Av princip…

…springer jag inte.
Jag avskyr att springa.
Det är helt enkelt inte min grej.
Jag promenerar, gärna och långt, och ofta med ett ganska gott tempo men springer gör jag inte.
Jogga!? Det händer helt enkelt inte.
Jag avskyr det.
Det är avskyvärt långt mellan endorfinkickarna, det får mig bara att vilja dö.

Men idag hände det.

Jag sprang.
Säkert hundra meter.

Två tredjedelar av vår nittiominuterspromenad var avklarad. (Jo, jag ska kolla med tripmätaren på bilen hur långt det är, någon gång…)
Jag konstaterar med en blick på himlen att jag borde tagit med mig regnkläder eller helt enkelt avstått dagens runda, för inte hinner vi hem innan de där mörka molnen…?

Nej.
Vi hann inte.
När jag kommer över backkrönet vid Stallet kommer regnet.
Det är ett ordentligt regn, jag slänger överdraget till barnvagnsinsatsen över Skorven i vagnen och springer ner mot badplatsen, springer allt vad jag kan, barnet skakar och rullar förskräckt i vagnen. Jag rundar, sladdandes, ett hörn och sliter sedan in vagnen i det lilla omklädningsskjul som finns vid badplatsen.
Väl inne under tak skakar jag av mig en massa vatten. Iskall av allt regn, och torkar av mig på Skorvens ohyggligt fräscha kräk-handduk.

Där blir vi sittande i trekvart, medan åskan dånar och sjön ser ut att koka av det häftiga regnet…

I mp3-spelaren underhöll Pia Johanssons “Sommar”.

Väl hemma igen väntade DN, en kopp kaffe och igårbakta bullar. Sällsynt välförtjänta!

Små barn, små bekymmer…

Jo, visst är det sant.
I alla fall just inatt, just denna stund.

Det är en välsignad stund, en god natt, trots att Skorven inte nöjde sig med morsan kom med – goda droppar, men inte många nog!

Illa illa.


Eller så går man bara upp, blandar 45 ml kokt avsvalnat vatten, 15 ml kokande vatten, med två strukna mått babysemp.

Han är lite rolig, han attackäter.
Äter så fort, man måste hålla i armarna, annars vevar han ut koppens innehåll snabbare än blixten, lapar i sig bröstmjölkersättningen på nolltid, och rapar sedan som en dansk viking.

Hans enda bekymmer är att det tar minst en minut att hämta och fixa den där babysempen.

Då vrålar han precis lika duktigt som en svensk fotbollssupporter.

*s*

Nu lyssnar jag på åskan, dricker lite oboy och äter en macka, och festar lös på en hög vita piller som håller infektioner och smärta under kontroll.
Han roar sig med att äta upp sin hand.

Det är en god natt.

Snart sover vi vidare.

Förresten!

Maria! Tack för kläderna! De är jättefina, och i skrivande stund har Skorven på sig en pyamas med små apor, bananer och elefanter på. Fullständigt ljuvligt!