Kanske en latte ÄR ok ändå?

Häromdagen bloggade jag om försäkringskassans agerande vid en färjeterminal, utifrån den artikel jag läste i DN
Jag fick flera bra kommentarer och Jocke lämnade också också en länk till Helsingborgs Dagblads skildring av samma händelse.

När man läser de två texterna är det långt ifrån självklart att det är så, att de skildrar samma händelse, så jag mailade helt enkelt journalisten på DN och frågade. Jodå. Det var samma händelser, och nej, texten var inte redigerad utom hans kontroll.

Hans svar gör mig egentligen bara mer undrande.
Varför skriver DN som de gör?
Den verklighet som de skildrar har ingen som helst likhet med det som HD rapporterar om?
Så jag mailar ännu en gång.

Hej igen!

Då får du förklara för mig, för jag förstår inte.
Du har skrivit så att man får känslan av att random person (som råkar vara sjukskriven) åkt färja och sedan blivit haffad av FK vid landgången.
Du skriver inte något om att det var en razzia – med speciella (kriminella!) personer som mål – och att man faktiskt konstaterade att det fanns fog för misstanke om avsevärd smuggelverksamhet. Däremot rabblar du upp deras diagnoser. Hur kan du känna till och publicera dem, när du uteslutit så mycket annat, mer väsentligt, ur din text?

Med tanke på alla människor som råkat illa ut i kontakten med försäkringskassan, som blivit utförsäkrade trots cancerdiagnoser och amputationer så skrämmer du livet ur människor helt i onödan, den här sortens text skuldbelägger och begränsar människor som redan har det fullt tillräckligt tufft ändå.
För man FÅR åka till Köpenhamn över dagen om man vill, trots att man är sjukskriven, om man orkar med det och mår bra av det.

Dessutom är det orättvist mot försäkringskassan.
Det är en myndighet med ett omöjligt uppdrag, en lagstiftning som inte längre fungerar och på tok för hög arbetsbelastning per handläggare.

Självklart ska människor som orättfärdigt utnyttjar våra trygghetssystem lagföras och strafffas.
Lika självklart borde det vara att sjuka människor ska få stöd och hjälp att bli friska och kunna återgå i arbete, kunna försörja sig själva och sina familjer.
Nästan alla vill det.

Mvh

Essa

Ganska så snart fick jag svar på mitt mail

Hej igen,

Det står redan i ingressens första mening att det var vid en införselkontroll som Försäkringskassan deltog.

Vi tyckte det var intressant att myndigheten deltog i en sådan tillsammans med polis och tull.
Att tull och polis gör beslag av alkohol vid gränskontroller hör till vardagen. Att Försäkringskassan deltar vid en införselkontroll är däremot inte helt vanligt.

/…/

Jag tror inte att de flesta med sjukpenning är medvetna om att de ska ansöka hos Försäkringskassan om att få behålla den vid utlandsvistelser. Av de med sjukpenning som fastnade i kontrollen hade ingen gjort en sådan ansökan i alla fall.

/…/

Man kan ha synpunkter på att Försäkringskassan står vid gränsen och rapporterar de sjukskrivna som varit utomlands till deras respektive handläggare. Man kan också ha invändningar mot att vi skriver om kassans agerande.

Ha en bra dag!

Jotack.
Min dag var förträfflig.
Men inte blev jag egentligen mycket klokare av det svar jag fick, så jag envisades, och skickade ännu ett mail.

Nu fick jag inga fler svar.
Kanske är det en tillfällighet, kanske gick han för dagen, och med det så försvann vår mailväxling i myllret i en upptagen DN-reporters mailbox, kanske hade han inte lust med en tjafsig liten läsare längre. Vad vet jag.

Men jag förstår verkligen inte varför DN gör så här?

Kan någon förklara?

 

—————————-

Jag har valt att inte återge hela mailkonversationen, helt enkelt för att det blir onödigt långrandigt. Däremot har jag kvar mailen, ifall någon undrar över något.

 

 

Om en plikt

Vuxna människor är skyldiga att ta hand om, skydda och värna barn. Alla barn.
Det har jag predikat om tidigare i ett annat sammanhang, men principen är detsamma.
Det finns inga undantag från den här regeln.

Däremot är det inte alltid så lätt, ibland krävs det en hel del mod.

Jag läser i DN om en pojke, och jag blir förtvivlad.

Sedan flera år tillbaka håller en mamma i södra Sverige sin son fången i fantasivärld där smurfar och rymdvarelser påstås finnas på riktigt. Det framgår av en lex Sarah-anmälan till Socialstsyrelsen.

Pojken är beroende av personlig assistens och har fyra olika assistenter, varav en är hans mamma. Hon tvingar de övriga assistenterna att spela med i den fantasivärld hon skapat åt sin son.

