Adhan

Allahu Akbar
Ashhadu an la ilaha illa Allah
Ashadu anna Muhammadan Rasool Allah
Hayya ‘ala-s-Salah
Hayya ‘ala-l-Falah
(As-salatu Khayrun Minan-nawm)
Allahu Akbar
La ilaha illa Allah

Gud är störst
Det finns ingen gud utom Gud
Jag vittnar om att Muhammed är Guds profet
Kom till bön!
Kom till frälsning!
(Bön är viktigare än sömn)
Gud är störst
Det finns ingen gud utom Gud

Jag hör inget som provocerar mig i den här texten.
Jag är bekännande kristen, och jag och världens muslimer tror på samma gud.
Jesus kunde inte säga något om Muhammed, eftersom Muhammed levde flera hundra år efter Jesus.
Däremot betraktar muslimer Jesus som en viktig profet (Īsā).

Jag hör inget farligt i de här stroferna.
Var är extremismen?
Var är kvinnoförtrycket?
Var är homofobin?

Nej.
Jag gratulerar muslimerna i Fittja, och jag hoppas att fler moskéer får tillstånd till Adhan, minaretutrop.
Tänk, att få sitta och äta en glass på Medborgarplatsen, och först höra kyrkklockorna i Katarina och sedan de melodiska ljudslingorna sjungas mellan husväggarna!
Jag är helt övertygad om att Gud fröjdas över att demokratin fungerar.

 


Men magkänslan då?
Känns det konstigt i magen?
Mmm.
Det låter ovant att höra det här. Framförallt att höra det här och inte på charterresan i Turkiet eller Thailand.
Jag tror bara att vi behöver öva lite.
Vänja oss.
Märkligare saker har vi ju vant oss vid: Varm skummad mjölk i kaffe, att grilla ost och att ha en telefon i handen all vaken tid.
Det här är inte farligare än så.
Vi behöver bara vänja oss lite, och lära oss lite.

Typisk kristen högmässa?

Kunskap. Vi behöver kunskap. Om all religion – oavsett om vi tror på en gud, eller inte.

Frasen inom parantes i böneutropet används till den bön som sker innan gryningen (och hörs inte över parkeringen vid Albysjöns strand, eftersom det utropet sker klockan 13 varje fredag.)

Vad har hon på sig?!

Det är sällan jag blir arg så där SNABBT som jag just blev. Ofta blir jag mer som en tryckkokare, bara så där lite , och sen lite mer, och sen, ju mer jag tänker på det desto argare blir jag. Men nu blev jag tvärarg. Rakt av.

Det började med att @cherin_awad började RT:a en massa rasistiskt skit i sitt flöde.

För er som inte använder twitter betyder det att hon började visa vad för påhopp hon fick, hon började skicka vidare, hålla upp skiten så vi andra såg.

@_Lemmin (tror jag att det var) undrade varför de hoppade på just henne och hon konstaterade att det kanske har med hennes avatar att göra, hennes presentationsbild. Hon bär nämligen slöja på den.

 

Och jag, som så sent som igår bloggade just om rätten att få bära slöja (eller keps, eller HelloKittyklänning för den delen) fick bara nog.

Slet tag i första bästa sjalliknande föremål jag kom på. Telefonen i andra handen och in under en lampa. Snabb (hiskelig!) bild och vips.

 

Tant har bytt avatar på twitter.

Tant bär hijab.

Sug på den, islamofober.

 

 

 

Om rätten att få bära en Hello-Kittyklänning

Jag har en ganska stor bokhylla. Att kalla min boksamling för “bibliotek” är att överdriva, och det är en ganska spretig samling böcker, även om den tack vare de senaste årens flyttar gallrats ut avsevärt.
När jag gallrat har jag sorterat bort sådant som jag vuxit ifrån, sånt som jag läste som tonåring, sånt som jag inte tänker läsa om, sånt som bara känns dammigt och onödigt idag. Åkte gjorde en väldans massa Ed McBain-pockets (de hamnade visst på Farsta Brandstation, har jag för mig). Åkte gjorde en del Sidney Sheldon, för de var nog egentligen inte bra ens när jag var sjutton.
Efter min sjukdom läser jag mindre, men likväl återvänder jag till bokhyllan allt som oftast, ofta för att kolla upp något, slå upp, bläddra eller söka. De böcker jag köper idag är facklitteratur och essäsamlingar. Kunskap och klokskap.

