorgligt när den sedan är läst, för de här karaktärerna tycker jag verkligen om.

 

Vind under vingarna, betong i skallarna

Bilden lånad från planespotter.com

Det är inte lätt att greppa vissa frågor. Som det här med flyget. Om man bor i Kiruna är det livsviktigt med fungerande flygförbindelser. Det går inte att göra affärer, bedriva turism utan infrastruktur. Som vägar. Som tåg. Som flyg. Så det är viktigt att SAS finns kvar. Eftersom de flyger till Kiruna. Samtidigt är det galet att ett företag som uppenbarligen går så katastrofalt dåligt som SAS gör, överlever. Så hur mår flygmarknaden egentligen? Någon sa att SAS har dubbelt så höga (personal? Administrativa?) kostnader som Norwegian. Fyra gånger så höga som Ryan Air. Är man SÅ ineffektiva SKA man gå i konkurs.

Samtidigt cirkulerar en bild på Facebook:

Om den är sann (vilket inte jag inte vet något om) säger den en hel del om hur sjuk marknaden är. För SAS har haft stora problem med fackförbunden. Såna problem har inte Ryan Air… Men inte skulle jag vilja jobba för dem. Inte för allt smör i småland. Eller för den delen, flyga med dem.

Samtidigt som vi andas ut över att SAS överlevde (Många arbetstillfällen…) kommer en rapport från världsbanken.
Det är ord och inga visor.

Världens forskare (Tack Gode Gud att Obama vann!) är överens om att det finns ett starkt samband mellan koldioxidutsläpp och klimatförändringar. Likväl tycker vi att det är ganska så praktiskt att vi kan flyga till London över en helg och shoppa och gå på teater, eller kanske fira jul i New York. Det finns till och med färdiga weekend-paket till Beijing och vi tycker att det är självklart att skjutsa våra barn till skolan, om så de bara har någon kilometer att gå eller cykla.

Jag vet inte något om hur tåg, biltrafik och flygresor subventioneras, men jag vet att det sker, och att det ingalunda sker på lika villkor.
Jag skulle också vilja veta hur miljökostnaden ser ut för de olika trafikslagen.

För vi måste nog styra upp det här.
Förändra vårat sätt att bete oss.
Nyss.

Walk the walk and talk the talk

Att SD som parti är ett rasistiskt parti har vi vetat.
Att man också har en uttalat kvinnofientlig människosyn är inte heller någon nyhet.
Att man dessutom är så korkade att man själva filmar när man beter sig som idioter mot andra människor är en smula pikant.

Vi känner våra loppor på gången. Oavsett om de bär kostym eller bombarjacka och höga kängor.

(Expressens artikel finns här)

Det ska bli intressant att se hur partiledare Åkesson tänker hantera det här.
Så sent som i oktober gick det ut ett internt brev inom partiet om behovet av att “städa upp inom partiet”.

Erik Almqvist, som är riksdagsman och partiets ekonomiske talesman, medverkar i filmen, och det hela filmas av Kent Ekeroth, som är partiets rättspolitiske talesman och också representant i riksdagen.

Slänger Åkesson ut sina närmsta kollegor, måntro?
Vilka positioner får de då? Vilka ersätter dem?

——————–

Updatering:

Jag kan inte låta bli att bjuda på ännu ett filmklipp.
Det här är alltså Erik Almqvist som uttalar sig, och vars uttalanden nu, när en film med situationen i helhet publicerats, kommer i en helt annan dager

http://www.youtube.com/watch?v=IdFDhaYTPkY&feature=plcp

För att citera just Erik Almqvist:

“Men sanningen kommer alltid fram”

När skämtet fastnar i halsen.

För en tid sedan körde jag som vanligt hem på söndagkvällen, från Lilla Essingens pappa till min egen lägenhet. Jag körde E18, jag körde Ulvsundavägen, jag körde Essingeleden och sedan ner i tunneln under Årsta.

Senare samma kväll öppnade jag en thriller där en taxichaufför kör över samma ganska maffiga bro, som sprängs under hjulen på honom.
Surrealistisk känsla.

Jag har läst Lars Wilderängs “Midvinterblot” “Midvintermörker” (Wtf!?? Freud, ge fan!!) (Länk till Wilderängs blogg Cornucopia)

Det är en sidvändare på samma sätt som Stieg Larssons trilogi är det, den är tokspännande, särskilt om man, som jag, är svag för just den här sortens technothrillers.
Ja. Jag kan min Clancy.
Och nu hela scenariet på hemmaplan. Det tillför onekligen extra nerv.