”Eftersom lögnerna ändras och ökas på blir det svårt att hålla reda på vad som gäller”, skriver Socialförvaltningen. Inspektören bakom anmälan påpekar att pojken reagerar med självdestruktivitet på sättet han behandlas på.

Missförhållandet ska ha pågått under de senaste fyra åren.

Ja, självklart blir jag förtvivlad över den fullständigt sjuka situation han befinner sig i, men framförallt över att han varit i den så länge.
Fyra år.
Fyra år är en evighet i ett barns liv.

Varför har ingen anmält det här förrän nu??
HUR kan man INTE anmäla det?
Hur kan man komma till en pojke och delta i en lögn under så lång tid, se honom fara illa av den, men samtidigt inte göra något??

Tyvärr är det ganska enkelt.

Antagligen är de personliga assistenterna anställda direkt av mamman.
Det innebär att de inte har någon som helst anställningstrygghet.

Den som “skvallrar” blir alltså av med jobbet. Inte efter tre månaders varsel. Inte efter två skriftliga varningar. Bums. Två veckors lön. Bye bye.
Starkare än så är inte en personlig assistens anställningstrygghet. (Javisst, det kan vara en fast anställning, den kan vara enligt kollektivavtal…)
Man kan vara hur modig som helst – om någon annan betalar ens hyra.

Dessutom:
Vad händer med en liten pojke när en av tre assistenter plötsligt försvinner, och en mamma – som kanske inte är helt psykiskt stabil – börjar känna sig mycket trängd?

Fy, vilken mardrömssituation.

Någon anmälde tillslut.
OM omständigheterna är som i scenariet jag tecknar, är det en mycket modig person.

—————————

Historien skulle kunna vara slut här.
Men uppenbarligen är den inte det.

Artikeltexten talar om en Lex Sarah-anmälan. Det finns alltså en socialförvaltning eller sjukvårdsinstans som haft viss insyn i pojkens situation, och inte gjort något.

Förtvivlan.

Tänk om någon gjort en anmälan till socialförvaltningen, riskerat och blivit av med sitt jobb, förlorat kontakten med pojken och det inte hjälpt.
Ingen brydde sig om anmälan?

Jag hoppas den här historien utreds noga, och jag hoppas sannerligen att både pojken och hans mamma får hjälp.

Storebror inte bara ser. Han vill inte heller bli sedd.

Jag läste om det här hos Drottningsylt.

Jag baxnar.
Det här är ju bara inte möjligt?
Är de verkligen poliser på riktigt?

Men tydligen är de det

Kommer de här två poliserna undan med det här beteendet utan diciplinära konsekvenser har vårt samhälle genast blivit en mycket farlig plats att leva i.

Det är inte lätt att göra rätt om man är så dum att man väljer att ha ont.

Min värld är liten, den cirkulerar kring Lilla Essingen, små nära vardagsting, hans upptäckter och äventyr, vänner och familj.

Det stora sker utanför, bortanför. En ny president svärs in. Politiker uttalar sig hit och dit, varsel läggs, börsen krisar och rasar hit och dit.

Jag lyssnar på P1, försöker hänga med i svängarna.
Ibland är det inte lätt.
Att förstå.

För först, under P1’s morgonsändning får jag höra om Nils Lassas Pettersson, som nyligen fått en ny höftled. Det är ett ganska omfattande ingrepp, det tar flera månader för kroppen att läka, innan man är återställd.
Åtta veckor, säger Försäkringskassan, det får räcka. Kan du inte gå tillbaks till ditt snickarjobb sen, så får du söka något annat.
Vad då för ett jobb undrar Nils, som inte kan köra bil än, med sin onda och stela höft, än mindre nå att knyta sina egna skor. Vad för jobb kan jag söka och få?
För frisk enligt försäkringskassan.
Men.
Så Nils skriver in sig på arbetsförmedlingen. Blir anmäld till A-kassan.
För att man ska ha rätt till a-kassa ska man vara fullt arbetsför.
Är Nils det…?

Ja, nog känns det som om det är fler än Nils som riskerar att ramla mellan “trygghets”-systemen. Som inte känns speciellt trygga längre.

Sedan läser jag i DN och … förvånas knappt. “Sjukhus stoppar nya remisser”
Alltså: vi Stockholmare har turen att slippa Nils dilemma.
Vi får inte ens någon ny höft- eller knäled, vi får några veckors sjukskrivning i väntan på operation, sen får vi anmäla oss till arbetsförmedlingen direkt, utan att passera “Gå”.
Få se nu, var kan man köpa Rollatorer, kryckor? Överskottsbolaget, någon?
Annars: Var vänlig ÅLA! ÅLA till anställningsintervjun!

Den Stora Krisen.

Jag har just matat Lilla Essingen med havregrynsgröt, nu sitter jag med min egen frukost och med DN framför mig.
Jag kan inte låta bli att studsa lite inför artikeln om strömavbrottet på södermalm igår.

