Om förtroendet att få förvalta det käraste jag har.

Lilla Essingen går på Dadi, och han älskar sitt dagis. Han har kul, han leker och lär sig massor. Dagis är viktigt för oss båda, för hur skulle jag kunna försörja oss utan Dadi? Och visst märker jag ganska fort att är vi hemma, utan att ha några speciella planer, så saknar barnet sitt Dadi ganska raskt. Kompisarna. Äventyren. Leken.

Jag väljer att involvera andra människor i mitt barns liv och fostran. Ensam är inte stark. Jag är Mamma, och har med det en särställning, men andra människor är viktiga för honom. På dagis lär han sig det jag inte kan ge honom. Han har massor av andra kompisar att ta hänsyn till, att öva på att vara bra kompis med, att vänta på sin tur och inte alltid ha en särställning som “mest älskade ungen på jorden”. På dagis finns vuxna människor som är utbildade i pedagogik och utvecklingspsykologi, som ser min onge tillsammans med andra barn, som ser honom med ett annat perspektiv än jag gör.

Det är nyttigt för oss båda, och ofta pratar jag med personalen om, och lyssnar på, och får nya tankar och idéer inför situationer som mitt barn ställer mig inför. Nya verktyg. Jag uppskattar det verkligen.

Jag släpper in andra vuxna människor i att förvalta det absolut viktigaste i mitt liv.

Vi pratar om tillit här.

Jag läser i Expressen.

Expressen/GT har tagit del av ett mötesprotokoll undertecknat av rektorn. Där skriver hon bland annat att “Jag sa också att om pedagogen hade menat allvar så skulle hon inte ha berättat för föräldrarna om händelsen”.

 

“Händelsen” som avses är hårresande. En pedagog har tejpat för munnen på ett barn som var mer högljutt än acceptabelt. Mammainstinkten vill inte bara strypa pedagogen med pianotråd, utan helst rektorn också.

En pedagog som har en dålig dag, som gör fel, som är utarbetad, pausat för lite, har för många barn för att orka, sovit för lite, eller vad som nu hänt är en sak. Det är illa nog, men kan jag inte lita på mitt Dagis som helhet, inte på att jag får veta om olyckor händer, om tillbud inträffar, om någon gör något olämpligt då är min onge inte kvar på sitt dagis EN MINUT TILL.

 

Hur fasen försörjer jag mig då?

 

 

 

 

 

 

 

Om att bli brädad.

Det händer inte så ofta, men då och då går vi tillsammans, jag och barnets far, till Dadi för att hämta Ongen.
Jag älskar det, att hämta honom. Jag delar mer än gärna med mig av glädjen, och jag vet att hans pappa också njuter, och det händer att jag väntar i det längsta med att hämta honom, så att Faderskapet som är på väg kanske ska hinna få göra det.

Men idag hade vi bestämt att vi skulle gå bort till Dadi tillsammans.
Barnet jublar, och jag gör som jag brukar, jag sätter mig på huk och öppnar mammafamnen, och barnet rusar som ett skenande tåg mot mig — och förbi mig, och kastar sig upp i pappafamnen och jag står där med min tomma famn och skrattet bubblande, för så är det. Jag möter Frökens blick och vi skrattar och jag tänker på den här stunden och känner den och låter den fylla mig.

Jag vet att det här är något lite lite känsligt för en del. Jag lägger absolut ingen värdering i det, och jag är ingalunda “bättre” än någon annan, men i mig finns bara lycka och glädje, och inte minsta lilla gnutta avund, men jag ser att Fröken kollar av mig innan hon delar mitt skratt.

Men hon vet ju inte vad jag vet.

Hon vet inte att just min onge var mycket nära att faktiskt vara utan pappa som hämtar på Dadi.

Hon vet inte heller att jag faktiskt kanske kanske håller på att lära mig att lita på att det faktiskt inte är så, inte blir så, inte kommer att vara så, att den här pappan aldrig i helvete kommer släppa taget om sin onge igen.

