Om paniken.

Jag har ett kallt huvud.
Nu vet jag det.
Jag har bestått det yttersta provet.

Min onge smet.
Vi gick från dagis, den korta korta biten mellan hyreshusen, och han larvade några meter bakom mig, och mina ben gick ganska fort, för de drevs på av en onödigt full urinblåsa.
“Skynda dig, Loppan, Mamma är JÄTTEkissnödig, kom nu!”
Framme vid porten så var han åtskilliga meter bakom mig. Ett tjugotal, kanske, och jag går in, tar de få trappstegen upp, låser upp och … och så ut igen, för porten har fått elektroniska lås som en fyraåring inte kan öppna utan en sån där liten blipp-bricka.
Men utanför porten fanns ingen fyraåring. Inte runt hörnet heller.
Inte ens i lekparken.
Så jag går ett varv runt huset. Två varv. Stöter ihop med en mamma som har en jämnårig kille på samma avdelning som Erik. Hon hjälper mig, hennes kompis också. Vi byter telefonnummer, och cirkulerara runt husen. Jag frågar människor jag möter. Jo, en kille har sett honom – på väg ut ur bostadsområdet. En dam har sett honom nästan framme vid vårdcentralen på andra sidan vägen. Sökområdet växer och jag ringer dagis, ifall det skulle vara så att han dyker upp där. Det är ju ingen orimlig tanke -han ville ju som vanligt inte gå hem.

När över en halvtimme gått, och det känns som om det här verkligen är ILLA, tar jag telefonen och slår siffrorna. 112. Men jag hinner inte trycka på den gröna symbolen, för dagis ringer. De har blivit uppringda av polisen. Han är på polisstationen.
Han är upphittad

Jag är lättad. Jag svär. Jag är arg.
Ni vet. Allt på en gång, så jag går lite lugnt dit upp, bara för att hinna andas bort lite adrenalin.

Jo.
Han är där.
Jättelycklig.

Han har fått en liten plastmotorcykel, en pixibok och en nyckelring, och har fått prata med en massa snälla poliser.

Jag pratar med poliserna, och jag pratar i telefon med den kvinna som fått syn på honom, och insett att det var en loppa på vift.
Nej. Han hade inte verkat det minsta orolig eller fundersam. Han var på väg upp till centrum för att handla…

När vi är hemma igen, och jag får skala av honom de ohyggligt smutsiga byxorna – sandlåda, “matlagning”, vatten… – och får krama om honom lite mer i lugn och ro, kommer tårarna och ångesten, och han klappar förvånat på mig, och kramar mig: “Såja, lilla gumman, såja…”

En minut.
En onge.

Ibland är livet onödigt spännande

Försvunnen onge

Den bild som jag slapp visa polisen som “senast tagen” – bara några minuter innan…

Det enda jag önskar mig i julklapp är…

Somligt tål att upprepas, så jag tänker göra det nu. Jag repriserar ett inlägg från december förra året.
Den minnesgode noterar att jag uppdaterat det en smula. Myggnäten har nämligen blivit billigare sen dess.
Det är en himla tur, för just nu dör två barn i minuten i södra Afrika på grund av malaria.

————–
Vad kostar en Latte?

Det beror ju självklart på var man inmundigar den.
Hemma hos min vän Carina kostar den gratis och där är den god som rackarn Dessutom får man trevligt sällskap och en massa skratt på köpet.
På såna där amerikanska muffinsfik kostar den väl 35 spänn kanske. Och så köper man ju något gott till också. Det är lätt att en kaffe med tilltugg kostar mer än en halvhyfsad lunch. Ojdå.
Men inte alltförsällan blir det ändå så. Because I’m worth it.

Vad kostar en starköl, eller ett glas vin om man går till en trevlig pub?
Vad kostar ett paket cigg?

Jag skrev här om dagen om att jag är den blödigaste människa ni alls kan tänka er.
Nu sitter jag och lipar här igen.

För struntbelopp kan man hjälpa en mamma eller pappa att skydda sina barn från att få malaria.
Malaria är alltså en dödlig sjukdom om den inte behandlas.
Det är inte Vinterkräksjukan eller Vattkoppor eller Tredagarsfeber.

41 spänn?!

Det är växelpengar.

Hur fasen kan vi låta barn få malaria för att de inte har ett myggnät att sova under?!

