När fel på fel på fel blir rätt

En gång i tiden jobbade jag som socialsekreterare i en kommun, jag jobbade med flyktingmottagning. Då hette myndigheten Invandrarverket. Nu heter den Migrationsverket. Mycket har säkert förändrats på alla de år som gått, men en sak visar sig vara densamma.

Tiden.

Regnen som kommer och går. Barn som växer, föräldrar som åldras. Mod, hopp och drömmar som sakta knäcks, ersätts av inlärd hjälplöshet och maktlöshet. Frustration.
Många gånger tänkte jag på Pavlovs hundar under mitt år inom flyktingmottagningen.
En evig väntan på “PUT”.
Permanent UppehållsTillstånd.

Sorgen när det inte blev så, överklagandena, de desperata försöken att få tag på dokument från ambassader eller myndigheter som inte längre fanns, som inte svarade på brev, som vägrade att ens kännas vid en medborgares existens och definitivt inte hade något som helst intresse av att erkänna att en medborgares liv eller hälsa riskerades. I fullt inbördeskrig.
Det här var under det glada nittiotalet, då det som en gång hette Jugoslavien bröt samman.

Allt det här är lika idag. Det hör till problemet när man flyr. Man flyr från något, hade man ett val skulle man inte fly. Det du flyr från har sällan något intresse av att hjälpa dig att bli accepterad av någon annan.

En människa är aldrig så ensam som just då, när man flyr.
Ensammast är barnen.

Flera år senare, när jag sedan länge jobbade med något annat, bröt jag upp ur en passionerad kärleksrelation, och i ett skede så vågade jag inte stanna i mitt hem. Jag var rädd för att det nyblivna exet skulle dyka upp, ställa till en scen, kanske i värsta fall göra mig illa. Jag packade snabbt ihop en ryggsäck och satte mig i bilen och åkte till en – för honom – okänd vän. Jag fick gömma min bil i ett garage, jag sov på en soffa några nätter och saker och ting lugnade ner sig. Men faktum är att jag verkligen kände mig På Flykt.
…och jag var en vuxen kvinna, med pengar, bil, språk och kulturkompetens.

Nu, sent på tisdag kväll, är jag ganska så säker på att Mikael Ribbenvik, Rättschefen på Migrationsverket, är lättad. Han har tvingats kommentera ett synnerligen “hårigt” ärende gång på gång, i radio, tidningar och tv, och han har nog fått en hel del arga mail. Men mest har han nog själv känt att det hela ändå är orimligt. Det är helt enkelt för många saker som gått fel, som inte skötts bra. Somligt är inte Migrationsverkets fel men konsekvensen blir migrationsverkets ansvar. Barnens hemkommun har exempelvis inte familjehemsplacerat dem, vilket borde ha gjorts, man har inte heller givit dem den hemspråksundervisning som de har rätt att få. Annat menar Gränspolisen är Migrationsverkets ansvar.

– Domen i migrationsdomstolen kom i somras. Sedan hade verket att skriva ett två sidors beslut om att utvisningen skulle verkställas. Det tog dem ett halvår.

– Det mest humana är om utvisningen kunde ha skett innan skolan började till hösten, säger Elke Schröder. Det är dåligt skött av dem och går ut över barnen.

För många misstag. För många felaktigheter. För lång tid.

Två små barn som inte vetat vilket damoklessvärd som hängt ovanför deras huvuden, i en tunn tunn tråd, men en mamma som varit ohyggligt medveten om det. En mamma som närapå gått under i den här ohyggligt uttdragna och smärtsamma processen.

Min lättnad över dagens beslut var så fysiskt att jag grät och kramade Lilla Essingen hårt, sedan stängde jag av spisen och tog honom i handen, gick över gatan till Pizza Hut. Plättar och glass till honom, Pizza och vin till mig. Lyckligt kvittrade han vid min sida inne på restaurangen medan jag tackade Gud över att jag lever i ett land där människor kan påverka skeenden, uttrycka åsikter, protestera men också backa och ändra felaktiga beslut.

