Fullt ös – medvetslös

Att hämta ett lyckligt barn på Dadi är en välsignelse, men inte alltid för den sakens skull lätt.
För vem vill gå hem?
Och om man nu går hem, hur gör man då för att inte fastna på den helt nya jättefina underbara lekplatsen utanför huset?
Nej, det gör man ju.
Fastnar alltså.

Så där sitter mamman, med knorrande mage en god stund innan hon helt enkelt, bär ett skrikande barn hem, sätter igång potatis och kantarellstekning, medan barnets ilska blir uppenbar för alla i den här delen av kommunen.

Efter en stund lyckas jag lugna ner honom, vi pratar, kramas, han får nappenpappen för att hinna andas lite och han får sitta på stolen intill mig medan vi gör god sås med grädde i till köttbullarna och potatisen och … men vaff..?!

Ongen min nästan ramlar ur stolen när han gång på gång tappar huvudet, och tillslut lutar han sig helt enkelt bakåt och somnar. Halv sex. VÄLDIGT mycket fel tid att sova på men jag konstaterar att somligt är svårt att mucka med. Gravitation. Däckande barn.

Han får tio minuter, medan jag gör klar maten och skalar hans potatis.

Sen gullar jag upp honom i min famn, pussar och kramar och dukar för oss.

Jag vänder ryggen till då jag hämtar min egen mat.

Märkligt nog lyckas jag få i honom lite mat – de första tuggorna sover han sig igenom, sen ligger han slak i soffan i någon timme och tittar på Bolibompa innan han däckar på riktigt.

Ikväll blev inga tänder borstade…

Dies Cinerum

Askonsdag

Första dagen i fastan.
Dagen efter fettisdagen.
Jag älskar semlor och nu har jag alltså bestämt att följa traditionen.
Det är färdigkäkat nu.

Inga fler semlor förrän nästa år.
För nu är det fasta.

Nåja.
Jag fastar ju inte i ordets rätta bemärkelse.
Men bara för att utmana mig själv har jag bestämt att avstå från ett och annat.

Kaffe till exempel.
Nu är det ingen stor utmaning för mig eftersom jag inte är någon stor kaffedrickare.
Men det där som oftast följer med kaffet.
DET avstår jag också från.
Den där kakan.
ALLA kakor faktiskt.
Och deras kompisar – bullarna.
Allt fikabröd.
DET, kära populas, det är en utmaning.
För jag är en sockerråtta.
Jag gillar att fika och jag dricker aldrig en “slät kopp kaffe”.
Skulle aldrig komma på tanken.

Idag har jag hållit stilen.
Inget kaffe, ingen bulle, trots att det finns avmigbakadebullar i frysen på jobbet.
Kvällarna brukar vara värre.
Då skriker fikatarmen högt

Jag löste det elegant – genom att däcka när jag skulle söva barnet. Vaknade förvirrad till, gick upp, tittade på klockan och undrade hur den kunde gå så fel. Vaddå elva?
Jaja. Därav blev mycket ikväll sent och än mer ogjort.

Nu dricker jag en kopp te, med en enkel skorpa som sällskap, och sen ska jag gå isäng. Jag tror inte jag har några större problem att sova gott en gång till.