hålen i tidsväven.

 

Kornmjölsgröt - vår favorit

Lilla Essingen säger till på skarpen. 

Men mamma, jag vill ha fjukåss nu! Ja e hungji!

Så vi går ut i köket, jag tar fram en kastrull, sätter på plattan, häller upp (ca) en halvliter vatten,  släpper i en nypa salt och ställer fram burken med kornmjöl. Väntar tills vattnet nästan kokar. Rör – inte vispar! – försiktigt i lite mjöl åt gången, klumpar i gröten gör ingen glad.

Jag gillar den här sortens gröt. Det är faktiskt min favorit. Självklart smakar den barndom. Doften av köket hemma hos farmor och farfar i Lycksele.

Jag häller upp gröten i två tallrikar. Den måste få ligga där och “stillna” några minuter innan man häller på mjölken, men sen flyter den som en liten gröt-ö i mjölken, vi pimpar med lingonsylt och jag berättar för Lilla Essingen om min farmor och om hur hon gjorde precis samma sorts gröt till mig när jag var liten som han får nu.

Sen tittar vi lite på Bolibompa ihop.

 

Vårtrötthet.

Jag överlevde.
Vintern tog slut.
Snödrivorna krymper, krokusar och vintergäck hugger dem i hasorna och min lättnad är fysiskt påtaglig.
Mycket.

Jag är fullständigt slut.
Jag orkar inte tänka, inte blogga, inte surfa.
Jag sover som medvetslös, väcks av barnet, har svårt att somna om och är sedan döende under dagen.
Huvudvärken lurar bakom ögonen.

Är det bara våren?
Det är nog lite den förkylning som stör också, och så är det lättnaden över att Lilla Essingens Farmor överlevt och piggar på sig.
Annat i tillvaron verkar också på något underligt sätt falla på plats och även det är outsägligt skönt.

Spänningarna släpper.
Jag släpar mig hem från jobbet, hämtar Lilla Essingen från dagis och häller ut duplolådan. Bollibompa är vår vän, frysen och micron likaså.
Ont om långkok är det gott om.

Jag är så oerhört galet sinnessjukt trött.