Jag följer mina flöden, läser dagstidningarna, lyssnar på radio.

Barn som frustrerat konstaterar att deras föräldrar inte blir sedda, väl omhändertagna. Det förtvivlade nötandet avlöses av uppblossande skandaler. Vi minns blöjor som vägs (vilket inte alls är något självklart tecken på vanvård) , och någon vars trygghetslarm aldrig fungerade eller ett demensboende där man har dörren låst för att slippa riskera att någon virrar sig ut. Okunskap blandas med journalister som inte kollar källor och verifierar fakta och till det kommer den eviga klickjakten.

Resultatet blir oro hos oss alla. Hur ska det bli när vi själva blir gamla? Vem ska ta hand om mig?
Somliga skriker efter förbud. Mot vinster i välfärden, eller mot privat vård överhuvudtaget.
Jag tror inte att det är så enkelt.
Vård är inte självklart sämre utförd bara för att kommunen köper vårdplatser från något som förut hette Carema. (Ja, de har bytt namn till Vardaga – vilket jag skrattat mig harmynt över. Ur askan in i elden)
Det är inte så att vård av multisjuka gamlingar fungerar prickfritt bara för att vården bedrivs av kommunen.

Men jättevinster till skatteparadis då? Ja. Det är det svårt att se något positivt med. Just det där med att sno med sig stålarna utomlands är girigt och grisigt, oavsett om pengarna en gång var skattepengar eller inte. Jag har svårt att inte se ner på människor som beter sig så men visst måste man få driva ett företag med vinst, om man nu ska driva ett företag på ett rimligt sätt.
Förr i tiden, när det här inte var lika självklart, bedrevs t.ex. privata behandlingshem i stiftelseform, men det är inte heller självklart enkelt alla gånger.

Andra anpassar sig, och erbjuder “privat lyxvård”.?
Ja. Jag har faktiskt inte ens ett problem med det. För mig får man gärna servera hummer och ostron på onsdagar, och förgylla dörrhandtagen om man vill och har råd. Varsågod.

Jag har inte ett problem med att man höjer den högsta nivån.

Oavsett vem som bedriver vården, och oavsett vem som betalar.