“Söderbo efter söderbo kommer in med koffeinbegäret lysande i blicken, och de flesta ser bara plågade ut när baristan Jenny Eskilsson erbjuder kalla drycker som alternativ.

-Vi har lattekris! säger hon. “

Jovisst är den lilla artikeln skriven med lite glimt i ögat.
Och visst ÄR det så att man kan stressa upp sig över ett strömavbrott, över att en efterlängtad fikapaus inte blir det man där och då behöver, över att ens cirklar rubbas.

Men jag får ändå en otäck smak i munnen, eftersom jag samtidigt lyssnar på nyheterna på P1.

1300 döda palestinier inne i Gaza.
Av dem är ca 400 barn.
13 döda israeler, av dem är tre civila offer.
5300 skadade palestinier.

Det är så vansinnigt att det inte går att förstå, ta in.

Jag kan inte annat än hålla med Tyskungen:

“För ingen vågar ifrågasätta sakernas natur pga. israelernas historiska frikort. Ett frikort som de spelar ut varenda gång någon betvivlar deras intentioner. Jag tycker att detta frikort använts så många gånger nu att det är förbrukat. Förbrukat och konsumerat bortom all rimlighetens gräns.”

Är det inte nog nu?

Det krävdes en Ribbing.

…för att få mig att klicka på “Nytt Inlägg”

“Har du slutat blogga helt, eller?”

Jo. Eller kanske inte. Bara just nu. Eller så har jag det. Det är inte så gott att veta.
Livet har varit ganska mycket PÅ de senaste månaderna och steget mellan Internet-världen och den mer påtagliga har ibland känts mer än tillräckligt stort.

Det händer saker i mitt liv som är komplicerade, och ska jag skriva om det här, när det är något mycket privat?

Ska jag INTE skriva om det, och därmed faktiskt inte berätta för människor som är mina nära vänner?

Äh.
Orka.

Hur viktigt är en blogg egentligen?
Det ÄR ju inte, hur mycket man än skulle vilja, som en QS-dagbok.
Those days are gone, hur mycket vi än saknar dem.

Så jag sket i bloggen ett tag.

(Märkligt nog har jag massor av besökare fortfarande, enligt statcountern, till och med återkommande besökare?!?)

Vi får se hur jag gör i fortsättningen.

Men EN sak till ska jag faktiskt ta upp nu, som gjorde mig riktigt full i skratt.
Jag är trogen läsare av Magdalena Ribbings Vett&Etikett-spalt i DN.

Ibland är hon faktiskt fullständigt fantastisk.
Missa för bövelens skull inte kommentarerna!

Gudomlig släktforskning

kattgudinnan Bast

I DN läser vi om att man lyckats kartlägga tamkattens släktträd. Det är intressant, absolut, men egentligen, visste vi inte det där redan: Att katterna kommer från mellersta östern (Läs: Egypten) och att de domesticerades i och med att människan blev bofast och började odla säd…? Katter sågs till och med som heliga (vilket de aldrig låter oss, undersåtar, glömma…)

Läs mer här!

Jag önskar man kunde koncentrera sig på att forska fram ett vaccin mot katt-allergi, det skulle nog göra fler än mig lycklig.

Gråväder, DNs bloggande och Hundbajspåsar


Idag är det gråväder ute och jag är lite grå i hjärtat. Inte värre nu än att liljorna på vardagsrumsbordet – vars doft är himmelsk! – piggar upp, och att en skål yoghurt med hallon känns lockande, men jag längtar så efter värme, sommarklänningar, bara axlar och varma kvällar på balkongen. (Måstekommaihågattköpameraluminiumfolietillvattenpipanslutslutslut!)
Den här kylan är frustrerande!!

Igår läste jag om hundbajs och jag kan inte annat än hålla med. Jag har också funderat över det där: Varför ta upp bajset i en sån där liten svart påse, för att sen slänga den på marken?! Jag hajjar verkligen inte hur man tänkt då??

Jag läste också här och de orden fick mig helt stum. Länge. Lilla rara fröken Underbar…


En annan sak – idag måste jag verkligen vara trög? – som jag inte förstår är hur en blog kan vara en blog utan att verkligen vara det? Jag menar, vitsen med just en blog är ju att den är dynamisk: Lätt att kommentera, lätt att besvara kommentarer, kommentarerna är synliga för inte bara den som kommenterar och den som besvarar. Kort sagt, nyckelordet är dialog, till skillnad från en statisk artikel eller krönika eller vad man annars kan välja att kalla det.
DN har en rad bloggare – som i själva verket är krönikörer och inget annat: Där saknas kommentarsfunktion helt. Man kan leta rätt på mailadressen till skribenten, men det kan man ju i allt som skrivs på DN. Är då hela DN en blog?
Nej. DN i helhet är inte en blog. DNs “bloggar” är inget annat än vanliga krönikor – om än läsvärda för det. Läs t.ex. gärna Ulrika By