Verktygslådan

I hallen borde man ha en färdigpackad ryggsäck för krissituationer.

Ett ombyte, tandborste och deo.
En flaska champagne
En ask handgjorda praliner

Jag säger inte att man garanterat räddar liv med den utrustningen, men går det åt helvete, går det åtminstone åt helvete med stil.

P.S. Det gick bra.
Och det inte på grund av mina hjältedåd, utan för att det gudskelov finns fler vettiga människor i världen.

En ny start?

Ja.

Det är ganska länge sedan jag bestämde mig för att bli med domän, och lyfta över blogggen från wordpress.com till att ha en .org-installation.

Nu har jag den.

Men jag vet inte riktigt vad jag ska ha den till. Vad tycker ni? Vad vill ni se här?

 

Nåväl.

Jag tar i alla fall chansen att vaccinera ännu en hop ungar.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

“Hatar din blogg”

Jag studsade till inför de första orden i hennes tweet, men läste vidare.

Märkligt.
Man ska bara behöva ange någon sorts giltig e-postadress för att kunna kommentera i den här bloggen. Jag vill att det ska vara så enkelt som möjligt, men tillräckligt svårt för att spambotar ska misslyckas. Alltså, en giltig e-postadress.

Men något inlogg någonstans ska inte behövas.

Snälla du, som läser det här.

Kommentera, se om du har samma problem som Stielli.
OM du får det, berätta vad du använder för browser och om det bara är den här wordpress-bloggen du fått problem med.

Ok?

(Och om du begriper varför det Stielli får upp en underlig inloggningsruta, får du gärna berätta det för mig!)

Tusen bitar

Ibland känns det som om hela tillvaron är ett tusenbitarspussel. Jag springer omkring, lägger tre bitar himmel, hittar ett hörn, sorterar en massa grönt gräs, vänder fram någon sorts strömmande vatten, hittar något annat som ser hårigt ut och pillar sedan dit ännu lite himmel.

Jag vet att det är när det känns så som jag behöver ta ett djupt andetag och springa mindre istället för att skynda mer.
Jag blir ineffektiv och splittrad och resultatet är sämre än om jag skyndar mindre.

Precis som legenden om haren och sköldpaddan

Alltså behöver jag vila mer, skriva mer när jag hinner som minst.

Hmmm.

Skitsnack

Lite då och då klickar jag fram sidan för statistik över den här lilla bloggen.

Nej, jag har inte så många besökare, jag är inte speciellt spännande eller intressant för andra än de som redan känner mig och jag har inga stora problem med det. Men det är ändå roligt att se t.ex. vad folk sökt på för att hamna här eller så.

På måfå klickar jag på en referrar och hamnar … Eeeh..?!?

EEEwww..!???

Ja. HÄR hamnade jag. Jag varnar. Det förekommer GANSKA ÄCKLIGA bilder här, så … ja, säg inte att jag inte varnade er.

Man kan bara undra varför någon har en sån blogg??

Hej där!

Jag skriver i den här bloggen för min skull.
Jag dokumenterar mina minnen, skriver ner vad som händer och vad jag tänker eftersom jag vet med mig att minnet är ett opålitligt och föränderligt medie att laga saker i.

Dessutom är det praktiskt att berätta om Lilla Essingens öden och äventyr för Morfar, som bor lite för långt bort för att träffa oss tillräckligt ofta.

Men alltsom oftast får jag kommentarer från andra håll, och besöksstatistiken visar att det finns fler som läser här…

…och jag kan inte låta bli att undra: Vilka är ni? Hur hittade ni hit?
Berätta, snälla!

Det mest privata.

Den här bloggen är halvanonym.
Många av dess läsare känner mig privat, In Real Life. Vet vem jag är.
För dem är MsGarbo bara ett av de flera “nätalias” jag använder, de vet vad jag heter, var jag bor, hur jag ser ut, vem jag är.

För andra läsare är jag helt enkelt bara msgarbo.

Jag vill ha det så.
De som inte känner mig, som bara känner mig via den här bloggen behöver inte veta om jag heter Anna, Maria eller Sofia i förnamn, helt enkelt eftersom det egentligen är ganska irrelevant.
Jag har aktivt undvikit att publicera bilder av mig själv här.

Men nu står jag i valet och kvalet.

Hur ska jag göra, alla gör olika…
För jag vill bara ropa ut över världen, visa upp detta underbara lilla barn, skryta för alla, för just detta barn är något alldeles fantastiskt och underbart, en underbar liten pojke, vackrast i världen. (Helt objektivt, alltså!)

Är det egentligen inte väldigt underligt att inte DN har en hel bilaga om detta underbara barn, att inte Rapport gick ut med extrasändningar när han föddes? Att inte hovet uttalat sig? (Återigen helt objektivt, dårå!)


Men det här behovet av att ROPA UT rimmar illa med mitt behov av att vara privat. Friheten att få gömma mig lite bakom ett nätalias.
Samtidigt, vad är det att hymla om? Det är ju knappast att jag egentligen har en identitet som behöver skyddas. Jag är inte en Kändis Bakom Stora Svarta Brillor.
Jag är bara en helt vanlig människa, som har en blogg som egentligen är rätt ointressant, som mest läses av just människor som redan känner mig och som antagligen BEHÖVER bli utsatt för våldsamma mängder bedårande bilder på mitt underbara lilla barn.

Ja.
Jag får nog fundera på det här lite mer.

Det krävdes en Ribbing.

…för att få mig att klicka på “Nytt Inlägg”

“Har du slutat blogga helt, eller?”

Jo. Eller kanske inte. Bara just nu. Eller så har jag det. Det är inte så gott att veta.
Livet har varit ganska mycket PÅ de senaste månaderna och steget mellan Internet-världen och den mer påtagliga har ibland känts mer än tillräckligt stort.

Det händer saker i mitt liv som är komplicerade, och ska jag skriva om det här, när det är något mycket privat?

Ska jag INTE skriva om det, och därmed faktiskt inte berätta för människor som är mina nära vänner?

Äh.
Orka.

Hur viktigt är en blogg egentligen?
Det ÄR ju inte, hur mycket man än skulle vilja, som en QS-dagbok.
Those days are gone, hur mycket vi än saknar dem.

Så jag sket i bloggen ett tag.

(Märkligt nog har jag massor av besökare fortfarande, enligt statcountern, till och med återkommande besökare?!?)

Vi får se hur jag gör i fortsättningen.

Men EN sak till ska jag faktiskt ta upp nu, som gjorde mig riktigt full i skratt.
Jag är trogen läsare av Magdalena Ribbings Vett&Etikett-spalt i DN.

Ibland är hon faktiskt fullständigt fantastisk.
Missa för bövelens skull inte kommentarerna!