När jag har gallrat har jag gjort det utifrån mitt eget huvud. Jag har valt själv vad jag har i min bokhylla.
Jag har aldrig behövt göra mig av med en bok för att den är olämplig att äga.
Än mindre farlig.

Så här sitter jag, i min hood, med mitt lilla liv, min lilla blogg – jag tror att Pappa och Lilla Essingens pappa är mina mest trogna läsare – och min lilla bokhylla och funderar över vilken bokhylla jag haft om jag bott i Egypten eller Syrien, och vad hade jag bloggat om då? Hade jag kunnat skriva om min pojkes Hello Kitty-klänning då?
Absolut inte.
Framförallt. Jag hade aldrig kunnat låta honom få en sån klänning, kanske inte ens att ha bara här hemma.

Man kan tycka att rätten att få ha en blå klänning med HelloKitty på magen, och änglavingar på ryggen inte är en viktig fråga och visst kan de flesta av oss leva utan just en blå HelloKitty-klänning men samtidigt är det något mycket stort och viktigt.
Det är en del av vår rätt att uttrycka oss, vår yttrandefrihet, och just jag och min onge och antagligen du som läser det här, har turen att leva i ett land där ingen kollar vilka böcker vi har i bokhyllan.

Vi är lyckligt lottade.

Alaa Abd El Fattah och Maikel Nabil har inte samma tur.

———————————————————–

Texten som följer är upprop, en text skriven av ett antal svenska bloggare. Vi vill påminna om hur livsviktigt det fria ordet är.

När pressfrihet inskränks och medier kontrolleras av statliga eller andra intressen, blir det medborgares uppgift att peka på missförhållanden. Internets medborgarjournalister är en viktig motor för utveckling av demokrati i många länder. Med bloggar och andra sociala medier som publiceringsplattform lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen i ett hårt kontrollerat medielandskap fram i ljuset.

Som den arabiska vårens historiska händelser visat är bloggare inte bara medborgarjournalister. Med sig bär de även hoppet om demokrati, fred och värdighet. Yttrandefriheten på nätet har blivit en av de främsta skiljelinjerna mellan demokrati och diktatur. Här lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen och med pennans makt arbetas det för förändring.

Situationen för dem som engagerar sig för demokratisk förändring har på många håll hårdnat. I flera länder förföljs och fängslas aktiva som via sociala medier varit kritiska till sittande regim. Ett exempel på det är de öden som drabbat de egyptiska bloggarna Alaa Abd El Fattah och Maikel Nabil.

Alaa Abd El Fattah är en av centralfigurerna i den sedan många år enormt stora och levande egyptiska bloggosfären. Redan 2006 greps han, då av Mubaraks regim, för att statuera exempel. Bloggare som kritiskt diskuterade det som hände i Egypten ansågs vara ett hot. Tyvärr har det inte förändrats och i den demokratiprocess som pågår är situationen allvarlig.

Sedan en dryg månad har Alaa åter suttit inspärrad. Denna gång av det i Egypten nu styrande militärrådet. Hans tid i fångenskap förlängs med två veckor i taget, vilket orsakar stor oro i hans familj och särskilt hos hans höggravida hustru. Processen mot honom handlar med all önskvärd tydlighet om att inför det nyss avslutade valet tysta en viktig politisk knutpunkt i denna unga proteströrelse, som tidigare i år störtade diktatorn Mubarak och nu återigen protesterar mot vad man ser som fortsatta politiska orättvisor.

Ytterligare en medborgarrättsaktivist, Maikel Nabil, har sedan slutet av mars i år suttit inspärrad, anklagad för att i sin blogg ha förvrängt den egyptiska militärregimens slogan ”Militären och folket är en enad hand”. Han diskuterade och kritiserade utvecklingen efter Mubaraks fall under rubriken ”Militären och folket är aldrig en enad hand”. Detta tolkade militärregimen som en attack mot systemet och fängslade Maikel, som nu avtjänar ett treårigt fängelsestraff för högförräderi.