Jag tror faktiskt att jag unnar Mikael Ribbenvik ett glas rött; han har nog haft en skitvecka, men nu känns det helt säkert bättre även i hans hjärta.

________________________________________________________

Saxat ur “Rättschefens rättsliga ställningstagande angående verkställighet av beslut som rör ensamkommande barn”, hämtat ur LIFOS, Migrationsverkets Landinformation.
Författare: Mikael Ribbenvik, Rättschef

Bestämmelsen om hänsynen till barnets bästa i 1 kap. 10 § utlänningslagen har sin bakgrund i Sveriges anslutning till FN:s barnkonvention. När det gäller förutsättningarna att bevilja uppehållstillstånd har bestämmelsen särskild betydelse i fråga om humanitära överväganden. Enligt 5 kap. 6 § andra stycket utlänningslagen får barn beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer.

Regeringen har i prop. 1996/97:25 s. 250 f. skrivit följande om ensamkommande barn. En självklarhet är att för barn liksom beträffande vuxna noga utreda varje påstående om risk för förföljelse eller andra omständigheter som ger behov av skydd i Sverige. När detta inte är fallet bör huvudinriktningen i arbetet med de barn som kommer ensamma vara att vidta alla de åtgärder som är möjliga för att barnen så snabbt som möjligt ska kunna återförenas med sina föräldrar i hemlandet. – – – Är det fråga om ett barn som efter noggrann utredning befinns vara i verklig mening övergivet, anser regeringen att barnet ska beviljas permanent uppehållstillstånd

Om man utvisar två barn från ett land, där deras enda levande förälder redan vistas, har man då vidtagit “alla de åtgärder som är möjliga för att barnen så snabbt som möjligt ska kunna återförenas med sina föräldrar i hemlandet.”

Av utlänningslagen framgår att utlänningen har en skyldighet att självmant återvända. Frågan är vad kravet ”självmant” innebär i förhållande till ej myndiga personer, bl.a. underåriga barn. Eftersom frågan rör barnet och barnets synpunkter ska beaktas i ett utlänningsärende är det rimligt att barnet medverkar i utredningen och i samband med en eventuell verkställighet av ett beslut om avvisning/utvisning som fått laga kraft, särskilt när det handlar om äldre barn i de övre tonåren (motsvarande synsätt tillämpas redan i prövningen av asylansökningar). I sammanhanget bör barnets mognad noga beaktas, så att inte barnet tvingas hantera frågor som är orimligt svåra i förhållande till mognadsgraden. Det är också fel att kräva frivilligt eller självmant återvändande som för vuxna; att barnet inte vill medverka kan inte hållas emot det i den juridiska prövningen. Just med hänsyn till att det är fråga om barn bör inte huvudansvaret för återvändande och mottagande läggas på barnet. Inte heller en god man för barnet kan utan stöd i lag åläggas ett sådant ansvar. Ansvaret bör i stället ligga på den ansvariga myndigheten, dvs. på Migrationsverket och/eller polismyndigheten.

Hur mycket kan två så små barn “medverka i utredningen” om prövning av uppehållstillstånd? Så vitt jag förstått har de inte ens, förrän så sent som under tisdagen, alltså IGÅR, blivit informerade om att de riskerade utvisning. Är det rimligt att så små barn alls ens utsätts för en sådan diskussion?

Med hänsyn till barnets bästa bör återvändandearbetet bedrivas så koncentrerat och effektivt som möjligt.

Vi minns Gränspolisens kritik och Östra Göinges underlåtenhet att informera barnen om deras läge.

Ja, tack gode Gud att den här röran kanske blir lite mindre rörig nu.

