Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans,
Medgång och motgång här tätt följes åt.
Skyar med solsken och suckar med gamman
skiftar alltjämt på vårt jordiska stråt.
Jorderiks gull, stoft är och mull.
Himlen allen är av salighet full.

Jag var tio år, och den här psalmen sjöng vi på Scalateatern, det var vår första riktiga konsert, jag hade precis börjat i Mariaskolan, som på den tiden var en del av Adolf Fredriks musikklasser.
Jag har den där melodislingan kvar i huvudet fortfarande, för så har mitt liv varit.
Hela tiden sida vid sida, ibland alldeles samtidigt – jag är svag för det bitterljuva och utan galghumorn hade jag varit död.

Så vad har jag att berätta om sorg?
Jag är lyckligt lottad.
Mina föräldrar lever, ingen av mina vänner har ryckts bort mitt i livet.
Jag HAR förlorat ett syskon, men då var jag själv ett mycket litet barn, och minns egentligen inte så mycket av det, av honom. Jag har några “snapshots”, från nöddopet och från begravningen. Inget mer.
Men som vuxen så anar jag vad den sorgen gjorde med mina föräldrar, med deras relation.
Att förlora ett barn måste vara det absolut vidrigaste en människa kan utsättas för, och antingen kan man dela den sorgen med sin partner, eller så förmår man det inte och det är förödande för relationen. Jag fick en ny lillebror, men sprickan fanns där och många år senare separerade mina föräldrar.
Men jag var sex år när han dog.
Jag minns så litet.

Men jag saknar min Farmor.
Hon fattas mig.
Hon fick en hjärnblödning när jag var… sexton, sjutton? Hon hade några år kvar till sjuttio och hade mycket mer att ge, göra och uppleva. Hon rycktes bort mitt i steget, men slapp gudskelov vakna upp igen utan dog stilla på sjukhuset efter ett par veckor. Jag tänker fortfarande på henne, ofta. Önskar att hon fått vara med i mitt liv. Ofta tänker jag: Titta, Farmor, det går ganska bra för mig, ser du? Jag kan!

Nej.
För mig är sorg inte primärt något som har med döden att göra, utan mer med livet. Med drömmarna som brast, ambitionerna som sprack , förmågan som inte räckte till. Jag har i så många sammanhang slitit så hårt och så ofta faktiskt inte fått lön för mödan. Det gör mig ledsen. Har jag misslyckats? Ja, kanske. Jag har inte förvaltat mitt pund klokt, jag har stångat min panna blodig mot väggar som saknat dörrar att öppna.

Mannen med de blå ögonen. De som känner mig lite mer känner igen honom från mina gamla QS-dagböcker.
Mitt livs kärlek, så är det och så var det.
Den där sortens kärlek som människor skriver sånger om, gör filmer om.
Vi älskade ihjäl varandra – ja, det är möjligt. Kärleken var så stark att den på något sätt blev symbiotisk, syrefattig. Jag sparkade mig lös, förtvivlad och oerhört olycklig över skeendet och han säger idag att han aldrig riktigt fick ordning på livet efter det.
Och i ärlighetens namn så … ja, inte har det blivit så bra för mig heller, i alla fall inte det där kärlekslivet.
Visst har jag älskat sedan dess, men…
Som sagt.
Bitterljuvt.
Det HAR gått åt skogen. Jag lever ensam idag.

I mina mörkare stunder undrar jag om jag ens har förmågan att älska en annan man idag, älska helt fullt och med total tillit..?
Ska man då se på kärleken med de mer pragmatiska och praktiska ögonen. Familjen AB, där tvåsamheten är bekväm, ekonomisk och trevlig?
Ja, jag vet inte.
Jag sliter med dilemmat.
Stundtals med en klump i halsen och tårarna hängande.

Det är så mycket enklare att fokusera på det som är riskfritt.
Att älska ett barn är konfliktfritt.
Enkelt.
Tveklöst och sorglöst.