Om tatuerade brudar.

Bilden kommer från http://crescentmoon06.tumblr.com/

Av någon anledning sa någon något på twitter om tatueringar och brudar och där spann det loss. Jo. Jag har en tatuering, och jag har gift mig.

Är jag hipp nu, blev min fråga.

För jag ser mig själv som mycket.

Mycket av det är bra, men hipp är jag inte. Jag är nog – i mina bra stunder – ganska klok och hyfsat välskapt och om ChrisåJonas fotar mig blir jag rent ut av snygg, men nej. Inte hipp. Inte spännande. Snarare en rätt bra tant.

Definitivt ingen tatuerad pinterestbrud. Dessutom är jag frånskild sedan nästan – jisses! – arton år, så det där med brud är väl rätt preskriberat vid det här laget.

Men jo. Jag har faktiskt en tatuering, även om den inte alls riskerar att hamna på Deepeds pinboard

Den är speciell på sitt sätt och det finns en historia bakom.

Jag lovar @jespervarn att jag ska berätta, och jag börjar fundera. Och söka i gamla bloggar, för jag har helt klart för mig att jag skrivit om det här förut…?

Jo.

Inte i en blogg. Innan mitt bloggliv, medan QS (avsomnad, fortfarande saknad community) fanns. Där skrev jag en text om den tatueringens tillblivelse, och faktum är att jag hittade den texten i en arkeologisk utgrävning här hemma,

Texten är daterad 23 april, 2006

¤ Ämlig Emla ¤

Jag nappade på FrökenMoe’s idé rakt av. “Javisst” sa jag bara, när vi stod inne på Lagerhaus på Kungsgatan och hon kläckte den. 118118, två telefonsamtal senare så hade vi bokat tid; några veckor bort, på rätt sidan lön.

Tanken var alltså ingalunda ny eller främmande, och just den här idén tilltalade mig. Rent av mycket, jag som är så svag för symbolik och saker med mening.

En fruktbarhetssymbol, något som hjälper mig att hämta kraft ur marken, ur själva Moder Jord, för varje steg jag tar.  Tanken är ingalunda ny. Tvärtom. Fröken Moe, som dessutom är arkeolog, berättar om matriarkat under bronsåldern, om funna mosslik och om att man hittat fynd över hela vårt jordklot. Vi efterhärmar bara, apar efter, gör som många människor gjort många gånger förut, för många tusen år sedan.

Så träffas vi vid Aspuddens T-bana, och går till Doc Forrest lilla verkstad. En man som jobbat som tatuerare i 40 år, han kan det här. Det är vår tanke, och den är god. Han varnar oss: Det finns få ställen på kroppen som är så svåra att tatuera. Inte för själva tatueraren, utan framförallt för bäraren. Man har oerhört mycket känselceller under fötterna, och en avsevärd del av dem är smärtreceptorer. Emla är därför applicerat. Japp.

Vi är redo, om än vissa av oss en smula blek om nosen. 🙂

“Känns det här?” frågar Doc Japp, svarar FrökenMoe. “Hmm…Det ser ju ändå ut som om Emlan tagit, huden brukar bli vit och det är den” Jo, det intygar jag, jag ser både den vita huden under FrökenMoe’s fot och den i ansiktet. Doc fyller i hur han ska tatuera med en penna och pennan är vass och den gör ont och vi inser att vi har en intressant erfarenhet framför oss.

Ibland är det gott med goda vänner. FrökenMoe har starka händer, det är jag snart varse, men benen i min hand överlevde och vi hjälper varandra genom det hela, smärtan är någorlunda och kontrollerbar för det mesta, men ju högre upp i fotvalvet Doc arbetar desto vidrigare är det, smärtan känns långt upp i höften och det är omöjligt att inte rycka till, inte flämta och frusta. Det är en god sak att Doc är skicklig och snabb. Framför allt skicklig och snabb.

Pinan tar slut och det blev bra.

Efteråt tar vi en kaffe och landar lite.

Shit, så fränt, vi gjorde det!

“Nu, säger FrökenMoe, ska vi bara se till att bli mosslik också, så någon hittar oss om tretusen år och ser hur snygga fötter vi har”

——————————————————————————–

Ja. Så gick det till. Jag och min bästa vän skaffade oss varsin fruktbarhetssymbol under foten. Vi har varsin historia och bakgrund, men vi hade gemensamt  att vi båda levde levde ensamma, efter hisnande/ tragiskaY katastrofala/ himlastormande/ fantastiska kärleksrelationer där det inte blivit/funnit plats för/ hunnit bli/ kunnat bli/ gått åt helvete med det där med barn.

I efterhand kan man bara baxna.

För jag blev med barn. Fast det inte alls var tänkt så, och definitivt inte planerat. Det festligaste är nästan att när min Lilla Essing är ett halvår upptäcker hon att hon är gravid. Fast det inte alls var tänkt så, och definitivt inte planerat.

Så.

De hade inte så fel, de där mossliken.

Drömmen som tog slut

förekommen anledning så tänker jag försöka tänka och skriva om drömmar.
Om vad jag önskar mig, vad jag längtar efter, vad jag vill ska ske.