Dagisstressen

Nej.
Jag är sällan stressad till dagis.
Jag vet att det pågår någon sorts LämnaSent-HämtaTidigt-tävling men som ensamstående mamma deltar jag inte.
Jag kan inte. Jag jobbar heltid och ingen annan betalar mina räkningar så jag får vackert fortsätta jobba heltid.
Lyckligtvis har jag en onge som älskar sitt Dadi.

Jag lämnar tidigt. Halv sju. HALVSJU.
Jag hämtar så tidigt jag bara kan, vilket inte är jättesent, men inte heller tidigt. Ungefär tjugo över fyra.
Om jag åkte bil till och från jobbet skulle jag kunna kapa lite av tiden men soppasin är onödigt dyrt och dessutom ogillar jag allt skit bilar sprider omkring sig.
Så jag åker min buss och slappar under tiden.
Lyssnar på radio, twittrar, spelar words with friends på telefonen.

Men ibland drabbas även jag av den Stora HämtStressen.

Det sker när det skiter sig.
När planerna spricker.
När någon gjort fel.

“Nej. Marie har jobbat sin sista dag. Nu har hon havandeskapspenning. Betyder det att ingen kommer för att lösa av mig om en halvtimme?”
Precis så var det.
Man lyckades gräva fram en paniklösning, satte paniklösningen i en taxi som sedan skulle stånga sig genom stan i rusningstrafik och helt plötsligt övergick mitt Jaja, det löser sig till irriterat trummande och därifrån stressat vankande.
Den stackars paniklösningen kom in, fick tio minuters intro varpå jag kastade mig i en taxi.
Rullar in på Dadis parkering tio över fem och andas igen. Där står Dennis och har örnkoll, och min onge leker med två småtjejer i dockvrån. Nej, han ska inte hem, han lagar mat. Det är “söttbullaj” i “ugnen” och jag kan få smaka om jag vill. Det vill jag och efter några minuters pillande följer han glatt med mig hem.
Och ja.
Jag var en timme sen, men det var mest i mitt huvud det var en katastrof.
Dadi har öppet en god stund till, och det fanns färdig kyckling i frysen. Bara ta fram och micra, och koka lite ris till.

Och OM skiten hittar fläkten finns det reservplaner.
Det finns en Mojmoj, PeO och en “Fanetten” (Min syster Jeanette) inom räckhåll.
Det finns också en Kusinkryllingbrylling Jocke med familj på andra sidan gatan.
Kniper det kan säkert @raftsjo plocka upp en onge extra, och då har @lilla_essingen en lekkompis medan man väntar på en borttappad mamma.
Pappan kommer också körande, om det alls är möjligt, men där är geografin ett dilemma. Det tar en stund. (Fem mil, rusningstrafik…)

Det är bara att mamman måste komma ihåg att andas och inte stressa upp sig så förtvivlat.
Äta en “söttbulle” eller två.

Hållahannen

“Hålla mammahannen!!”

Så säger han, min pojke. Varje morgon.
Gör han inte det eftersom han är fullt upptagen med att springa så är det jag som säger så: “Hållahannen!”

Det är så härligt, jag älskar det, älskar att få ha den där lilla varma handen i min när vi går till Dadi.

Ibland vill han springa, ibland vill han hoppa och klättra, ibland vill han ingenting utan bara bli buren och gråta (ja, vi har tidiga mornar, pojken är trött på riktigt ibland) men oftast så blir det “hållahannen” en god bit av vägen ändå.

Så han håller mig i handen och jag njuter av närheten och tvåsamheten och sällsamheten i det hela.

Men är man två och ett halvt år gammal och har mamma i den ena handen kan den andra inte vara tom.

Det.
Går.
Inte.

I sin andra hand bär han en kompis.
Ibland är det Thomas eller “pöchypöchy”.
Ibland är det mojfajbilen.
Ibland är det ambulansen eller “Lissmakiin”

20110401-200057.jpg

Väl framme på dagis börjar diskussionen. Vi har övat på den så många gånger vid det här laget att det inte är ett krig. Bara en diskussion. Att lägga kompisen i mammas jackficka eller väska, så att den inte tappas bort på Dadi. För det mesta går det hela relativt konfliktfritt.

