Det är mycket nu.
Ännu en “fas”

Nu erövrar barnet språket. Han har helt klart koll på vad jag säger och vill, och själv vill han också en massa, och berättar om det.
Det händer att jag förstår vad han menar, men han kommunicerar för fullt.
Jag får skylla mig själv om jag inte hänger med i svängarna.

Det är tur att barn är kloka, och upprepar vad de vill tills tjockskallen med de långa benen begriper.

“Oa’n” är obegripligt tills barnet står och sträcker sig nedanför köksbänken.
Tillslut fattar mamman. “Är du törstig? Vill du ha vatten?”

Vi står och väntar på en buss, vi ska hem till mormor. Förbi kommer en hjullastare. Barnet pekar och förklarar: “Tator” (r:et ligger långt in i munnen, gränsar till ett j)
“Bil” och “Buss” har han björnkoll på.

Han blir glad när vi bär hem pulkan från Mormor (där vi glömde den sist).
Han blir förtvivlad när vi inte LEKER med den, utan går direkt från bussen och in i porten (sen kväll, pyamasåvällingdags) utan att passera Snödriva.
“Ull’a!!”
Jag lovar dyrt och heligt att vi ska åka pulka i morgon och när man lovar ett barn något så är det lag. Så i morgon ska vi ut och åka pulka. No matter what.
Det är lätt att höra vad han säger, det är ett ord han använt mycket – på dagis.
Jag har aldrig hört det förut.

Vi sitter och bläddrar i en av pekböckerna.
Han visar: “Boll”, “bil”, “bapp”, “tåg”, “uff”
Fram och åter, och han vet minsann vad som är vad.

Vi är hemma hos Carina och helt plötsligt pekar han upp mot taket och bä-ä-ar. Och mycket riktigt. På köksgardinerna finns det en massa stiliserade får.

Att han förstår vad som är ok och vad som inte är det blir tydligt när han upptäcker att han kan klättra upp på tv-bänken. Då når man knapparna på tv:ns översida och om knappar tycker man. Mycket.
Mamman gillar inte projektet.
Rent principiellt vill hon inte ha barn uppepå möbler.
Dessutom kan man ramla ner, man kan välta en tv, mycket kan gå snett där.
Så mamman säger: “Gå ner från TVbänken, hjärtat”
Barnet bara: Ja, mamma.
Eller inte.
I själva verket säger barnet “Ja-a”, nickar och skiter i att kliva ner, utan fortsätter lyckligt att spela flipper på tv:n.
Mamman säger till igen. Och igen.

Sen lyfter hon ner pojken, och med det ramlar himlen ner över Haninge.
Tårarna sprutar. Duploklossar flyger. En panna dunkas i ett golv. (Ok..?)
Sen kommer barnet på att han minsann ska ha en napp.
Och det ska han ju inte, för det ska man bara ha när man ska sova.
I över en kvart är barnet urförbannat.
Det där med att krama och trösta är helt meningslöst för jag, den onda mamman, är bara den hemskaste människan i världen och det finns ingen gräns på misären här.

Och jag tänker stillsamt.
Ok.
Du är 20 månader.
Det är drygt ett år kvar tills du är en trotsig treåring.
Här gäller det att vara konsekvent, tydlig och oändligt envis, annars kommer jag få ett litet helvete då.