Välkommen till Sörland

Jag är född och uppvuxen i Stockholm, men min pappa kommer från Lycksele och min bardoms jular och sommarlov tillbringades till stor del hemma hos Farmor och Farfar. Senare i livet har jag själv bott tio år i norrbotten och lappland. Jag älskar min hemstad men kommer aldrig sluta sakna livet jag levde i Byn i Lappland.

Självklart roas jag ganska gott över det som skett runt omkring mig här i huvudstaden de senaste dygnen.

För folk är inte kloka. Det är DUMT att vara ute i snöoväder i skinnjacka, utan vantar och mössa. Då fryser man. Blir man dessutom stående vid Gullmarsplan, där inga bussar går, fryser man ännu mer. Har man lågskor att pulsa i snö med, får man banne mig skylla sig själv om man fryser.

Det är ganska duktigt insiktslöst att vara upprörd över att cykelbanor, parkeringsplatser och villaområden inte plogats, över att man får pulsa, över att det är hopplöst att ta sig fram med barnvagn.

Inom sjukvården pratar man om Triage, att man i trängda lägen prioriterar. Somligt är brådskande, annant kan vänta. Man försöker hålla uppe riksvägar, genomfartsleder. Ju fler som inte tar sig ut från sina parkeringar, desto bättre: Färre som fastnar och står ivägen för bärgningsbilar, räddningstjänst och plogbilar.

Det är bra med lite ödmjukhet.
Det är bra om man hjälper varandra. Gör vad man kan. Skottar en trapp fast man inte måste. Kollar att granntanten har vad hon behöver, för med rollator kan man inte handla. Plockar upp någon frusen stackare vid en busshållplats, om man själv har en bil som går åt rätt håll.
Ibland måste man improvisera.

För självklart är det lättare att hantera tre decimeter snö över en natt om man bor i ett hus i en by utanför Jokkmokk. Då har man en fyrhjulsdriven bil, då har man en snöskoter, man har bodan full med snöskyfflar och ved. Man kan vara en vecka utan el utan att det egentligen är något större problem. Frysen tinar inte, det är bara att ställa dörren på gläånt 😉

I en storstad är det svårare.
Det räcker att EN människa fastnar med en bil på fel ställe så stängs en avfart av, en bro blockeras.
Stockholm är en storstad. Det finns många En Människa som Fastnar på fel ställen som sen står ivägen och hindrar.

Igår lekte jag och ongen ute i snön, samtidigt som vi skottade fram vår port. Under hela tiden vi var ute – kanske någon timme – hörde jag sirener ute från riksväg 73. Inte bara polisbilar, utan också räddningstjänstens starkhorn. När vi kom in hörde jag på radion hur man varnade för att en ambulans på väg på just nynäsvägen norrut, in mot stan, kör i utryckning mot trafiken för att ta sig fram. Det ska ganska mycket till innan man dirigerar en ambulans mot trafiken på en motorväg. Det säger en del om hur det var där då, hur råddigt och stökigt och fullt och bökigt det var.

Under ett dygn röjdes 200 000 m3 snö från den bana på Arlanda som man hjälpligt lyckades hålla öppen. Under hela förra säsongen röjdes 250 000m3. Tusen kubikmeter är en kub på 10x10x10 meter. Högt som ett fyravåningshus ungefär. Lägger man dem på rad, snökuberna, blir raden två kilometer lång. Det är en helvetes massa snö att flytta på.

Om vi gissar att ett fullsatt tunnelbanetåg rymmer 1500 personer, så konstaterar vi att det behöves MÅNGA bussar och chaufförer för att ersätta ett enda tåg.
Tio minuter senare har människor samlats för att fylla ännu ett tåg. Hur många bussar går att uppbringa? Om bussarna dessutom fastnar i snön, som faller tre gånger eftersom det blåser så jävligt, då är det inte lätt att snöröja. Många mil väg. Många bilar som sitter fast och är i vägen.
I glesbygd är problemen annorlunda. Då kan man bli stående på en väg där ingen passerar, ingen hjälp kommer. Här har man åtminstoene sällskap. Kön på E4:an vid vårby backe var många kilometer lång. (Vårby backe är en brant uppförsbacke där långtradare tenderar att ställa sig på snedden)

Man kan inte förbereda sig och klara ett sånt här snöväder utan störningar. Det är enkel matematik. För många människor på samma ställe. För många mil väg. För många spår och växlar. Det blir problem. Det har hänt förr. Det kommer att hända igen.

Jag och Lilla Essingen skottade fram trappen nedanför vårt sovrumsfönster. Här har vi just hittat ett trappsteg…

Sikta mot stjärnorna?