Och vad gör man, som mamma, när man lägger sitt barn på kvällen, sjunger barnet till ro, samtidigt som myggorna surrar runt en? Hur i hela fridens namn överlever man den ångesten? Det är säkert så att en mamma i södra afrika älskar sitt barn lika mycket som jag älskar mitt.
Men ingen mamma i världen kan sitta hela natten och vaka över sitt barn, natt efter natt.

Myggnät

41 spänn?!

Här köper du ett myggnät. Eller tre. Eller tio.
Eller så köper du poliovaccin, aidsmediciner, pennor till skolbarn, vattenreningstabletter, näringskex till undernärda barn, vätskeersättning mot diarré eller avmaskningstabletter.

Jallajalla!!

—–

Så. Nu har du läst vad jag skrev förra året.
Det tog dig ungefär en minut, eller kanske två om du klickade på länken. Gjorde du inte det har du en ny chans här.

Re-entering reality

Innan gryningen gick jag ner till havet, jag tog kameran med mig, för mörkret lättar snabbt i tropikerna och visst är horisonten redan röd.
Jag går på stranden, den helt sjukt finkorniga sanden mellan tårna.
Jag är helt ensam. En tre kilometer lång strand för mig själv. Inte en själ. Men väldigt konstigt är det inte. Klockan är inte sex än och inte ens joggarna har fått fart.

Det är ebb och stranden är bred. Jag går precis i vattenbrynet, ser ett och annat musselskal, och jag ser månen spegla sig i vattnet.

Det är sista dagen och det är något alltigenom dåligt.
Jag vill inte hem.
VILL INTE.

Min kropp älskar värmen, älskar luftfuktigheten. Lugnet och friden. Det är länge sedan jag sov så gott som jag gjort de här två veckorna, och det trots en fullständigt hopplöst hård säng.

Och nu ska vi hem. Hem till Nejjävlavember, till vardag och arbete. Bekymmer och beslut. Somligt måste konfronteras, redas ut. Annat måste påbörjas, genomföras och avslutas.

Jag känner igen den här känslan.
Det är inte första gången jag velat missa ett plan.

Men jag är vuxen.
Jag vet att jag måste.

Men jag gör det under yttersta protest.

Jag åker hem med saltvattenfläckiga ben, iförd bikini och strandklänning.
Jag åker hem, bildligt talat, släpad i hårflätan, med en orkidé instucken i bandet kring solhatten.

Om stanken av svavel och vikten av tillräcklig mängd syre.

Nu mår Lilla Essingen bättre men måndagen var usel.

Då låg han i soffan och flämtade som en liten fisk på land. Det har hänt förut och lär hända igen och det kallas visst “förkylningsastma” och det gör honom matt och det gör mig förtvivlad när jag ser hur han flämtar och inte orkar leka, även om han egentligen inte har någon feber. Det är bara att förkylningen krupit ner i luftrören.

Redan på söndagen mådde han inte tipptopp och lite glad var jag över det ändå – det låter märkligt – men en vecka innan en lång lång flygresa så klarar man gärna av infektionerna innan man åker, och inte precis samtidigt.  Särskilt denna infektionsutlösta astma kan också spöka när man byter miljö, till en med en duktig luftfuktighet, så jag var nog lite nöjd med att få ordna lite juste astmamedicin.

Faktum är att min oro för denna resa och mitt väldigt lilla intresse av att behöva besöka akutmottagningar i Långtbortistan, bara för att låta min onge sitta och andas i en “Puff” (Nu har jag lärt mig att det eventuellt heter “nebulisator”) drev mig till att ta ongen till vårdcentralen i  preventivt syfte. Tigga till mig medicin utöver flytande bricanyl ifallatt

Vi fick betapredtabletter och vi fick en Bricanyl Turbuhaler.

Jag kände mig lite lugnad, men ändå… Klarar verkligen en treåetthalvtåring att få i sig medicinen ur en sån? Farmaceuten på apoteket expedierade den, förvånad. Han förstod mina undringar. Hur övar man? Och hur vet jag att han får i sig den? Så på så sätt var det ju faktiskt riktigt riktigt bra att Ongen nu blev förkyld nu  medan vi fortfarande är kvar hemma i trygga Svedala, med en vårdcentral på andra sidan gatan. Och en närakut.