Alaa och Maikel är långt ifrån ensamma. De används dessutom som varnande exempel för att skrämma andra att inte utmana och kritisera orättvisor eller tala i situationer när andra tiger. I en demokrati under uppbyggnad är detta tecken på en farlig utveckling som omvärlden bör reagera på.

Vi som undertecknar detta har alla, liksom Alaa och Maikel, valt att delta i den offentliga samtalet via bloggar och andra sociala medier. Vi vill och hoppas att fler vill lyfta frågan om vikten av det fria ordet och därtill visa för omvärlden att vi ser och vi bryr oss. Åsikts- och yttrandefriheten måste respekteras, och alla bloggare som fängslats för sina åsikters skull måste omedelbart friges!

Vårt budskap är klart: Frige det fria ordets förkämpar!

Vill du skriva under det här uppropet, eller veta hur man på annat sätt deltar i det, läs då mer här

HÄR finns en lista över de bloggare som skrivit om uppropet.

Liu Bolin

Monstret är borta!!

Jublet i Libyen hörs ända upp i norden, till min verklighet. Ett tweet i min mobifån får mig att surfa till aljazeera och jag läser och det är verkligen så. De har fångat Khadaffi, han är fångad som en råtta i ett hål i marken, kanske också död. Senare bekräftas det, han skadades och dog av sina skador i samband med att han fångades.

Man har kastat av sig ett ok, en förbrytare som våldtagit ett folk, ett land i över 40 år.

Och vad vet jag om förtryck, jag som bor i Sverige, som inte varit i krig på … så länge att jag inte vet exakt hur. (Eftersom man inte räknar kriget nere i Afghanistan, vilket man antagligen borde göra, eftersom soldater under svensk flagg onekligen är inblandad)

Jag har min demokrati. Jag har fungerande rättsväsende, sjukvård och barnomsorg. Jag svär över allt som inte fungerar i vårat samhälle, men ingen blir skjuten av staten utan rättegång här.

Så åh, så jag förstår lyckan över att en Khadaffi är infångad och dödad. Usama BinLadin fångades också, och sköts i eldstriden, och det är inte lätt att styra vad som sker och en kula dödar lätt. Men jag kan inte låta bli att undra, om man hatat en människa så, kan man förmå att låta bli att döda honom om man får chansen? Är jag den enda som tänker att det skulle ha varit bra om BinLadin och Khadaffi fått möta sina offer, blivit dömda på riktigt, av domare och sedan fått lämpligt straff utdömt?

Men han var kanske inte en människa längre, utan ett monster? Man avlivar kackerlackor, man är inte rättvis mot ohyra. Är det så vi tänker?

När slutar principen om att en människa är en människa att gälla? Hur kan en människas liv vara värt lika mycket som tusen andras? Och varför avrättades inte Marc Dutroux rakt av, av polisen, när man hittade hans tortyrkammare?
Egentligen är det kanske fel att Bering Breivik överlevde polisens ankomst till Utöya?

Efter Apartheidsystemets fall drev man, i Sydafrika, enTruth and Reconsiliation Comission och hade inte en sån process varit precis det som behövts nu, efter Khadaffis och Mubaraks och Ben Alis fall?

Hämnd är en överväldigande känsla.

För Sverige i Tiden

Det är mycket nu.
Jag måste medge att jag är glad över att inte jag drabbats av samma drev som nu Kungen försöker navigera i. Amiral som han är, och allt.
Jag tror att det är ganska svårt.
Jag tror jag skulle vara lika usel på det som han är.
Jag skulle inte vilja byta plats med honom, inte för allt smör i småland.

Debatten är rörig, och alla har olika agendor.

Själv är jag less på den, och ärligt talat struntar jag fullständigt i om Kungen varit på porrklubb eller inte.
Och om han nu HAR det så är det knappast något lagbrott att ha en kaffeflicka i knät och en paljettrosa på den kungliga skulten istället för amiralsmössan.

Vad värre är att även om det VORE brottsligt skulle det spela någon roll.
Kungen kan inte åtalas.
Inte ens om han begick betydligt tyngre brott.
Kungen kan mörda utan att kunna åtalas.

Så kan vi släppa snacket om porrklubb eller inte porrklubb?