Sedan, gång på gång under dagen, stoppar jag ner handen i min ficka. Fingrar på den lilla röda bilen och fåntrattsler av känslan av närvaro den förmedlar. Så nära, hela tiden, fast det i själva verket skiljer flera timmar och ett par mil mellan mig och min onge…

Tur i oturen?

Mamman hade en kollega den här dagen. Dubbelassistans. Trevligt, dagen blir väldigt mycket både lättare och roligare då.
Mamman hade, eftersom hon inte fixat något månadskort till kollektivtrafiken latat sig och tagit bilen.
Mot rutiner och principer.

Så OM man nu är två år och ska envisas med att “klättla” och hitta någon sorts sprayflaska med desinfektionsmedel från en städerska på “Dadi” och därefter gnida in denna soppa i ögonen så är det en bra dag att göra det på.

Det är också bra att personalen på detta dagis har vett att ringa både Sjukvårdsrådgivning och giftinformation; och därefter stå och skölja barnets ögon i en kvart eller två.

Alltmedan mamman slänger sig i bilen och är åter på dagis mindre än en timma efter det att hon lämnade gården med bobbycars och klätterställning.

Sen åker man med barnet, som är vid gott mod och utan påtagliga besvär, till Ögonkliniken på Södersjukhuset, som också är akutmottagning för just ögon.

Där betalar man 120 kr. (Skulle inte sjukvård för barn vara gratis?)

Sen väntar man.

Sen väntar man

Sen väntar man lite mer.

Sen väntar man

Man väntar.

Man väntar ännu mer.

Man tittar på Mycket Små Barn, prematurbebisar som ska få någon sorts droppar i ömtåliga små små ögon.

Man väntar

Man väntar.

Man suckar och man väntar.

Magen knorrar.

Barnet får den – från dagis medslängda mackan (han missade ju frukosten!)

Man väntar.

Man överväger om man ska smita ner till bilen för att hämta en ny blöja till barnet, den han har blir tyngre och tyngre, Gällivarehänget är massivt och rumpan avslöjas när han springer fram och åter i väntrummet – som är alldeles onödigt fullt. Fler och fler blir vi där, som aktar våra fötter för hans lekar, men inga av oss försvinner känns det som. Stolarna tar slut, jag går runt och försöker hålla god min när barnet ömsom leker ömsom vrålar frustrerat.

För han är less på att vänta. Han är duktig som håller sig någorlunda i skinnet, men två timmar i ett väntrum med en massa andra människor är en Mycket Lång Tid i en tvååring-tillvaro.

Jag försöker forska med en sköterska: Hur länge ska vi vänta, kan jag hämta en ny blöja i bilen i garaget? Nej, det är er tur alldeles alldeles strax…

En kvart går.
En kvart till går.

Tillslut hör jag LillaEssingnamnet ropas.
Tillslut tar en läkare sig fyra minuter och tittar på mitt barns ögon.
Tillslut kan vi gå ner i parkeringsgaraget och åka hem igen.

Alltså: Mer tur än otur idag.
Gott så.

Nu: Kaffe

Dadi!

När Lilla Essingen var ungefär ett år och tre månader var det dags för mamman att börja jobba igen, och för honom att börja på Dagis.
Lättnaden var stor när han fick en plats på det dagis som ligger precis om knuten och glädjen är fortfarande stor – det är ett mycket bra dagis.
Han älskar sitt “Dadi” och springer in i och upp i famnen på personalen när jag lämnar honom på mornarna.

