När skämtet fastnar i halsen.

För en tid sedan körde jag som vanligt hem på söndagkvällen, från Lilla Essingens pappa till min egen lägenhet. Jag körde E18, jag körde Ulvsundavägen, jag körde Essingeleden och sedan ner i tunneln under Årsta.

Senare samma kväll öppnade jag en thriller där en taxichaufför kör över samma ganska maffiga bro, som sprängs under hjulen på honom.
Surrealistisk känsla.

Jag har läst Lars Wilderängs “Midvinterblot” “Midvintermörker” (Wtf!?? Freud, ge fan!!) (Länk till Wilderängs blogg Cornucopia)

Det är en sidvändare på samma sätt som Stieg Larssons trilogi är det, den är tokspännande, särskilt om man, som jag, är svag för just den här sortens technothrillers.
Ja. Jag kan min Clancy.
Och nu hela scenariet på hemmaplan. Det tillför onekligen extra nerv.

Men boken har ett par problem.
Jag är nämligen inte yrkesmilitär.
Då och då får jag ta fram telefonen och dra iväg ett mess till min bror. Som varit det i ganska många år. Jag googlar också ett och annat.
Det hade varit bra med en och annan fotnot. Det tekniska språket skänker självklart trovärdighet, men samtidigt överger författaren läsaren.

image

För vad sjutton betyder det här? Vaddå, understruket hit och dit??

Jo. Lillebror räddade mig. Förklarade. Resonerade.

Ett annat problem är att författaren agenda blir lite väl tydlig. Nog känns det som – och nu vet jag att det inte är så – om det är en avskedad överste som skrivit det här. En överste vars förband lagts ner. Gång på gång utför olika militärer i berättelsen stordåd, trots att ditten och datten avskaffats, lagts ner, sparats bort.
Mer än en gång suckar jag över rantandet i ämnet.

Jag brukar referera till mitt kylskåp, till mitt skafferi med orden: “Om kriget kommer” för jag har svårt att slänga mat, jag har alltid reserver, jag har frysen larvigt full.
Men nu fastnar skämtet lite i halsen. Jag får lust lust att köpa lite extra konserver, se till att jag har gott om värmeljus och batterier hemma, och kanske skaffa ett par tomma vattendunkar att ha i källaren.

Ifall att.

I Tant Teklas Bibliotek…


…finner vi

Tatuerad Torso av Helene Tursten

Frustrerat sätter jag – bildligen – tänderna i den här deckaren, efter besvikelsen “porträtt i sten”.

Man hittar en del av en styckad kropp på en strand utanför Göteborg. Det är en del av en torso, skändad och man har anledning att misstänka att det inte är en styckning av “transporttekniska” skäl utan en styckning med sadistiska och necrofila motiv. På kroppen finns en konstfull tatuering som leder polisen till Köpenhamns mer … illustra kvarter.

Det börjar bra. En Polis jag begriper mig på, som får färg och form i min fantasi, med en familj och en hund och kollegor och sammanhang.

Men när denna polis, Irene Huss kommer till Köpenhamn är det som om författaren inte litar på sin historia, utan blir övertydlig. Över varje figur som introduceras svävar en liten skylt som beskriver vilken roll personen har, vilken schablon författaren kalkerat med. Irene beter sig naivt, och helt plötsligt kan jag inte tro på henne längre. En jättelik japan, del i den undre världen i Köpenhamns porrkvarter, blir blixtsnabbt hennes allierade (hur kan hon så självklart lita på honom mer än på sina poliskollegor?) och bundsförvant.
Samtidigt privatspanar Huss åt en god vän, vars dotter, som bor i Köpenhamn, varit lite dålig på att höra av sig. På sitt hotellrum bläddrar hon bland reklamblad för porrklubbar, får syn på en bild av flickan, som några timmar senare hittas, styckmördad även hon. (Oddsen på det då? Att Den Första Porrklubben Irene Huss ringer till är den rätta? Hur många porrklubbar finns det i Köpenhamn?! Dessutom får mördaren veta det, och bestämmer sig för att “skicka ett meddelande” till Irene Huss genom att döda och stycka flickan…?

Nä.

Det är som om författaren försöker tvinga på oss historien; för att den ska “stå ut” tillräckligt krånglar hon till den, de nekrofila styckningsdetaljerna staplas på varandra, morden blir fler och fler, mer och mer makabra och jag längtar efter en hederlig pusseldeckare med ETT mord, en polis, en klipsk hjärna och helst utan några större perversioner.

Självklart är det här en bok som sålt bra, och som är omvittnat bra. 😉

Jag är nog bara en grinkorv, som vanligt!

@@@@@

I Tant Teklas Bibliotek…

…hittar vi

Porträtt i Sten av Julia Wallis Martin

Historien är raffinerad. Dykare finner ett lik i en vattenreservoar, och kriminalinspektör Rigby börjar utreda mordet, med mer eller mindre hjälp av en pensionerad (Läs:passionerad!) kollega: Driver.

Kroppen identifieras och kopplas till ett gammalt försvinnande, Helena Warner, ett fall som Driver inte lyckats lösa på sin tid, och de personer som senast såg den försvunna, nu upphittat döda, introduceras för läsaren.

Jag får inte kläm på personerna i den här historien. Det är antagligen mig det är “fel” på, för boken är – märkligt nog! – prisbelönt, bland annat just för sina personporträtts skull. För mig faller den platt, eftersom den, för mig, mest är rörig och krånglig.

Kanske är jag bara grinig av någon anledning?

Jag vet inte.

I bokhyllan står också Fågelhägnet av samma författare. Jag vete sjutton om jag ids läsa den…

@@@@@