Men pengarna då?
Ja.
Vi (som i Svenska Folket, Skattebetalarna) förser Kungen med ett apanage. Det är väl att betrakta som en lön, en ersättning för det arbete han gör och för att han underhåller ett och annat slott.
Om han nu använder skattemedel för att betala kaffeflickor?
Ja.
Det får han göra.
Han får sitt apanage och med det kan han göra vad han vill.
En statlig myndighet utsätts för revision och granskning, delar av verksamheten omfattas av offentlighetsprincipen och vi har rätt till en hel del insyn. Ett aktiebolag har ägare, styrelse och bolagsstämma och även där kan man granska och ifrågasätta beslut i efterhand. Fråga Skandia, de vet en del om hur man duckar för frågor om vem som visste vad och vem som beslutade om vad.
Men Kungen får sitt apanage och med det är det färdiggranskat.
Antagligen mer färdiggranskat än min personliga ekonomi, för jag undrar om Kungen ens behöver lämna in någon självdeklaration? Hur som helst, han kan skattefuska hur mycket han vill, för – som sagt – han kan inte åtalas för ekonomisk brottslighet (heller).

Så jag känner mig ganska generös. Tjommen får shitloads med stålar och kan göra vad han vill med dem. Å andra sidan är det han som har fotografer hängande i fönsterkarmarna och inte jag.
Men varför gör vi så här? Vad har vi honom till? Vad är poängen med Monarki?

Jag börjar undra.

Förutom de hisnande tankevurporna som man måste acceptera för att kunna förena monarki och demokrati (likhet inför lagen, religionsfrihet etc) så, vad är monarkin bra för? Ofta hänvisar man till marknadsföringsvärdet. Det är helt enkelt good for business för svenska företag utomlands att ha en Kung att skicka på invigningar, goprata med högdjur och bringa lite stjärnglans.

Så då vore det ju bra om Kungen vore riktigt vass på marknadsföring, på kommunikation och på att vårda sitt eget varumärke.
Då vore det ju bra om Kungen inte stod och ljög inför alla sina uppdragsgivare i TV.

(Tack Wahlstrm för skärmdumpen!)

Om det analoga livet.

Jag fyller 40 år i sommar.
När jag var barn kom barnbidraget som en postavi i brevlådan.
Jag antar att mina föräldrars lön betalades ut på samma sätt. Jag vet helt säkert att de gick till banken före klockan tre för att ta ut kontanter.
Stod i kö, tillsammans med andra mammor och pappor.
Sen blev livet lite lättare, för då kunde man skriva ut en check och betala med den.

På TV:n fanns två kanaler, och när ett nytt program började i den andra kanalen blinkade en liten hjälpsam vit triangel i övre högra hörnet av rutan.
Jag tittade på “halvsex”, en halvtimmes barnprogram varje dag, och därefter på “Anslagstavlan” för det hände att det visades någon tecknad informationsfilm från Försäkringskassan då. På lördagmornarna tittade vi på Hyland i God Morgon Sverige, och där var det tecknat TVÅ gånger och på kvällen “Tecknade pärlor” i en kvart eller så.
Så en hel timmes disney på julafton var s t o r t.

På min pappas jobb hade de rörpost, ett system där man kunde skicka papper i plasttuber med hjälp av tryckluft (eller?) mellan de olika delarna av huset.
Man använde telefoner med nummerskivor och de fick brev från amerika, pappa tog hem frimärkena som jag försiktigt ångade loss och sorterade.

När jag blev tonåring kunde man ringa “heta linjen”, något som man gjorde i stor hemlighet, eftersom det kostade pengar att ringa med telefonen. I synnerhet om man ringde “riks”. Pappa passade ofta på att ringa sin mamma, som bodde i Lycksele, från jobbet.

Vi kommunicerar helt annorlunda idag.
De tekniska hjälpmedel som kommit till har förändrat vårat sätt att leva.
Det är fullständigt självklart för oss att kunna nå världen precis i varje ögonblick, det räcker inte att kunna ringa och kunna bli uppringd i varje stund, vi kan också kolla saldot på bankkontot och flytta över från ett konto till ett annat när vi åker tunnelbana, titta på TV på bussen, läsa NewYork Times, The Herald eller Västerbottens Folkblad i samma ögonblick de publiceras. All världens kunskap finns bara några klick bort, vid middagsbordet googlar vi fram vad huvudstaden i Kirgizistan heter, eller väljer och bokar semesterresa i Thailand.
Världen är inom räckhåll.

