Var är du, Eva?

“Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?”

Orden kommer ur den predikan Stockholms Biskop Eva Brunne höll i samband med riksdagens öppnande, då, efter förra riksdagsvalet. Då, då Sverigedemokraterna blivit invalda. Ja. Det var det hon sade då, i predikostolen som fick dem att resa sig från kyrkbänkarna och lämna lokalen i avsky.

Det blev en hel del rabalder kring det där.
Gjorde hon rätt, som predikade som hon gjorde?
Gjorde de rätt som gick, som de gjorde?

Jag – som tror på Gud, och tror på att Gud gillar när vi gör saker som gör livet lättare för våra medmänniskor, är rätt övertygad om att Gud skrattade lite åt allt spring i myrstacken Eva Brunnes predikan genererade, men jag tror också att Gud gillade det. För Gud gillar när vi ser längre än till oss själva. När vi ser till de som har det värre än vi, när vi bryr oss om varandra. Inte för att det är “rätt” utan för att det fungerar. Gör vi det blir världen helt automatiskt en bättre plats. I stort och smått.

Idag var jag på en manifestation mot något som heter REVA.

Många människor var där med mig.
Talarlistan var diger.

Men jag saknade en representant för min kyrka där.
Varken Eva Brunne eller någon annan biskop stod på talarlistan.

“Som medlem i Svenska kyrkan stöttar du samhällets mest utsatta både i Sverige och internationellt. Du bidrar också till att du själv och andra kan sjunga i kör, delta i familjeinriktad verksamhet och prata med en präst när det krisar. Samtidigt ser du till att kyrkobyggnaderna bevaras och kulturhistoriska värden förs vidare till kommande generationer. Nästan 68 procent av Sveriges befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan, det är vi glada för!”

Citatet kommer från Svenska Kyrkans hemsida. Först i uppräkningen över skäl att vara medlem i Svenska Kyrkan nämner man att man stöttar samhällets mest utsatta.
Det är för mig en viktig sak. Långt mycket viktigare än körsång och kyrkobyggnader (och det säger jag trots en stor kärlek till just körsång och kyrkor!)

Det finns många människor, många grupper av människor som har det svårt och det är meningslöst att ställa grupp mot grupp, men nog sjutton står papperslösa flyktingar högt upp på den listan.
Så.

Eva, var var du?
Vad gjorde du idag, som var viktigare?