Och dag läggs till dag…

…och formar veckor, månader och år.
Men jag kan likväl inte förstå varför en kommun – i det här fallet Östra Göinge kommun – väljer att ha två minderåriga barn placerade på barnhem istället för familjehemsplacerade. Alltså, boende i en vanlig familj, en familj där samma mamma kommer hem från jobbet varje dag, där personalen inte byts ut eller har semester och där två små barn kan få knyta an lite, och borra ner en och annan liten trygghetsrot?

Dessutom törs jag – utan att helt säkert veta – gissa att familjehemsplaceringar är billigare än institutionsvård på barnhem.

Eller är det kanske det som är problemet – att det är praktiskt om barnen inte rotar sig, knyter an, bygger upp ett starkt socialt nätverk som kan hjälpa dem, ta hand om dem och stötta dem – och deras mamma – eftersom det blir svårare att utvisa dem då?

Det är inte bara jag som tycker att det här är konstigt.

Det gör socialstyrelsen också.

– Vi tycker det är anmärkningsvärt att barnen varit institutionsplacerade så länge. Därför vill veta vad kommunen har gjort för att hitta andra placeringar för barnen, säger Lena Bohgard på Socialstyrelsen.

Enligt myndigheten är placeringen på den aktuella institutionen att ses som tillfällig.

Barn placeras där i avvaktan på utredning som ska göras tillsammans med hemkommunen.

Källa: Kristianstadsposten

Tre år kan inte på något sätt vara “tillfälligt” och det får inte ta så lång tid att göra en utredning över hur man bäst ska stötta och hjälpa barnen och deras mamma.

För det ÄR krokigt att Migrationsverket vill utvisa två minderåriga barn, utan sin mamma, till ett land där de inte har någon anknytning och inte heller kan språket.

För ja, det allra mest akuta hotet är avvärjt. De kommer antagligen inte bli avvisade på torsdag. (Ja, torsdag den HÄR veckan, överövermorgon) men de kan bli det på fredag, måndag eller tisdag nästa vecka. Migrationsverket har “öppnat ett ärende” och ska “göra en ny prövning” men hur lång eller kort tid det tar vet ingen.

Skriv under namninsamlingen, eller skicka ett mail till Migrationsverket.

Jag har också pillat till en facebook-grupp, gå gärna med i den!

En liten respit

Migrationsverket har beslutat att öppna ärendet gällande de två barn som riskerar att avvisas till Makedonien, utan sin mamma.

Det betyder att faran inte är över, men att man inte kommer verkställa beslutet precis den här stunden.
Tack alla ni som mailat, bloggat, tyckt och tänkt!

Nu måste vi fortsätta hålla öron och ögon öppna, så att vi får veta vad Migrationsverket kommer fram till.

Min åsikt är klar: De här barnen ska inte avvisas utan sin mamma!

Sydsvenskan skriver
Lars bloggar också

Om London

I november förra året åkte jag och Lilla Essingens pappa till London.
Bara han och jag.
Ingen Liten Essing. Tre nätter utan att bli väckt av sprattlande små ben eller tappad napp. Tre sovmornar utan bolibompa eller Thomas Tåget.
Vi hade mycket att prata om och vi såg båda fram mot resan, mot att äta gott, ha det trevligt tillsammans och göra roliga saker.
Sen är det ju det där med London.
London är en underbar stad. Till och med i NejJävlaVember.

Lilla Essingen lämnade vi på torsdag kväll hos Mojmoj, vårt flyg gick på fredag morgon.

Tre dygn var mitt älskade barn hos min mamma och jag var helt trygg med det arrangemanget. Inte förrän vi satt på Heathrow och väntade på vår flight började jag längta. Söndag, strax efter lunch.
Inte ett spår av oro.
Inga telefonsamtal, varken för att kolla, eller bli informerad.

Kanske är jag udda i det, att jag faktiskt litar på att mitt barn har det bra utan mig.