Trots den tidiga timmen.
För så är det.
Ibland är vi först ut, jag och Lilla Essingen.
Det händer att vi ringer på klockan, att den personal som öppnar inte hunnit låsa upp.
Det är tidigt, både för mamman och för pojken men ändå en förutsättning för att tillvaron ska fungera.
Sen ilar jag iväg till bussen, åker, hinner (för det mesta!) i tid till jobbet; är där halv åtta. Jobbar i åtta timmar, ilar tillbaks och hämtar min pojke i bästa fall strax efter fyra.
Måste jag uträtta något ärende (bråttombråttom!) blir jag någon kvart sen.
Sen går vi hem, oftast med betoning på vilket innebär att det är mycket snö som ska ätas upp/stenar, pinnar som ska undersökas, kapsyler och fimpar plockas upp (“Usch! Det är SKRÄP!!”)
Det är viktigt att låta små ben gå själv, att ha tålamodet till det, fast magen knorrar och middagsmaten behöver bli hackadfixadstektkokt innan den kan ätas.
Väl hemma lagar vi mat, äter, leker lite, diskar, badar, skakar välling, gör kväll. Ungefär kvartöversjuhalvåtta sover han.
Likadant varje dag.

Det är långa, intensiva dagar för en liten pojke. Från halvsju till fyrahalvfem.
Men det hade ändå kunnat vara mycket värre.
För jag har bara drygt en halvtimme till jobbet.
Jag har ingen lunch, jag är där exakt åtta timmar. (“pedagogisk lunch” kallas det, och ingår i arbetstiden, jag får äta!)
Skulle jag byta jobb – vilket jag borde och på något sätt vill – skulle min pojkes dagar på dagis bli minst en timme längre. Antagligen ännu lite mer.

Det vill jag inte.

Men.
Nu, när han är där, är han lycklig.
Han har det bra.
Han har massor av kompisar, och det händer hela tiden något spännande.
Personalen är engagerad och kompetent.

Så nej.
Jag har inte dåligt samvete.
Jag gör så gott jag kan.
Det är inte möjligt att göra Lilla Essingens dagisdagar kortare – jag behöver jobba heltid och han har det bra på dagis.
Om jag vann en miljon?
Jo. Då skulle han fortfarande gå på dagis.
Aldrig att jag skulle beröva honom det.
Men då skulle vi inte vara där först på morgonen.

En dos hardcore-glamour

Vardagslivet är som sagt en smula enahanda, men ändock icke att förakta.
Men.
Visst vore det trevligt med lite glamour i tillvaron.

Brutna servetter drömmer jag om. Spirituellt sällskap, vinglas och att ha anledning att använda klänning och läppstift.
Stillsamt restraurangsorl. Någon annan som tar hand om disken.
En säng med manglade lakan.
En frukostbuffé som inbjuder till timslånga samtal.

Drömma är billigt.

Men som av en tanke får jag vad jag bett om.

Lite glitter.

När jag möter barnet på “Dadi” är han full av varan.
En burk hade visst ramlat ut på golvet. Små nakna fötter sprungit i uthället. På ingen-tid-alls var burkens innehåll spritt överallt, över allt.
Glittriga näsor, tår, rumpor och lår.
Han kommer rusande mot mig, lycklig.
Jag sätter mig ner på golvet, kramar självklart om honom. Hårt och länge.
Njuter hejdlöst av doften av honom, låter mig uppfyllas av att han är hos mig igen.
Utan konkurrens dagens absolut bästa stund.

Sen inser jag.
Jag satte mig ner.
I glittret.
Massor av glitter.

Skitsnack

Man får helt enkelt välja.
Du – om du vill läsa det här.
Jag – om jag vill skriva det.
Men hur många chanser att skriva om bajs får man?
För nu snackar vi skitsnack på bokstavlig nivå.
Hey.
Småbarnsföräldrar.
Vi vet att de märkligaste ting kan resultera i både glädje och katastrof.

Det är torsdag. Jag går till dagis för att hämta barnet. En välsignad stund, jag älskar det, när han får syn på mig, och släpper vad han har för händer, springer allt vad de där korta små benen förmår, för att resolut kasta sig i min famn när han har någon meter kvar.
Jag fångar. Det har hänt att jag – där jag sitter på huk – tappat balansen.
Men jag känner också lukten av en bajsblöja. Ojdå, jaja, vi byter den när vi kommer hem (Vi har drygt hundra meter hem…)
Fröken blir förvånad, för hon bytte blöja alldeles nyss.
Ojdå?

Och så har vi hållit på i närmare en vecka.
Diarré.
Doktorn sa: Magvirus. Stå ut, det finns inte mycket annat att göra. “Förkylning i magen”
Jahapp.

