Ständigt denna “Kärlek”

Jag har funderat en hel del på det där med kärlek de senaste dagarna. Hur välsignad jag är, hur omgiven jag är av kärleksfulla människor och hur lycklig det gör mig.

Det är ingalunda nya funderingar. Nejnej. Bläddrar man bakåt här i bloggen finns det gott om mer eller mindre smart prat om kärlek, men på något sätt blir jag inte klar med det här. Det är antagligen ett hälsotecken – kanske hör det till det här man aldrig ska bli färdig med.

Senast idag blev jag påmind om det, när jag fick en snabb kram av en vän, ståendes på Ringvägen. Jag och barnet var på väg hem från hans far, och vi hade vägarna förbi, och jag passade på att bara få en snabb kram. Vi träffas för sällan. Han berättade underbara nyheter. Lägenhetsbyte på gång, han och kärleken hans ska flytta samman på riktigt och han frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till med flytten. Om jag kan. Just honom kan jag bära hur många flyttlådor som helst för.
Jag flyttade mindre än en månad innan Lilla Essingen föddes. Flyttade trots att jag hade sån foglossning att jag knappt kunde gå. Utan honom hade ingen flytt blivit. Andra vänner hjälpte mig men han var Projektledare för Flytta Essa till Ny Hood. Själv hade jag fullt upp med att bara vara. Nu tror han och en annan människa på kärleken, tillräckligt för att säga upp en lägenhet, tillräckligt för att flytta, tillräckligt för att säga: Mitt blir ditt, ditt blir mitt. Det är modigt och det är vackert och ja, jag tänker med glädje bära lådor, koka kaffe och köpa tulpaner.

Jag lyssnar på Monica Zetterlund.
Hon sjunger:

“…Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är…”

Jag binder mina kransar. Jag räknar mina tacksamheter och jag har gott om dem, pärlorna på mitt radband räcker inte till, och det är något oerhört stort. Min älskade syster, en av pärlorna, henne är jag så stolt över. Sen har jag en bror. Honom tänker jag på ofta och saknar mycket. Kärlek är det, massor, men också väldigt mycket saknad och mer än två uns sorg. Hans frånvaro i mitt liv gör mig illa. En annan pärla är ju Hon, hon som skulpterar, hon som kommer svassande på Södermalmstorg i rosaorangeröd kappa och skyhöga cerisa stövlar, med röda handskar och vinröd handväska. Hur man kan vara så snygg i en så sanslös färgexposé är mer än vad jag begriper men hon lever vid min sida och även hon är en av de där riktigt viktiga pärlorna. Få vet så mycket om kärlek och om kärlekens pris som hon. Och så har vi ju Jeez. Min  klippa. Hon som döpte mitt barn. Ja, jag räknar mina pärlor och försöker förlåta det som behöver förlåtas och åtminstone förstå resten. Jag tror det går ganska bra, för med pärlorna i handen känner jag så oändligt mycket tacksamhet trots att det faktiskt finns en och annan anledning till bitterhet

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

Ja.
Och så var det det där med den där ongen.
Men där räcker inte ordet “kärlek” längre till.

En sak i taget.

Så är det bra att göra för att lösa problem. En sak i taget. Försöka sortera och reda, och sedan helt enkelt börja i en ände och knoga på.

Men om sorterandet inte är så lätt, om allt hänger ihop?

Förutsättningarna för vad som kan vara är fundamentalt annorlunda. Det vet jag redan nu att jag inte kan acceptera rakt av.
(Det är svårt att inte känna ett … svek. )
Samtidigt är det svårt att bara kallt resa sig upp och säga just det: Du kan inte ge mig vad jag behöver. Ha det bra, lev ett lyckligt liv.

Hur jag än vänder mig förlorar jag.

Det är svårt att inte bli lite bitter.

—-

Jag klipper till tyget, det där ljuvliga blå klädet som jag köpt till den mantel han ska få, få i födelsedagspresent i sommar. Alldeles för dyrt var det, och levererades ironiskt nog bara några dagar efter att den där PåSpetsenStällarDagen och där på köksbordet har dessa ljuvliga metrar legat som ett blått åskmoln av oro. För vad skulle jag nu ta mig till med det? JAG vill inte ha det, det är köpt för dyra pengar till honom, för honom åt honom och jag vill verkligen inte ha det.
Brått har jag, jag breder ut det på vardagsrumsgolvet, min överraskning avslöjar jag, jag som älskar att överraska stort, av allt blir bara en stor fis, men jag breder ut tyget på golvet, ritar upp bågen och klipper försiktigt. Syr sedan alltmedan mannen intresserat tittar på. Förväntansfull och glad är han men i mig är allt huller om buller. För av min överraskning blir bara en fis och jag gör det jag gör nu för att jag inte törs vänta, inte står ut med att ha tyget i min närhet.

Han gör mig sällskap till bussen, håller om mig och jag säger just det: att det gör ont i hjärtat att sy, att det nog inte blir några broderier på den manteln, inte just nu i alla fall.
För att brodera är en kärlekshandling och ett sånt arbete törs jag inte påbörja, inte nu. Inte alls faktiskt.
Att jag syr för brinnande livet nu, för att jag inte törs tro att något finns kvar när han fyller år.

Han håller varsamt om mig, länge.