För nu på måndagmorgonen konstaterade jag att inte sjutton funkar en turbuhaler. Inte en chans. En stackars Onge har så fullt upp att hosta att han inte alls får i sig något ur den där, han fattar inte ens vad han ska göra med den, hur hårt man faktiskt måste andas in för att få ner pulvret i lungorna.  Jag ringde vårdcentralen, kanske ändra lite i receptet? Efter en massa goda råd från fellow föräldrar-med-astmatiska-barn-twittrare så var jag lite mer påläst. Vi behöver spray och en nebunette. Airomir stod det också på lappen från farmaceuten. Doktorn ringde tillbaks vid lunch -” jodå, inga problem, jag skriver nytt recept”. Ungefär när kan jag gå till apoteket, frågar jag , medan jag tittar på barnet som ligger och flämtar i soffan.  Jag gör det efter lunch, svarar han. Skönt tänker jag, då gör jag flera flugor på smällen: Vi köper mjölk och går till apoteket på en gång. Och glass till en sjuk Onge, för är man sjuk får man glass om man vill.

Vi väntar tills efter tre. Sen byltar jag på barnet och sätter honom i vagnen och vi går ner till Coop Forum. Vi börjar med mathandlandet, men när vi kommer till apoteket har receptet inte kommit. Nå, vi går en runda till bland butikerna på Port73 och vi fikar lite, och ojdå så köpte vi ett nagellack men när vi återigen gick till apoteket stod vi där med lång näsa. Inget recept. Nehepp.

Med tanke på de intelängresåväldigtfrysta hallonen i matkassen gick vi hem, men jag ville inte gå in och bylta av barnet för att sedan vara tvungen att gå ut igen, utan vi lämnade matvarorna och tog en liten promenad. Upp till centrum. Till nästa apotek. För nu är klockan halvfem, nu måste receptet ha kommit?

Men icke sa nicke. Jag suckar och ongen ligger i vagnen och flämtar och jag pussar honom och känner mig som norra europas sämsta förälder och dövar ångesten med att gå till leksaksaffären och köpa en liten grön bil. Långsamt strosar vi runt bland affärerna och jag har verkligen ingen lust att vara där längre och kan inte det där JÄVLA RECEPTET komma snart? När klockan är tio i fem går vi bort mot apoteket igen. Vi får köa lite. Det blir vår tur. Jo. Receptet har kommit. En nebunette och … men vänta, det här är ju fel, vad har doktorn skrivit ut..?

Plantan har skrivit ut ett preparat som inte går att använda i en nebunette. Ett preparat som inte är en spray. Ett preparat som ska användas i en sån där ångpuff de har på vårdcentralen. Farmaceuten ringer men klockan har blivit över fem och ingen doktor svarar. Han har nog gått hem för dagen. Kul för honom.

Jag är arg och jag är förtvivlad och min onge flämtar.

Men vad kan vi göra? Vi går hem. Jag sitter med min onge i famnen och vi tittar på Bärgarn-filmen och vi ser den igen och Ongen flämtar och han låter som en otät orgel. Vid sex får jag nog, jag hämtar asken med betapred-tabletter vi fått till resan och löser upp dem i vatten och de smakar vedervärdigt men chokladbiten ligger redo och väntar och efter en stund lättar det lite men inte mycket och då ringer jag faktiskt till närakuten och får en tid lite senare på kvällen.

Läkaren vi får träffa tittar förbluffat på turbuhalern jag tagit med mig. “En sån där skriver man ju inte ut till så små barn, det fungerar ju inte?!” Nejtack, jag vet, och jag drar min historia och han ser vad som skrivits ut och tycker att nog borde det kanske vara dags för en remiss för att utreda vad det nu är för en astma för nu är mycket underligt utskrivet men ingen diagnos ställd, och än mer skrivs ut, och äntligen lättar min oro lite, inför resan till Den Höga Luftfuktigheten i Långtbortistan. Det ska nog gå bra. Nu har vi ett recept, och till apoteket hittar vi ju.

Morgonen därpå mår Ongen bättre. Piggare, och lite mindre flämtig. Vi tar vagnen och går upp till centrum och är på apoteket strax efter de öppnat. Jo. Vi får ut en nebunette och vi får ut två sprayer. Skönt. Lättnaden. Nu har jag medicin till min onge och svavelmolnet runt mig lättar något.

Väl hemma plockar jag fram prylarna. Monterar munstycke och ansiktsmask på nebunetten och tittar på sprayburkarna.

Men allvarligt…?