Vi har fått en ny lekplats på vår gård, barnen klättrar lyckligt i den stora klätterställningen, gungar i kompisgungorna och till och med de minsta har fått en alldeles nästan riktigt polisbil att köra. Lyckan är stor i kvarteret och det fullständigt kryllar av ungar där om eftermiddagen är varm och solig. Vi vuxna är glada för att arkitekten tänkt på att ställa dit lite bänkar och bord, vilket gör vårt häng betydligt trevligare och tålamodet längre.
Jag var med på en informationsträff redan i vintras om den här lekplatsen, och fick se bilder på det förslag som presenterades.
Klätterställningen är imponerande och jag tänkte iskallt: Det är lugnt, den där tar sig inte Lilla Essingen upp i i första taget.

Vi kan väl säga så här.

Jag hade fel.

Han klättrar som en liten apa, högt upp i den, uppskattningsvis tre meters fallhöjd om något skulle gå snett och jag sitter med hjärtat i halsgropen.
För hur ska jag göra, ska jag förbjuda honom från att leka i den, när den är så vansinnigt rolig och spännande?
Den är alltså i princip utanför vår port. Det är inte helt lätt att undvika att hamna där ideligen.

Och jag funderar lite, en smula, på hur man bygger lekparker.
För jag minns mötet, hur vi resonerade och hur klokt och bra det tänktes, och jag tittar på den lilla skylt som finns på denna klätterställning, och jag trampar prövande i den lite sviktande gummiasfalten. Man bör alltså vara sex år för att klättra här.

Nog hade det varit skönt om en så kort människa som min Lilla Essingen faktiskt inte KUNDE ta sig så högt upp.
Inte förrän om kanske en decimeter eller så. Nästa sommar.

20110908-155052.jpg

20110908-155205.jpg

20110908-155308.jpg
Notera skylten som förbjuder barn från att klättra utanpå rutschkanans rör, rörets mycket klättervänliga konstruktion, de underdimensionerade Klättra-inte-här-hinder och pojkens innovativa nyttjande av just dessa skyddande hinder.

Staaackars!!

Mitt hjärta blöder verkligen för Annika Falkengren.

Hela det här systemet med bonusar gör mig helt enkelt skitsur.
Ska man ha en lön som baserar sig på prestation ska man kunna koppla prestation till ett tydligt resultat.
För en dammsugarförsäljare är det lätt att se vad ett tydligt resultat är.
Inte för en bankdirektör.
Bonussystem för bankdirektörer uppmanar till kortsiktigt vinsttänkande istället för långsiktigt ansvarstagande.

Så då pratar man mer i termer som “uppmuntran” för att man gör ett “bra jobb”.
Det kanske man gör.
Om det vet jag inget.

Men jag vet en sak.

JAG gör ett bra jobb.
Jag är engagerad, empatisk.
Jag tar ansvar och jag löser de problem som uppkommer.

Inte fasen får jag någon bonus för det.

Jag får kanske ett julbord ihop med kollegorna, och en biocheck.
(Nu har jag väldigt trevliga kollegor, så julbordet brukar bli en höjdare!)

Man kanske skulle bli bankdirektör istället – för det blir säkert en bonus nästa år.

Skuld, skyldighet och ansvar.

.

“Jag är oskyldig”

Vad vet jag, huruvida just denne man är skyldig eller oskyldig, men två rättegångar har det blivit och fällande domar två gånger så rimligtvis borde risken att det är en felaktig dom vara ganska liten.

Jag är inte insatt i ärendet, men jag blev lite tagen av en blick, ett tonfall i ett av tv-inslagen om domen.

Jag såg inte en man, en styrelseledamot.
Jag såg en liten pojke, som förtvivlat insett att festen var över, att musiken tystnat och att han förlorat allt.

Fallet är onekligen ganska högt: har han vänner kvar än, så är det nog goda vänner.

.

Att behöva…s…


Nu hittar jag inte igen var jag läste det, men någonstans läste jag häromdagen ett bloginlägg där oberoendet hyllades, där skribenten uttryckte sin stolthet över att klara sig själv, över att vara oberonde och stark och i mina öron klingade det falskt och tanken gick till en av mina absoluta favoritböcker, som jag helt frankt tänker saxa lite ur.


Beroendet av andra människor, inte friheten från dem, är vad som gör oss till människor. Beroendet av och tacksamheten mot andra människor. En del har mer att vara tacksamma för än andra, och en del hävdar att de ingen har att tacka för något, men utan beroendet av andra människor skulle tacksamhetsfrågan inte ens uppkomma eftersom vi inte skulle existera. När människan tar sin existens för given, när hon tror att hon är produkten av sitt eget verk, när hon får för sig att hon inte är beroende av någon annan för att kunna vara sig själv, och därför inte heller har någon anledning att tacka någon för det, har hon förlorat kontakten med de grundläggande villkoren för sin mänsklighet.

Avsnittet kommer ur essäsamlingen “Plikten, profiten och konsten att vara människa”, och är skriven av Göran Rosenberg Det är en bok jag skulle vilja att varje gymnasieelev fick läsa och diskutera på skoltid.

Beställ den genast!

.