Om Hollys kompisar.

Ingen som känner mig och hört mig berätta om min älskade onge kan ha missat Blixten.
När barnet var yngre hette han “Lissmakiin” [Blixten McQueen]. Nu är uttalet klart som vatten och Blixten har massor av kompisar. Jul, födelsedag och en och annan spontanpresent från både pappan och mamman. Han leker med sina bilar, de är hans kompisar, de är levande för honom, han pratar om dom som personer och inte som bilar, och det är inte alls konstigt, hela persongalleriet kommer från en film där bilar pratar, gör bort sig, är pinsamma, tycker om varandra och skrämmer traktorer.
Blixten är alltså en röd racerbil. Hans bästa kompis är en rostig gammal bärgningsbil. Han bor i staden Kylarköping, där Folkabussen Filmore och Porschen Sally och Brandbilen Rödis och Doktor HudsonHornet och alla de andra kompisarna bor (Var blev Hudson Hornet av i andra bil-filmen?)

Så långt, filmen Bilar.
Vi har sett den.
Vi har sett den så många gånger att vi nött ut en dvd-skiva.

Vi har sett filmen med små kortfilmer och lyckan var stor när Bilar2 kom. Ännu en långfilm att älska. Blixten och Bärgarn ger sig ut i världen och lär känna nya kompisar, och råkar ut för en rad Skrotisar, bovar. Hjältar i filmen är, Förutom Blixten och Bärgarn, Finn McMissile och Holly Blinkers, två superhemliga agenter. McMissile i gammal god Bond-stil, och Holly mer Mission Impossible-inspirerad. Hon är cool på riktigt.

Mamman är glad i hjärtat över den här lilla detaljen. En bil, som klart uppfattas som “tjej” är lika mycket hjälte som någon av de andra, hon är lika modig, lika smart, lika stark som de andra och är kort sagt tokfrän. (Dessutom lila!)

Så, det är klart att mamman vill skaffa sin onge en Holly Blinkers.

Så när jag passerar leksakshyllor på Ica, råkar gå in på en leksaksaffär tittar jag just efter Holly.
Jag hittar alla de andra hjältarna.
Jag hittar en himla massa ANDRA kompisar också, bilar som syns i filmen i tre minuter, trettio sekunder.
Det blir klart för mamman att det handlar om att SAMLA på bilarna från filmerna.
Det finns till och med ett speciellt ställ att köpa, där man kan ställa upp alla sina bilar.

Men Holly Blinkers lyser med sin frånvaro.

Till slut hittar jag henne, i flygversion (Jo, hon kan flyga!) i ett svindyrt trepack men det råkar vara rätt tid i månaden, jag blundar och betalar och känner mig ändå rätt nöjd.

Men nog är det ändå rätt märkligt att det ska vara så förbannat svårt att få tag på en modig tjejbil.
Det är nästan så att man känner sig lite konspirativ.

Det stora i det lilla.

Barnets far sa redan igår eftermiddag: Är han inte lite varm, pojken, och jag kontrade: Nej, det vill jag inte veta av. Inte mer VAB nu.
Men i natt, när barnet kom kravlande upp i mammasängen, i mammafamnen var han het som en ugn och dagen blev inte som det var tänkt.
Istället blev det en annan sorts dag. En mycket lugn dag. Lite frukost, och sen tog mamman fram en sån där braåhapresent. En ny dvd-film. Den har rullat en hel del.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=HiL0MmReavs]
Den har fått sällskap av Monsters Inc och “Lissmakiin” (Så klart!) men barnet har mest legat i soffan och slappat. Slumrat lite, druckit lite oboy då och då och inte varit speciellt mycket att skryta med. Jag har gullat och duttat, och jag har bakat ett lchf-“bröd” som jag har stort hopp till och jag har ringt min arbetsgivare och rapporterat att jag helt säkert inte jobbar i morgon heller.
En dag i ett liv, en dag då Rorri, Alvedonflaskan och nappen har varit barnets bästa vänner.

———————————————-

Uppdatering.
Sällan är jag så tacksam över den där gamla tvättmaskinen som nu.
Barnet sitter i min famn, vi tittar på slutscenerna i “Lissmakiin” (igen!) och helt plötsligt har jag famnen full av barn, kräks kräks och mer kräks. En handduk ligger nära till, det mesta hamnar på hanterbara ställen och bara lite lite i soffan.
Jag blir också så fascinerad över den här ongens…tillit. Att ge honom äckelpäckelmedicin är aldrig svårt: Jag förklarar:”Det här smakar äckelpäckel men du mår bättre om en stund om du sväljer det här. Och så får du en chokladbit, ser du, här är den, den väntar på dig.” Sällan protesterar han. Sällan behöver jag bråka med honom.
Och nu. Helt plötsligt är han nerkräkt, det luktar äckligt och är äckligt, och han blir inte det minsta rädd eller orolig, utan jag bär helt enkelt ut honom i duschen, och sen får han ligga inlindad i en handduk på mattan en stund och mysa, medan jag städar i soffan. (Galltvål ftw!)
Så än en gång, Frigg, tack för galltvålen och tvättmaskinen!

Och jo, “brödet” blev bra!