Hålet i nebunetten – där man ska sticka in sprayen – är ovalt, och munstycket på den ena sprayen är rund.

Det är ju bara inte SANT?! Hur kan de INTE ha en standard för sånt här??

Jag svär på twitter, men så kommer jag på att man kan säkert flytta sprayflaskorna mellan deras “hållare”, så att jag bara använder den “hållare” som har ovalt munstycke. Jorå, de ser likadana ut – men är olika tjocka. Det felar på ungefär en millimeter…

Irriterat ringer jag till apoteket, fastnar i en telefonkö, blir borttappad ur samma kö, ringer om och om igen, och kommer tillslut fram. Jorå. Den farmaceuten vet precis, och förstår, när jag nämner vilka sprayer jag hämtat. “Jo, jag brukar rekommendera att man helt enkelt klämmer till den blå hållaren litegrann, då passar den.”

Det fungerar och jag får mig ett gott skratt. Det är så svenskt, att ringa och vara arg och fråga efter en adapter, efter en ny hållare, efter någon sorts lösning, och vara irriterad över frånvaron av standard och … så biter jag lite på hållaren och den passar alldeles utmärkt i nebunettens ovala öppning.

All is well.

Andas, Mamma Essa, nu är allt bra.

Spar på svavlet nu, så du har lite kvar till en annan gång.

Till exempel om du råkar krocka med plantan som skrev ut bricanyl-turbuhalern.

Update: Nu har jag blivit uppringd av den verksamhetsansvarige på vårdcentralen. Vi hade ett bra samtal.  Jag har fått en ursäkt och jag har fått ett löfte om en remiss.

Om London

I november förra året åkte jag och Lilla Essingens pappa till London.
Bara han och jag.
Ingen Liten Essing. Tre nätter utan att bli väckt av sprattlande små ben eller tappad napp. Tre sovmornar utan bolibompa eller Thomas Tåget.
Vi hade mycket att prata om och vi såg båda fram mot resan, mot att äta gott, ha det trevligt tillsammans och göra roliga saker.
Sen är det ju det där med London.
London är en underbar stad. Till och med i NejJävlaVember.

Lilla Essingen lämnade vi på torsdag kväll hos Mojmoj, vårt flyg gick på fredag morgon.

Tre dygn var mitt älskade barn hos min mamma och jag var helt trygg med det arrangemanget. Inte förrän vi satt på Heathrow och väntade på vår flight började jag längta. Söndag, strax efter lunch.
Inte ett spår av oro.
Inga telefonsamtal, varken för att kolla, eller bli informerad.

Kanske är jag udda i det, att jag faktiskt litar på att mitt barn har det bra utan mig.

Det är samma sak med Dadi.
Jag är aldrig orolig när han är där, och jag märker hur han trivs och jag ser det han får där. Inte bara pedagogisk stimulans, bra mat och frisk utevistelse, utan också omsorg, kramar och mjuka händer. Min pojke har det bra på dagis och jag har brått dit för att hämta honom, men utan dåligt samvete. Han har det verkligen bra där.

Tillit är det, och det fungerar eftersom tilliten förvaltas.

Men aldrig att jag skulle lämna honom ifrån mig, inte tio minuter, om jag inte kände mig trygg.
Tanken ger mig ångest och jag biter mig i läppen när hans pappa berättar att Bamseklubb är bokad till den där charterresan i höst. Vad är det för människor? Ska han vara där själv? Nå. Jag hinner fundera över det, jag kan vara med och övervaka i början och vid minsta minsta… Jag har så lätt att fantisera om basebollträn när det kommer till mitt barns välfärd. Det är väl reptilhjärnan som talar, antar jag.

Det är precis den här ångesten som får mig att köpa myggnät lite då och då.
Antagligen känner alla ungefär som jag.
Antagligen älskar de flesta föräldrar sina ungar bortom förnuft och logik.
Antagligen är det helt enkelt mänskligt att göra allt man kan för att ens barn ska ha det så bra som möjligt.

Självklart finns det undantag, men det är undantag, inte regel.

Så när jag tänker på de här två barnen som riskerar avvisning knyter det sig i magen.
Det är inte det rättsvidriga som är det värsta. För fel är det och omoraliskt är det att vuxna människor gör så mot två barn.
Det gnyter sig av ångest.

För hur desperat måste inte den här mamman vara?
HUR desperat ska man inte vara för att vara beredd att Inte Ha Sina Barn Hos Sig?

