Pannben – barns och deras mödrars.

Jag hoppas att han har ett tjockt pannben, pojken min, för han nöter på det en hel del.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår det hela och jag är inte det minsta nöjd med beteendet, men jag försöker att ignorera det för att inte uppmuntra det på något sätt.
Men det är svårt.
Nu har han till och med ett blåmärke där.
Inte jättestort.
Inte väldigt svullet.
Men
Ett klart och tydligt blåmärke, mitt i pannan, självförvållat.

För så gör han.
Det är ingen nyhet, men beteendet blir tydligare, sker konsekvent i samma sorts situationer, och jag mår illa av det.

Antingen sker det när jag säger till honom: Skäller på honom för något annat han gör, för något man inte får göra, något som han gör.
När jag avbryter honom handgripligen.

Eller

När han inte får göra det han vill, när han inte får sin vilja igenom, vill ha sin napp eller min “fån” eller vad det nu kan vara.

Andra barn kastar sig på golvet och sparkar med armar och ben och skriker.
Inte den här ungen.

Han böjer sig mot golvet eller lämplig möbel och skallar den. Dunkar pannan i golvet. Först försiktigt, sen hårdare och så pass hårt att det uppenbarligen gör ont.

Nu finns där en bula, en blå liten bula.
Ingen unge dör av en blå bula, men mamman får ont i magen av det och hade föredragit om han kastade sig på golvet och sparkade och skrek istället.

Mamman känner sig en smula frustrerad och maktlös.
Mamman gillar inte blåmärken på sin onge.
Mamman hoppas att pannbenet är stadigt, för än är det ett år kvar tills den egentliga treårstrotsen, och hon slipper gärna förse barnet med cykelhjälm till vardags.