…springer jag inte.
Jag avskyr att springa.
Det är helt enkelt inte min grej.
Jag promenerar, gärna och långt, och ofta med ett ganska gott tempo men springer gör jag inte.
Jogga!? Det händer helt enkelt inte.
Jag avskyr det.
Det är avskyvärt långt mellan endorfinkickarna, det får mig bara att vilja dö.

Men idag hände det.

Jag sprang.
Säkert hundra meter.

Två tredjedelar av vår nittiominuterspromenad var avklarad. (Jo, jag ska kolla med tripmätaren på bilen hur långt det är, någon gång…)
Jag konstaterar med en blick på himlen att jag borde tagit med mig regnkläder eller helt enkelt avstått dagens runda, för inte hinner vi hem innan de där mörka molnen…?

Nej.
Vi hann inte.
När jag kommer över backkrönet vid Stallet kommer regnet.
Det är ett ordentligt regn, jag slänger överdraget till barnvagnsinsatsen över Skorven i vagnen och springer ner mot badplatsen, springer allt vad jag kan, barnet skakar och rullar förskräckt i vagnen. Jag rundar, sladdandes, ett hörn och sliter sedan in vagnen i det lilla omklädningsskjul som finns vid badplatsen.
Väl inne under tak skakar jag av mig en massa vatten. Iskall av allt regn, och torkar av mig på Skorvens ohyggligt fräscha kräk-handduk.

Där blir vi sittande i trekvart, medan åskan dånar och sjön ser ut att koka av det häftiga regnet…

I mp3-spelaren underhöll Pia Johanssons “Sommar”.

Väl hemma igen väntade DN, en kopp kaffe och igårbakta bullar. Sällsynt välförtjänta!