Jag andas lite här bara.

Barnen har alltså bott på barnhemmet i närmare tre år. Under tiden har mamman hållit nära kontakt med dem, när hon inte hållit sig gömd för att undkomma avvisning.

Fatta ångesten i den meningen.

Vill du hjälpa de här två barnen att slippa bli helt skiljda från sin mamma så skicka ett mail till Migrationsverket.
Det krävs bara två klick.

här.

Ändra gärna texten i mailet. Lägg till, dra ifrån, men tala om att barn inte får användas som slagträ för att driva fram en desperat kvinna ur sin tillvaro som papperslös flykting.

Ett på send-knappen i ditt mejlprogram.

När vi landade på Arlanda stod bilen och väntade på oss på parkeringen, där vi lämnat den. Vi for hem till Mojmoj och jag, som längtade efter en stor Lilla Essingen-kram blev helt brädad när han såg att jag hade Pappa med mig.
Ok.
Jag kan leva med det.

Jag kan faktiskt leva med det.

Förnedringskassan

Rent instinktivt tycker jag illa om Försäkringskassan.
Jag vet att jag är en smula obalanserad i detta.
Det FINNS goda och kloka människor som jobbar där.
Jag VET det, för jag känner till och med en och annan.

MEN aversionen är djupt rotad.

Den kommer från tiden i Luleå, när jag var sjukskriven, sjukskriven för den där sortens inbillningssjuka som man helst bara vill förbjuda, det där som de som hävdar att den ändå finns kallar “utbrändhet”.

Jag var livrädd för att svara i telefon, för tänk om det var någon från försäkringskassan, någon som sa: NÄ. Nu godtar vi inte ditt sjukintyg längre. Iväg till jobbet med dig, bums!

Katastroftänk, javisst, allt jag hann.
Men det KOM ur erfarenheter, det bara förstärktes av mig, men kvinnan som var min kontaktperson på FK i Luleå, hon … skulle nog ha behövt en lång semester…

Det gick så långt att jag knappt vågade gå på ett möte med en representant från FK utan att ha någon med mig. Ett vittne, någon som kunde verifiera för mig att jag hörde det jag hörde, att det sas som jag uppfattades sas. Som kunde hjälpa mig att säga:”Men vänta, det där är inte rimligt” när jag bara blev till en våt fläck.
För det blev jag ju.
Gång på gång.

Flera såna möten genomfördes. Jag tror de kallades “behandlingskonferenser” eller “planeringskonferenser” eller något sådant.
I allmänhet gick de ut på att FK ville ha till en “snabb lösning” – alltså; Att någon annan än de skulle försörja mig.
Skit samma vem.
Bisarra situationer uppstod.
Till exempel gången när min arbetsgivares representant, som var expert och inhyrd av dem för att bevaka DERAS intressen GENTEMOT mig vänder sig till försäkringskasseskatan och säger: Men stopp, det där är inte konstruktivt, det där leder ingenstans, är vi inte här för att hitta en bra lösning?
Hjälp – från helt fel håll, från FIENDEN!?? När min FIENDE blir min allierade mot de som ska möjliggöra mitt helande??

Till slut lyckades de ändå, de såg till att jag inte hade annat val än att se till att bli uppsagd.
Arbetsförmedlingen konstaterade förvånat: Men…? Du kan ju inte vara inskriven här, du är ju SJUK? Du ska ju inte jobba..?!
Jag hade tur, det här är några år sedan, jag fick stämpla FAST Arbetsförmedlingen visste att jag inte dög mycket till. Efter ett tag skramlade vi fram en alldeles förträfflig praktikplats, och tiden gick och saker och ting blev bättre.
OCH.
Jag slapp försäkringskassan.
Bara det hjälpte mig att bli frisk.
(Och min arbetsgivare slapp undan sitt ansvar j*vligt billigt)

Och nu är jag gravid.
Nu måste jag släppa in försäkringskassan i mitt liv igen.
Exakt HUR mycket tror ni att jag avskyr det?

Jag ska ansöka om moderskapspenning. havandeskapspenning (heter det ju!)
Jag ska så småningom ansöka om föräldrapenning, underhållsbidrag och bostadsbidrag.

Andas genom näsan, MsG, det går bra det här. ALLA är inte idioter där.
Det borde gå bra. Andra har överlevt dem.
Det här är helt normala saker.
Andas.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=wXoItUS6ofo&hl=en]