Det är en fantastisk förändring under en livstid, som förhoppningsvis bara är halv än så länge.

Och jag älskar det.
Kontakten mellan människor, allt det givit mig.
Alla vänner jag lär känna – många av dem så goda och bra att jag hoppas att de vill finnas i mitt liv tills jag dör.
Mitt barns far. En god och klok man på många sätt och utan honom hade barnet mitt inte funnits och med det hade jag inte upplevt det i livet som gjort mig mest lycklig av allt.
Alla skratt, i vardagen, allt det som gör svenssonlivet till något färgskimrande och underbart.
Och perspektiven. Att det i min umgängeskrets finns långt många fler sorters människor än i min fysiska verklighet. Min värld begränsas inte av mitt etniska ursprung, av min geografiska vistelseort, mitt sociala sammanhang.
Jag är så rik, så berikad.

Nu skälver grundvalarna för allt det här, för allt som gjort och gör mitt liv rikt, där jag lever mitt lilla förortsliv.
Fantasibelopp i böter döms ut i en rättegång, den sorts belopp som annars bara förekommer i Amerika, för något som en stor del av landets befolkning inte alls uppfattar som ett brott.
Riksdagen jag varit med och valt beslutar att det är ok för en myndighet att läsa mina mail, övervaka hur jag surfar och lyssna på mina telefonsamtal.
Och nu hela cirkusen kring wikileaks.
Allt ifrån våldtäktsanklagelser till spekulationer om spionagerättegångar i USA.
De kvinnor som anmält att de blivit våldtagna/sexuellt ofredade, blir de trodda?
Kommer Assange få en rättvis rättegång, kan politiken hållas utanför rättsalen? (Hur lyckades det i Pirate Bay-rättegången?)
Och allt som kommer fram tack vare wikileaks, alla lögner och lögnare som avslöjas, allt från diplomatiskt skvaller till … ja, jag vet inte vad. Reaktionerna i världen är inte vackra och konsekvenserna omfattande.

Och jag blir förtvivlad.

Och jag tänker på min pojke.

Hur kommer världen han växer upp i bli? Kommer hans värld bli trängre och trängre istället? Mer och mer begränsad; kommer han välja att bara handla med kontanter för att slippa få sina inköp registrerade? Kommer han börja skriva brev med reservoirpenna på vackert lessebopapper för att det är det enda sättet att få ha sina tankar ifred?
Kommer han få läsa vilka böcker han vill?

Missa inte Opassandes lysande och förtvivlade text.
Jag är – som hon – absolut livrädd.

Jag tänkte avsluta min blogpost med ett smart citat om demokrati som jag såg på en presentation på Facebook för en tid sedan.
På dottern till en väns presentation.
Nu är den borta, det finns säkert ett helt oskyldigt skäl till det, men det gör mig ändå beklämd, just ikväll.

Uppdatering:
Missa inte Mymlan och Deeped som också skriver bra om wikileaks.

Om det där Voltaire aldrig sa…

“Jag delar inte din åsikt men är beredd
att dö för din rätt att uttrycka den”

Nej, tydligen sa han aldrig så, Voltaire, men det spelar mindre roll.

För så är det.
Det är vår yttersta plikt att faktiskt försvara demokratin med livet, om det behövs.

Inget är viktigare, när man lyfter blicken från den egna soppskålen, blöjbytena och tunnelbanestrulen.

Vår rätt att tänka och uttrycka våra tankar, tycka och känna vad vi vill.
Ingalunda en självklarhet, många många människor har dött och kommer dö just för den rätten.

Men jag hoppas innerligen, innerligen att ingen behöver dö för Lars Vilks skull.

Man får vara en idiot.
Men man måste inte pissa andra människor i ansiktet bara för att det inte är förbjudet.

Tack!

FRA-debatten rullar vidare, vägrar dö.
Den är angelägen och viktig.