Det är samma sak med Dadi.
Jag är aldrig orolig när han är där, och jag märker hur han trivs och jag ser det han får där. Inte bara pedagogisk stimulans, bra mat och frisk utevistelse, utan också omsorg, kramar och mjuka händer. Min pojke har det bra på dagis och jag har brått dit för att hämta honom, men utan dåligt samvete. Han har det verkligen bra där.

Tillit är det, och det fungerar eftersom tilliten förvaltas.

Men aldrig att jag skulle lämna honom ifrån mig, inte tio minuter, om jag inte kände mig trygg.
Tanken ger mig ångest och jag biter mig i läppen när hans pappa berättar att Bamseklubb är bokad till den där charterresan i höst. Vad är det för människor? Ska han vara där själv? Nå. Jag hinner fundera över det, jag kan vara med och övervaka i början och vid minsta minsta… Jag har så lätt att fantisera om basebollträn när det kommer till mitt barns välfärd. Det är väl reptilhjärnan som talar, antar jag.

Det är precis den här ångesten som får mig att köpa myggnät lite då och då.
Antagligen känner alla ungefär som jag.
Antagligen älskar de flesta föräldrar sina ungar bortom förnuft och logik.
Antagligen är det helt enkelt mänskligt att göra allt man kan för att ens barn ska ha det så bra som möjligt.

Självklart finns det undantag, men det är undantag, inte regel.

Så när jag tänker på de här två barnen som riskerar avvisning knyter det sig i magen.
Det är inte det rättsvidriga som är det värsta. För fel är det och omoraliskt är det att vuxna människor gör så mot två barn.
Det gnyter sig av ångest.

För hur desperat måste inte den här mamman vara?
HUR desperat ska man inte vara för att vara beredd att Inte Ha Sina Barn Hos Sig?

Jag andas lite här bara.

Barnen har alltså bott på barnhemmet i närmare tre år. Under tiden har mamman hållit nära kontakt med dem, när hon inte hållit sig gömd för att undkomma avvisning.

Fatta ångesten i den meningen.

Vill du hjälpa de här två barnen att slippa bli helt skiljda från sin mamma så skicka ett mail till Migrationsverket.
Det krävs bara två klick.

här.

Ändra gärna texten i mailet. Lägg till, dra ifrån, men tala om att barn inte får användas som slagträ för att driva fram en desperat kvinna ur sin tillvaro som papperslös flykting.

Ett på send-knappen i ditt mejlprogram.

När vi landade på Arlanda stod bilen och väntade på oss på parkeringen, där vi lämnat den. Vi for hem till Mojmoj och jag, som längtade efter en stor Lilla Essingen-kram blev helt brädad när han såg att jag hade Pappa med mig.
Ok.
Jag kan leva med det.

Jag kan faktiskt leva med det.

It takes a village to raise a child

Det här är ett av mina favoritcitat, och jag lever utifrån det.
Ett barn behöver mer än sina föräldrar. Det behöver många vuxna omkring sig.
Jag drar tanken så långt att jag anser att alla vuxna har ett ansvar för de barn vi ser, vi möter. Det innebär att jag är skyldig att se när en unge far illa, är rädd, gjort sig illa, behöver hjälp. Oavsett om den ungen är min, min grannes, eller ett fullständigt främmande barn.
Barn tappar bort mamma på Ica Maxi. Barn råkar kliva av på fel busshållplats, barn halkar på en brygga och drullar i vattnet.
Där barn är, händer det oförutsädda och då är vi vuxna skyldiga att hjälpa den ungen.

Vi får prata med, ta hand om, plåstra på, rädda. Vi får INTE välja att inte se, inte höra, vi får inte slå aldrig någonsin slå (Jo, det finns ETT undantag, ett enda) eller kränka, vi får aldrig ignorera barn.

Det här är för mig fullständigt självklart

Det gör mig inte till någon speciellt god människa, men det är så jag tänker, det är så jag närmat mig de barn jag varit / är bonusmamma till och det är så jag ser de barn jag möter. På tunnelbanan, i badhuset, på Lilla Essingens Dadi.