Men boken har ett par problem.
Jag är nämligen inte yrkesmilitär.
Då och då får jag ta fram telefonen och dra iväg ett mess till min bror. Som varit det i ganska många år. Jag googlar också ett och annat.
Det hade varit bra med en och annan fotnot. Det tekniska språket skänker självklart trovärdighet, men samtidigt överger författaren läsaren.

image

För vad sjutton betyder det här? Vaddå, understruket hit och dit??

Jo. Lillebror räddade mig. Förklarade. Resonerade.

Ett annat problem är att författaren agenda blir lite väl tydlig. Nog känns det som – och nu vet jag att det inte är så – om det är en avskedad överste som skrivit det här. En överste vars förband lagts ner. Gång på gång utför olika militärer i berättelsen stordåd, trots att ditten och datten avskaffats, lagts ner, sparats bort.
Mer än en gång suckar jag över rantandet i ämnet.

Jag brukar referera till mitt kylskåp, till mitt skafferi med orden: “Om kriget kommer” för jag har svårt att slänga mat, jag har alltid reserver, jag har frysen larvigt full.
Men nu fastnar skämtet lite i halsen. Jag får lust lust att köpa lite extra konserver, se till att jag har gott om värmeljus och batterier hemma, och kanske skaffa ett par tomma vattendunkar att ha i källaren.

Ifall att.

Om förtroendet att få förvalta det käraste jag har.

Lilla Essingen går på Dadi, och han älskar sitt dagis. Han har kul, han leker och lär sig massor. Dagis är viktigt för oss båda, för hur skulle jag kunna försörja oss utan Dadi? Och visst märker jag ganska fort att är vi hemma, utan att ha några speciella planer, så saknar barnet sitt Dadi ganska raskt. Kompisarna. Äventyren. Leken.

Jag väljer att involvera andra människor i mitt barns liv och fostran. Ensam är inte stark. Jag är Mamma, och har med det en särställning, men andra människor är viktiga för honom. På dagis lär han sig det jag inte kan ge honom. Han har massor av andra kompisar att ta hänsyn till, att öva på att vara bra kompis med, att vänta på sin tur och inte alltid ha en särställning som “mest älskade ungen på jorden”. På dagis finns vuxna människor som är utbildade i pedagogik och utvecklingspsykologi, som ser min onge tillsammans med andra barn, som ser honom med ett annat perspektiv än jag gör.

Det är nyttigt för oss båda, och ofta pratar jag med personalen om, och lyssnar på, och får nya tankar och idéer inför situationer som mitt barn ställer mig inför. Nya verktyg. Jag uppskattar det verkligen.

Jag släpper in andra vuxna människor i att förvalta det absolut viktigaste i mitt liv.

Vi pratar om tillit här.

Jag läser i Expressen.

Expressen/GT har tagit del av ett mötesprotokoll undertecknat av rektorn. Där skriver hon bland annat att “Jag sa också att om pedagogen hade menat allvar så skulle hon inte ha berättat för föräldrarna om händelsen”.

 

“Händelsen” som avses är hårresande. En pedagog har tejpat för munnen på ett barn som var mer högljutt än acceptabelt. Mammainstinkten vill inte bara strypa pedagogen med pianotråd, utan helst rektorn också.

En pedagog som har en dålig dag, som gör fel, som är utarbetad, pausat för lite, har för många barn för att orka, sovit för lite, eller vad som nu hänt är en sak. Det är illa nog, men kan jag inte lita på mitt Dagis som helhet, inte på att jag får veta om olyckor händer, om tillbud inträffar, om någon gör något olämpligt då är min onge inte kvar på sitt dagis EN MINUT TILL.

 

Hur fasen försörjer jag mig då?

 

 

 

 

 

 

 

Uptime

Jag läste en gång en bok om en kvinna som drabbades av en katastrof, och lade sig ner och slutade äta. Hon bröt samman, gav upp kampen och utan vänner som hjälpte henne hade det hela utvecklats till en tragedi. Utöver katastrofen.

Jag blev berörd av texten, men också mycket provocerad. Jag har förstått att många reagerade som jag.

Jag är lyckligt lottad, och det går inte en dag utan att jag tackar för den lyckan. Jag har världens finaste onge, jag har ett gott liv, jag har fantastiska vänner.

Men ibland avundas jag den här kvinnan. Att faktiskt kunna ge upp som hon gjorde. Rasa ihop. Sluta kämpa, sluta försöka, sluta hoppas.