Om makt – eller om det är ansvar?

“Varför glädjas åt att spädbarn tvingas på medlemskap i religiösa församlingar?”

Åsikten rullade förbi i mitt twitterflöde och jag provoceras som vanligt av det, av fördömmandet  i den.

Varför inte låta föräldrar göra som de vill?

För mig var det en målbild när jag väntade Lilla Essingen (och kräktes och kräktes och kräktes…) Jag skulle få stå med honom i famnen i Flens fina lilla kyrka, med min familj och mina vänner och tillsammans skulle vi välkomna honom, rituellt, till vår familj. All tacksamhet för det att han alls finns. Tacksam för att han är frisk och att allt gick bra.

Jo. Jag är helt övertygad. Vi hade mer hjälp än den som läkare och sköterskor bidrog med. Så tänker jag.

I att vara förälder ingår att vara förmyndare. Att ta ansvar för sitt barn, det ansvar som barnet själv inte är moget att ta själv. Alla föräldrar vet att man i vissa situationer till och med måste tvinga sitt barn till somligt, till att sova eller inte sova, till att ta medicin som är äcklig eller sprutor som gör ont, till att åka bort eller hem fast man inte vill.

Det innebär också att man står för en etisk grund, som genomsyrar ens tillvaro.  För mig innebär det till exempel att mitt barn ska få tälta för första gången nu i sommar – det vet han inte än så säg inget! – därför att det är viktigt att få lära sig att tycka om att vara i skog och mark, annars är natur inget att vara rädd om och skydda, utan bara en snygg kuliss till speciella händelser. Mitt barn ska få lära sig vad en tordyvel är och kunna se skillnad på baldersbrå och kamomill och också förstå att det finns ett samband mellan abborrarna vi metar upp och fisken vi sedan äter till middag.

Jag har också valt att vaccinera mitt barn. Både inför utlandsresor, och vi har följt det vanliga vaccinationsprogrammet. Nej. Barn riskerar inte att bli autistiska av mässlingsvaccin. Det är ljug från början till slut.

Det viktigaste jag kan ge till mitt barn är trygghet och en god självbild. Att han får växa upp i ett sammanhang som är tillåtande och öppet, där vi kan prata med varandra om högt och om lågt. Där det finns ramar och gränser men också en öppenhet i varför de gränserna finns och tydliga konsekvenser kring vad som händer när gränserna  överträds.

För mig var det självklart att låta döpa mitt barn, och vi går tillsammans till kyrkan lite då  och då och tänder ljus och tänker på de vi tycker om, och jag är glad över att andra gör på andra sätt, och det står dem fritt att välja att inte döpa sina barn om de inte vill det.

Jag respekterar det beslutet men begär också att bli respekterad för mitt, och är väldigt väldigt trött på att bli utpekad som någon som “tvingar på mitt barn en religion”

—-

Förtydligande.

Föräldrar låter döpa sina barn, i roll av att vara barnets förmyndare. Sedan, när barnet är “tillräckligt stort” kan barnet själv välja att bekräfta dopet, eller välja att INTE göra det. Det kallas konfirmation. Ett dop är inte ett beslut ristat i sten. Svenska Kyrkan är inte en organisation man inte kan gå ut ur.

 

 

Någon sorts … rubrik.

Det finns stunder, oh, det finns stunder när jag tvekar, tvivlar och undrar. Jag grunnar, väger för och emot, och jag försöker känna efter, riktigt i botten av hjärtat. Jag försöker sortera bland gamla och nya rädslor, mellan oroorna, lyckostunderna och egennyttan, det höga och det låga och så försöker jag tänka, känna och göra klokt.

Men är det “rätt”? Fattar jag bra beslut. “Bra” som i fruktsamma, funktionella beslut. Beslut som leder mig dit jag vill, som ger bra resultat?

Åh, jag vill ha ett FACIT att glutta i!

Den där ångesten

Med en duns rasar posten ner genom brevinkastet och jag slår en lov ut i hallen för att hämta den.
Så ser jag vad det är.
Det förhatliga orangea kuvertet som årligen påminner mig om att jag har två alternativ. Antingen gifta mig rikt eller skjuta mig när kroppen inte orkar arbeta längre.
Jag vänder på klacken, att alls ta i eländet kräver en kraftsamling, i synnerhet om man ska öppna det också. Jag sjunker ner i soffan och distraheras av Lilla Essingen som yrar omkring.

Rätt som det är kommer han farande, i full fart, med kuvertet i ena handen och dess förhatliga innehåll i den andra. Jag räddar det som räddas bör och suckar. Jobbar jag tills jag blir 65 kommer jag ha en pension på 11000 kr. Före skatt.

Ja, just, jobba vidare med det där jobbsöket var det, ja. Pust.

…och tack, älskade barn, för hjälpen.

Om att stå sitt kast

Jag skrev att jag är lyckligt lottad och det står jag för.
Många kämpar på med hem, barn och ekonomi med betydligt sämre marginaler än jag.
Många har inte alls fått de chanser jag fått, eller haft så goda förutsättningar som jag har.
Eller har haft

För jag undrar vilka chanser jag har idag ifall jag skulle vilja förändra mitt liv.