Vid ett par tillfällen har man visat att det inte “bara” är blogosfären som tycker, tänker och debatterar, utan att blogosfären består av människor, riktiga människor. Människor som tar ledigt från sina jobb, kommer med tåg från Göteborg eller Karlstad för att stå utanför riksdagen och påminna om just det – att de verkligen FINNS och inte “bara” är något digitalt, oviktigt.

Det här är så viktigt.
Så jag ville verkligen gå på den där första demonstrationen.
Den var utlyst till den 16 juni.
Men jag kunde verkligen inte.
Jag födde barn där på natten mellan den 16:e och 17:e juni, och var definitivt inte i form för att demonstrera. (Jag hade full huggning med att ta mig ur sängen, kejsarsnitt är inte ett smärtfritt och enkelt sätt att föda barn…)

Ganska så på dagen tre månader efter den första demonstrationen samlas man igen, nu för att påminna om frågan inför Riksdagens högtidliga öppnande.
Nu födde jag inte barn, däremot stack vi nålar i det tre månader gamla barnet, och så hade jag tid hos sjukgymnasten.
Så det sket sig igen.

Men tack, ni som var där!
Jag är avis, jag ville också!
Nästa gång, då kommer jag, wild horses couldn’t keep me!

Vad gör du på onsdag morgon?

Nej.
FRA kommer inte läsa all min mail.
De kommer inte logga all min surftrafik.
De BRYR sig antagligen knappast om mina små sms eller min msn-historik med GigJoe eller Jeez.

Jag ÄR ingen spännande person.
Jag shoppar väldigt sällan plutonium, gillar inte Usama BinLaden, undviker vitmakt-musik.

Det är inte själva poängen.
Det är inte det som gör mig förbannad.

Jag är förbannad för att de både KAN och FÅR läsa all min mail, mina sms, logga hur jag surfar och chattar, avlyssna min telefon, om lagförslaget går igenom i omröstningen på onsdag.

Jag kommer antagligen inte kunna vara med på demonstrationen på riksdagsbron på onsdag morgon.
Jag har nog inte hunnit hem från BB då.
Vad har du för skäl att inte dyka upp?

Om mjölpåsar, och dess eventuella innehåll.


Jag bor ju nu i hooden.
Inte den värsta, men miljonprogram är det allt, och minst sagt segregerat.
Husen är slitna, portarna står öppna dygnet om, även om det är meningen att de ska låsas efter 22. Ofta är saker trasiga.
Det har stört mig, det där med att porten är öppen dygnet om.
Inte för att det egentligen är speciellt stökigt, för det är det inte, men ändå.
Det kan gott vara låst nattetid.
Det finns ingen anledning för vem som helst att kunna springa hur som helst i trapphuset.

Så när jag får höra att Botkyrkabyggen tänker installera någon sorts portlås blir jag glad.
I sedvanlig ordning tar det något år eller två,men nu är det här.
Och det blev ju bra – på det sättet att det fungerar. Nu är det låst nattetid.
Faktum är att det är låst dygnet runt, vilket kanske är lite overkill.

Gäster ska alltså släppas in via porttelefon, och vi boende ska använda en liten “droppe” som man håller upp mot en avläsare.
Låset – alltså, möjligheten att använda en vanlig nyckel – ska tas bort.
Nå.
Allt gott.

Eller…?

Nej.
Allt ÄR inte gott.
Inte för någon som är så rädd om sin integritet som jag är.

Varje hushåll får kvittera ut tre såna här brickor för att kunna öppna porten.
I trapphuset finns femton hushåll.
Trots att samtliga 45 brickor ska öppna samma lås – portlåset – så är samtliga brickor olika
Någonstans registreras alltså inte bara att porten öppnats, utan att Lägenhet 13, bricka 2 öppnade porten klockan si och så.
Vem har tillgång till den informationen?
Hur lagras den?
Vad har min hyresvärd med mina vanor, tider och rutiner att göra?

Oavsett om jag har något att dölja eller inte.

Josh har skrivit en hel del om det här tidigare, läs gärna häroch här. Dessutom har jag för mig att jag läst en lysande krönika i Aftonbladet i ämnet för något år sedan, men verkar den vara begravd bakom aftonbladets fåniga plustjänst.