Välkommen till Sörland

Jag är född och uppvuxen i Stockholm, men min pappa kommer från Lycksele och min bardoms jular och sommarlov tillbringades till stor del hemma hos Farmor och Farfar. Senare i livet har jag själv bott tio år i norrbotten och lappland. Jag älskar min hemstad men kommer aldrig sluta sakna livet jag levde i Byn i Lappland.

Självklart roas jag ganska gott över det som skett runt omkring mig här i huvudstaden de senaste dygnen.

För folk är inte kloka. Det är DUMT att vara ute i snöoväder i skinnjacka, utan vantar och mössa. Då fryser man. Blir man dessutom stående vid Gullmarsplan, där inga bussar går, fryser man ännu mer. Har man lågskor att pulsa i snö med, får man banne mig skylla sig själv om man fryser.

Det är ganska duktigt insiktslöst att vara upprörd över att cykelbanor, parkeringsplatser och villaområden inte plogats, över att man får pulsa, över att det är hopplöst att ta sig fram med barnvagn.

Inom sjukvården pratar man om Triage, att man i trängda lägen prioriterar. Somligt är brådskande, annant kan vänta. Man försöker hålla uppe riksvägar, genomfartsleder. Ju fler som inte tar sig ut från sina parkeringar, desto bättre: Färre som fastnar och står ivägen för bärgningsbilar, räddningstjänst och plogbilar.

Det är bra med lite ödmjukhet.
Det är bra om man hjälper varandra. Gör vad man kan. Skottar en trapp fast man inte måste. Kollar att granntanten har vad hon behöver, för med rollator kan man inte handla. Plockar upp någon frusen stackare vid en busshållplats, om man själv har en bil som går åt rätt håll.
Ibland måste man improvisera.

För självklart är det lättare att hantera tre decimeter snö över en natt om man bor i ett hus i en by utanför Jokkmokk. Då har man en fyrhjulsdriven bil, då har man en snöskoter, man har bodan full med snöskyfflar och ved. Man kan vara en vecka utan el utan att det egentligen är något större problem. Frysen tinar inte, det är bara att ställa dörren på gläånt 😉

I en storstad är det svårare.
Det räcker att EN människa fastnar med en bil på fel ställe så stängs en avfart av, en bro blockeras.
Stockholm är en storstad. Det finns många En Människa som Fastnar på fel ställen som sen står ivägen och hindrar.

Igår lekte jag och ongen ute i snön, samtidigt som vi skottade fram vår port. Under hela tiden vi var ute – kanske någon timme – hörde jag sirener ute från riksväg 73. Inte bara polisbilar, utan också räddningstjänstens starkhorn. När vi kom in hörde jag på radion hur man varnade för att en ambulans på väg på just nynäsvägen norrut, in mot stan, kör i utryckning mot trafiken för att ta sig fram. Det ska ganska mycket till innan man dirigerar en ambulans mot trafiken på en motorväg. Det säger en del om hur det var där då, hur råddigt och stökigt och fullt och bökigt det var.

Under ett dygn röjdes 200 000 m3 snö från den bana på Arlanda som man hjälpligt lyckades hålla öppen. Under hela förra säsongen röjdes 250 000m3. Tusen kubikmeter är en kub på 10x10x10 meter. Högt som ett fyravåningshus ungefär. Lägger man dem på rad, snökuberna, blir raden två kilometer lång. Det är en helvetes massa snö att flytta på.

Om vi gissar att ett fullsatt tunnelbanetåg rymmer 1500 personer, så konstaterar vi att det behöves MÅNGA bussar och chaufförer för att ersätta ett enda tåg.
Tio minuter senare har människor samlats för att fylla ännu ett tåg. Hur många bussar går att uppbringa? Om bussarna dessutom fastnar i snön, som faller tre gånger eftersom det blåser så jävligt, då är det inte lätt att snöröja. Många mil väg. Många bilar som sitter fast och är i vägen.
I glesbygd är problemen annorlunda. Då kan man bli stående på en väg där ingen passerar, ingen hjälp kommer. Här har man åtminstoene sällskap. Kön på E4:an vid vårby backe var många kilometer lång. (Vårby backe är en brant uppförsbacke där långtradare tenderar att ställa sig på snedden)

Man kan inte förbereda sig och klara ett sånt här snöväder utan störningar. Det är enkel matematik. För många människor på samma ställe. För många mil väg. För många spår och växlar. Det blir problem. Det har hänt förr. Det kommer att hända igen.

Jag och Lilla Essingen skottade fram trappen nedanför vårt sovrumsfönster. Här har vi just hittat ett trappsteg…