Så vi har varit hemma. Vi har varit en sväng hos mormor, vi har haft mostersysteryster på besök. Men hemma har vi varit.
Och barnet har klättrat på väggarna.
Haft galet tråkigt.
Tillslut smög jag iväg med honom till öppna förskolan, i vild desperation.
Själaglad blev han. ANDRABARNANDRASAKERATTUNDERSÖKA!!!
Och igår då.
Ett av tusen blöjbyten.
Med en skillnad.

Ingen gul grynig välling i blöjan.
Förvånat utbrister jag:

“Åh, vilken fin baj!!”

Sen hör jag mig själv.

Herregud, förfallet, människor.

Mitt älskade liv.

Dagen börjar för tidigt. Alldeles för tidigt, men helt enligt planen.
Fem.
Jag är onödigt trött, kvällen blev lite senare än tänkt, men jag släpar mig upp och ja, morgonen är god, jag får en stund i lugn och ro innan Lilla Essingen vaknar. Jag hinner plocka fram frukost, duscha och klä mig.
Vi äter havregrynsgröt, han är trött men hungrig, efter lite starthjälp äter han glatt.

Klockan blir halv sju, jag tar honom i famnen och vi går till dagis.
Det regnar.
Det regnar MASSOR och jag sveper om honom min sjal och småspringer. Han studsar i min famn och skrattar, som om han sa: Mamma, vad håller du PÅ med?!
Han är lite ledsen på dagis när jag ska gå, men inte mycket.
Jag kommer ihåg att lämna VAB-lappen för påskrift.
Sen småspringer jag ner till busshållplatsen, åker, missar en tunnelbana vid Gullmarsplan med en morrhår men kommer fram i tid i alla fall.
Är tröttröttrött, men kan tjuvvila lite på soffan innan min brukare vaknar till.

Hittar Lilla Essingens skor i min handväska. Där skulle de ju absolut inte vara. Tur att han har stövlarna på dagis…
Blir lite sen från jobbet, och är inte på dagis förrän halv fem. Får med mig en blå body inknuten i plastpåse.
Väl hemma värmer vi mat från kylskåpet, färdiga lådor. Jag får hjälp – hrm – att sätta igång diskmaskinen.
Dagens nya lek är att stå bakom mig när jag sitter på golvet och dra hårsnodden ur mitt hår. Sen ska jag sätta tillbaks den igen, så man kan dra ut den. Jag tjuvkramas lite när jag får chansen. Det är något med den där huden, värmen och doften.
Jag slår en tå i en kloss och svär högt.
Byter en blöja, byter en till.
Vällingskak och pyamaskram.

Tekopp och Idol.

Sen kommer jag antagligen göra kväll.

Sån blev min dag.
Så kommer min morgondag antagligen se ut.
Likadan blir förhoppningsvis dagen där efter.

Och vet ni.
Det är helt ok.
Somliga stunder älskar jag.

Panerad pojk

Det är utan tvekan den bästa stunden på hela dagen, ögonblicket när jag sätter mig på huk och ropar: “Erik!!”

Så får han syn på mig, han sträcker ut sina små armar, ler med hela ansiktet och springer så gott de där små korta benen förmår rätt in i min väntande famn och äntligen är han i min famn, äntligen äntligen. (MankansittapåenbussochHOPPAavotålighet.Man kan. Jag vet.)

Jag pussar honom, gosar in näsan mot hans hals, killar och skrattar. Och pussar. Pussarpussarpussar, skrattar och kramar och han njuter, skrattar och kramas tillbaks.

…men så … får han myror i brallorna, skruvar sig lös och drar, för att gräva lite mer i sanden och jag … känner hur det gnisslar och knastrar av sand mellan mina tänder.

Men det är som det ska vara. En skitig unge har haft kul och jag är oerhört tacksam över att han trivs så bra på sitt dagis.

I morgon ska jag hämta honom igen.

Kanske hinner handen borsta bort den värsta sandpaneringen innan mammapussmunnen anfaller. Men antagligen inte.