Nu läser jag att två små barn eventuellt ska avvisas till ett land där de inte kan språket, och utan någon av sina föräldrar.

Det är självklart fullständigt vansinnigt, motbjudande och jag kan inte förstå hur det ens kan vara lagligt.

Jag läser i Barnkonventionen:

Artikel 3
1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Barnens far är död, deras mamma lever gömd i Sverige. Barnen har bott på barnhem i tre år och kan inget annat språk än svenska.
Hur kan det vara för barnets bästa att avvisas till ett helt främmande land, där man i bästa fall tas hand om av släktingar man inte kan kommunicera med?

Artikel 6 : 2

Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Jag känner inte alls till de här barnen. Jag hörde bara inslaget i Rapport men jag har under mina år i socialtjänsten träffat tillräckligt många flyktingbarn för att förstå att de tagit sig igenom ett helvete. Både då de flytt från något, ofta har själva flykten varit svår och sen har man genomlidit en inhuman och oändlig väntan på uppehållstillstånd i det nya landet. Lägg sedan till kulturella skillnader, språkproblem och alla de andra, helt vanliga problem vi alla konfronteras med. Man behöver inte vara väldigt listig för att förstå att två – i praktiken – föräldralösa barn är traumatiserade. Skadade. Det är barn som behöver mer skydd och stöd än “vanliga” barn. Hur kan vi säkerställa deras utveckling i ett land där de inte kan kommunicera. Hur ska de gå i skolan? Vilken hjälp att hantera de trauman får de, hur många svensktalande barnpsykologer tror vi det finns i Makedonien?

…eller är det helt enkelt så att Migrationsverket är inhumant nog att hota två barn med avvisning bara för att driva fram en livrädd mamma ur skuggorna?

_________________________________

Uppdaterat.

Barnkonventionen är inte en Lag.

Det är däremot Socialtjänstlagen. (SoL)

Kapitel 1

1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
– ekonomiska och sociala trygghet,
– jämlikhet i levnadsvillkor,
– aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
2 § När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år.

__________________________________________

Pers värld bloggar i samma ärende.

Vill du hjälpa de här två barnen att slippa bli helt skiljda från sin mamma så skicka ett mail till Migrationsverket.
Det krävs bara två klick.

Ett här.

Ändra gärna texten i mailet. Lägg till, dra ifrån, men tala om att barn inte får användas som slagträ för att driva fram en desperat kvinna ur sin tillvaro som papperslös flykting.

Eller vad du nu tror skulle kunna förmå generaldirektör Dan Eliasson att visa mänsklighet och riva upp beslutet.

…och ett på sändknappen i ditt mailprogram.

__________________________

Uppdaterat

Missa inte Lars H Gustafssons blogginlägg

Läs också mer här (Sydsvenskan)

____________________________

Uppdaterat

Barnombudsmannenn bloggar

I klartext betyder detta att barn inte ska skiljas från sina föräldrar utom i de fall där detta är till barnets bästa. Om det skulle visa sig att detta inte respekteras i praktiken finns det skäl för Barnombudsmannen att på nytt ta upp frågan med ansvariga myndigheter och i förlängningen regering och riksdag.

Emma Opassande skriver också bra här

Jag vet inte mer än som står i SVT, men det är något väldigt cyniskt och kallt med den här åtgärden som planeras av migrationsverket, som verkar gå ut på att lura ut mamman ur sitt gömställe hon befunnit sig i under tre år. Att använda barn som slagträn är något som gör mig illamående till mods. Jag har därför klickat och skickat det mail Per satt ihop för att lufta det obehaget.

Det är möjligt att handläggare och politiker “inte kan kommentera enskilda fall”, men det kan baske mig jag.

______________________________

Ännu en frustrerad och förtvivlad bloggpostning

_______________________________

I eftermiddag (måndag) tar Studio 1 upp Migrationsverkets hanterande av de här två barnen.