FRA-debatten rullar vidare, vägrar dö.
Den är angelägen och viktig.

Vid ett par tillfällen har man visat att det inte “bara” är blogosfären som tycker, tänker och debatterar, utan att blogosfären består av människor, riktiga människor. Människor som tar ledigt från sina jobb, kommer med tåg från Göteborg eller Karlstad för att stå utanför riksdagen och påminna om just det – att de verkligen FINNS och inte “bara” är något digitalt, oviktigt.

Det här är så viktigt.
Så jag ville verkligen gå på den där första demonstrationen.
Den var utlyst till den 16 juni.
Men jag kunde verkligen inte.
Jag födde barn där på natten mellan den 16:e och 17:e juni, och var definitivt inte i form för att demonstrera. (Jag hade full huggning med att ta mig ur sängen, kejsarsnitt är inte ett smärtfritt och enkelt sätt att föda barn…)

Ganska så på dagen tre månader efter den första demonstrationen samlas man igen, nu för att påminna om frågan inför Riksdagens högtidliga öppnande.
Nu födde jag inte barn, däremot stack vi nålar i det tre månader gamla barnet, och så hade jag tid hos sjukgymnasten.
Så det sket sig igen.

Men tack, ni som var där!
Jag är avis, jag ville också!
Nästa gång, då kommer jag, wild horses couldn’t keep me!