Stängda dörrar och öppna fönster

Jag har fönstret i köket på glänt.
Liljorna jag fick av kollegorna i torsdags kväll är fantastiska men det är likväl klokt att ha ett fönster på glänt.
Och jag älskar doften.

I fredags googlade jag, för att ta reda på var arbetsförmedlingen har sina lokaler. Sedan gick jag dit, ställde mig i kö (ja, precis som på mcDonalds!) och när jag köat duktigt och fint och fyllt i något webformulär (“Vad snabb du var?”) fick jag en nummerlapp, fick träffa en mycket närsynt handläggare och vi kom överens om att ha så lite med varandra att göra som möjligt.
Det passar mig utmärkt.

Helgen har varit god. Mycket god. Somligt blev som det var tänkt, annat blev mer komplicerat och ännu något blev inte alls – Hördu Leif, ge HIT!

Igår kom barnet springande, i full fart, gjorde en handbromssväng vid hallbyrån, och sladdade in på toaletten.

“Ja kissade på mig igen.
Ja fölojade loppet”

Tänk, allt vi faktiskt kan, lyckas med, allt det där självklara som vi ständigt förmår och genomför, och som vi inte alls längre ser eller uppskattar.
Jag har blivit arbetslös, men solen skiner, jag har en fantastisk unge som – emellanåt, om livet inte är för spännande precis där och då – faktiskt försöker hinna till toaletten i tid, jag är älskad, frisk och jag har rätt till A-kassa så inte ens arbetslöshet en kortare period är en katastrof. (Men röda siffror kommer det att bli varje månad så många får de inte bli)

Dessutom skiner solen idag.

Same same but different

Jag, som så många andra i mitt twitterflöde såg “Du är Googlad“, Johan Ripås dokumentär på svt2 igårkväll.

Christina Stielli har bloggat bra om den och jag tänker inte säga så mycket mer om den än att den är tänk- och sevärd. Den finns på SVT Play i en månad, missa den inte.

Om man googlar mitt  namn blir man lite förvirrad.

Jag har ett inte helt vanligt namn, likväl får man upp träffar som inte passar in.

Jo. Vi är två. Två med samma lite ovanliga namn, och två helt olika liv. Jag känner henne inte alls, men klickar runt bland länkarna. Entreprenör, nästan jämnårig med mig. Vi bor båda i Stockholm. Hon är egen företagare, något om barnkläder och design. Själv blir jag arbetslös om en dryg vecka. Jag klickar vidare … huvva. Cancer. Riktigt elak cancer och några mycket tuffa men självklara och likväl modiga beslut.

Förra fredagen var jag på mammografi.

Det är som de där j*vl* cellproven.

Det är en fantastisk sak att helt gratis undersökas, att alla har rätt till det och kallas till den här sortens undersökningar. Samhället vinner på att hitta de som håller på att bli sjuka innan det hunnit gå för långt.
Ändå avskyr jag det, undersökandet, men jag tar mig själv i kragen och går dit.
Låter brösten tryckas ihop i den där stora maskinen. Jo. Det gör ont. Det gör duktigt ont. Det är hemskt att klä av sig och bli tagen på, av en vilt främmande människa, men värst är ändå skräcken.
Tänk om…

Känslan är irrationell och mycket påtaglig: det är skönare att inte veta.

Efteråt tröstar jag mig med en semla.

Idag ligger ett brev från SÖS på hallmattan.

Ett namn.
Två helt olika liv.