Det här är inte lätt.
De tog ju slut, drömmarna. Jag drömde om att bli socionom, jag drömde om att bli tekniker, jag ville jobba med säkerhet, ville bli bra, riktigt bra, på brandväggar och sånt pyssel. Det blev inte så. Drömmarna krackelerade. Jag har ansträngt mig mycket för att inte tänka på det som hände som mitt misslyckande, utan att saker helt enkelt blev på ett annat sätt.

En annan stor och viktig dröm lever jag i nu. Efter många års längtan och en hel del bergodalbaneåkande lever jag med en liten pojke, en pojk full av skratt och förklaringar och “Lissmakiin” och “Thomas Tåget”.

Så vad finns kvar?

Men jo. Något är det där i alla fall.Orden, orden tycker jag om och jag skriver här i min blogg, skriver för mig själv och blir själaglad när jag märker att människor läser och tycker om det som står här. Så orden är en lisa, ett nöje. Där är en dröm. Tänk om jag någon gång skulle få till det, tänk om man skulle skriva en bok? Men hur gör man?? Och jag har ju inga historier, bara tusen “börjor”?
Men den här drömmen tänker jag nog odla lite ändå. Trots att den är omöjlig och orealistisk och fullständigt vansinnig. Jag har en skrivbok i ryggsäcken. Den följer mig till jobbet varje dag. En bok med postit-lappar, för det är tydligen så man gör, man har tusen postitlappar… Och nu så pratar jag om min dröm högt, och det är nästa steg. Ännu ett steg tar jag den 7 mars, för då ska jag på en … föreläsning/seminarium/whatever som Punct.se arrangerar och jag ser fram mot det SJUKT mycket. Det här är nog en av de största drömmarna jag har… Åh, så kul det ska bli!!

Men sen då?
Christina frågar: Vad vill du göra, vad vill du bli, vad vill du ha?
Shitshitshit.

Vad vill jag GÖRA med timmarna i mitt liv, de timmar jag inte tillbringar med min onge?

Det jag gör ska spela roll, förändra och förbättra tillvaron för människor. Göra livet bättre eller enklare på något sätt.
Jag vill få tänka och utvecklas. I det jobb jag har i dag möter jag inga som helst utmaningar längre.
Jag vill tjäna pengar. Tillräckligt med pengar. Inte shitloads med pengar men tillräckligt med pengar för att vi ska kunna leva tryggt, jag och min onge. Jag vill slippa oroa mig för pensionen. Jag vill ha råd att ha semester. (Inte nödvändigtvis att åka på guldkantade utlandsresor, men åtminstone slippa jobba några veckor på sommaren och unna mig lite ledighet runt jul och nyår. Det var länge sedan)
Jag vill lära mig saker, möta människor och nya tankar.

Vad vill jag bli?
Jag vill bli klokare.
Jag vill bli mött med respekt, inte bara för min person utan också för min kompetens och kunnande.
Jag vill känna mig efterfrågad.

Vad vill jag ha?
Jag vill ha roligt.
Jag vill ha omväxling.
Jag vill ha ledigt då och då och göra roliga saker med min onge

Jag älskar er för att ni läser de här inläggen och för att ni så generöst delar med er av era tankar och erfarenheter.
Jag får frossa av de tjänster som jag får länkar till i min mailbox och jag googlar vilt på de uttryck ni svänger er med.
Men jag andas och då går det bra. Så länge jag andas.

Med vitnande knogar och vissnande själ

Jag läser hosDeeped om passion och engagemang och klickar vidare till Martin Palacios frustrerade utbrott i samma ämne och jag tänker på den jag är och den jag var och jag kan inte låta bli att än en gång sucka.

På många sätt saknar jag henne, hon jag var innan jag blev sjuk. Hon som jobbade, var ambitiös, passionerad och hungrig.
Jag lönades inte.
Jag betalade ett högt pris och jag förändrades.
På både gott och ont.

Jag saknar passionen. Viljan och energin att förändra det stora. Nu har jag fokus på det lilla. Bara det lilla.
Min värld är min pojke.
Min värld är mina vänner.

Mitt jobb är inte min värld. Där är jag bara. Jag gör ett bra jobb medan jag är där. Jag är nödvändig och engagerad – tills jag loggar ut. Då släpper jag det helt. Helt borta. Helt.

En gång i tiden hade jag drömmar. Jag skulle bli något. Jag ville vara igenkänd som duktig och kompetent. Eftertraktad. Ja, jag ville göra karriär, tjäna pengar, vara en av de där som kliver framåt och jävlar så jag slet och kämpade.

Och så suckar jag, här i nattmörkret.
Hon, den jag var då, är långt borta. Så långt borta.
Jag har en lön i dag som är uppskattningsvis 40% längre än jag hade då – för snart tio år sedan. Hur hade mitt liv sett ut om jag fortsatt inom it-branschen? Vad hade jag jobbat med? Vad hade jag haft inkomster, för ansvar, för visioner?

Min värld är min pojke nu.

Jag tror inte en sekund att han skulle ha varit mindre viktig om jag fortfarande hade det där drivet kvar.

Alltså.

Jag har förlorat något som berikade mig.