En gång var jag 22 år, nästanklar med socionomutbildningen, och med fast jobb som socialsekreterare.
Något gick mycket fel, och den tjänsten passade mig ganska snart mycket illa. Jag flyttade, fick ett vikariat som tog slut och med det var jag arbetslös, för geografin gav inte så många alternativ.

Så man bryter ihop och kommer igen.

En gång var jag 27 år, nyutbildad nätverkstekniker med en hel hög fina certifieringar inom det som då hette Novell Netware, och Microsofts olika produkter. Jag har diplom och pins som minne i någon låda. Jag fick jobb, jag kämpade, jag slet och jag hade roligt. Jag hade tur i oturen för jag blev klar ungefär samtidigt som luften gick ur it-branschen, då, på nittiotalet, ni som minns.
Så blev jag uppringd, blev rekryterad till en ny tjänst, en tjänst där jag höjde min lön avsevärt, jag satt på en restaurang i Luleå och löneförhandlade, hade min Nokia Communicator (!!) framför mig, bockade av punkt för punkt på checklistan. Det lät för bra för att vara sant, jag dansade hem.

Det var för bra för att vara sant.
Det blev en katastrof, en långt utdragen katastrof som jag idag hade skjutit mig ut ur långt tidigare än jag då gjorde. Då var jag fullt upptagen med att bevisa för mig själv och världen att jag var en duktig tekniker. Minst lika duktig som någon kille. Det är sant, det där man säger: En kvinna måste vara dubbelt så bra för att räknas till hälften.
Så jag gick sönder. Inte för att jag var svag eller dålig utan därför att uppdraget var omöjligt och då KAN man inte lyckas. Inte utan hjälp och jag var mycket mycket ensam.

En gång var jag dryga trettio år, med några års sjukskrivning i baggaget.
Det är ingen merit om man vill fortsätta som nätverkstekniker.
Inte ens JAG skulle vilja anställa en tekniker som inte jobbat på flera år. Kunskap åldras onödigt fort just i den branschen. Det är svårt nog att komma tillbaks efter en föräldraledighet. Jo, jag sa att det var en rätt manlig bransch, va?

Så man bryter ihop och kommer igen.

Jag ber A-kassan dra åt helvete när jag inser att jag inte kommer få några pengar från dem på tolv veckor (eller vad det nu var) och jobbar svart under en period. Hyran måste betalas. Jag fixar ett vitt jobb, ett anständigt men lågbetalt jobb, ett jobb jag vet att jag klarar, där jag inte behöver slåss med väderkvarnar eller plugga ikapp flera års bortavaro.
Jag blir personlig assistent.

Det finns mycket gott att säga om det jobbet. Det är lätt att gilla det på försommaren när vi promenerar längs med årstaviken och äter glass. Det är lätt att gilla det när vi åker på musikaler eller konserter tillsammans. På lördag ska vi visst på hockey.
Men det är ett lågbetalt yrke och halva min tid som yrkesarbetande har passerat.
Jag har ångest över att en dag inte arbeta längre, utan leva på en antagligen otrevligt knaper pension.
Dessförinnan ska jag försörja en pojke som kommer bli tonåring, och en tonåring är avsevärt mycket dyrare i drift än en tvååring.

Så vad ska jag göra?
Jag vet inte ens vad jag ska söka för sorts jobb längre?

It’s complicated.

Jo. Man säger ju så.

“Jo, men…”

Och det är ett dilemma för mig. Att jag gör så.
Att jag inte beslutar. Bestämmer mig. Velar hit och dit, tar hänsyn i evighet.
Vill inte göra någon besviken eller ledsen.
Vill inte ta ställning och svika någon.

Istället kompromissar jag bort mig själv.
För egentligen är det inte det minsta komplicerat.
Egentligen är det mycket okomplicerat.
Ja eller nej?
På eller av?
Med eller mot?

Vad som fattas?

Mod.

#fail

Prioriteringar

Jag jobbar i eftermiddag. I morgon också. Och på fredag har jag oruckbara åtaganden sedan länge. Och på lördag jobbar jag.

Men vi måste faktiskt finna tid att reda ut vad som är, se om allt är över eller om andra vägar finns.

En människa står inte ut med att stå i osäkerhet, obeslutsamhet och okunnighet. Lika omöjligt är det som att i längden stå med ena foten på bryggan och den andra på båten. I längden är det ett omöjligt läge.
Jag vill att vi fattar gemensamma, goda och genomtänkta beslut.
Jag vill vara modig och stark, men ju längre tiden går, desto större är risken att jag blir rädd och sjappar. Att han sjappar. (Det KAN ju vara så att han redan bestämt sig. Det vet jag ju inte, men jag hoppas att han tänker som jag)
Så inte kan jag jobba i eftermiddag. DET är en total omöjlighet.

Lite ringåfix, så löste det sig. Ett bortbytt pass. Med tanke på hur sopig timpenning jag har spelar det ju ingen större roll i den allmänna konkursen!

Och vad är viktigast?

Valet är larvigt lätt.

Så i eftermiddag träffs vi, det är överenskommet.
Det blir nog bra.