Bilden kommer från http://crescentmoon06.tumblr.com/

Av någon anledning sa någon något på twitter om tatueringar och brudar och där spann det loss. Jo. Jag har en tatuering, och jag har gift mig.

Är jag hipp nu, blev min fråga.

För jag ser mig själv som mycket.

Mycket av det är bra, men hipp är jag inte. Jag är nog – i mina bra stunder – ganska klok och hyfsat välskapt och om ChrisåJonas fotar mig blir jag rent ut av snygg, men nej. Inte hipp. Inte spännande. Snarare en rätt bra tant.

Definitivt ingen tatuerad pinterestbrud. Dessutom är jag frånskild sedan nästan – jisses! – arton år, så det där med brud är väl rätt preskriberat vid det här laget.

Men jo. Jag har faktiskt en tatuering, även om den inte alls riskerar att hamna på Deepeds pinboard

Den är speciell på sitt sätt och det finns en historia bakom.

Jag lovar @jespervarn att jag ska berätta, och jag börjar fundera. Och söka i gamla bloggar, för jag har helt klart för mig att jag skrivit om det här förut…?

Jo.

Inte i en blogg. Innan mitt bloggliv, medan QS (avsomnad, fortfarande saknad community) fanns. Där skrev jag en text om den tatueringens tillblivelse, och faktum är att jag hittade den texten i en arkeologisk utgrävning här hemma,

Texten är daterad 23 april, 2006

¤ Ämlig Emla ¤

Jag nappade på FrökenMoe’s idé rakt av. “Javisst” sa jag bara, när vi stod inne på Lagerhaus på Kungsgatan och hon kläckte den. 118118, två telefonsamtal senare så hade vi bokat tid; några veckor bort, på rätt sidan lön.

Tanken var alltså ingalunda ny eller främmande, och just den här idén tilltalade mig. Rent av mycket, jag som är så svag för symbolik och saker med mening.

En fruktbarhetssymbol, något som hjälper mig att hämta kraft ur marken, ur själva Moder Jord, för varje steg jag tar.  Tanken är ingalunda ny. Tvärtom. Fröken Moe, som dessutom är arkeolog, berättar om matriarkat under bronsåldern, om funna mosslik och om att man hittat fynd över hela vårt jordklot. Vi efterhärmar bara, apar efter, gör som många människor gjort många gånger förut, för många tusen år sedan.

Så träffas vi vid Aspuddens T-bana, och går till Doc Forrest lilla verkstad. En man som jobbat som tatuerare i 40 år, han kan det här. Det är vår tanke, och den är god. Han varnar oss: Det finns få ställen på kroppen som är så svåra att tatuera. Inte för själva tatueraren, utan framförallt för bäraren. Man har oerhört mycket känselceller under fötterna, och en avsevärd del av dem är smärtreceptorer. Emla är därför applicerat. Japp.

Vi är redo, om än vissa av oss en smula blek om nosen. 🙂

“Känns det här?” frågar Doc Japp, svarar FrökenMoe. “Hmm…Det ser ju ändå ut som om Emlan tagit, huden brukar bli vit och det är den” Jo, det intygar jag, jag ser både den vita huden under FrökenMoe’s fot och den i ansiktet. Doc fyller i hur han ska tatuera med en penna och pennan är vass och den gör ont och vi inser att vi har en intressant erfarenhet framför oss.

Ibland är det gott med goda vänner. FrökenMoe har starka händer, det är jag snart varse, men benen i min hand överlevde och vi hjälper varandra genom det hela, smärtan är någorlunda och kontrollerbar för det mesta, men ju högre upp i fotvalvet Doc arbetar desto vidrigare är det, smärtan känns långt upp i höften och det är omöjligt att inte rycka till, inte flämta och frusta. Det är en god sak att Doc är skicklig och snabb. Framför allt skicklig och snabb.

Pinan tar slut och det blev bra.

Efteråt tar vi en kaffe och landar lite.

Shit, så fränt, vi gjorde det!

“Nu, säger FrökenMoe, ska vi bara se till att bli mosslik också, så någon hittar oss om tretusen år och ser hur snygga fötter vi har”

——————————————————————————–

Ja. Så gick det till. Jag och min bästa vän skaffade oss varsin fruktbarhetssymbol under foten. Vi har varsin historia och bakgrund, men vi hade gemensamt  att vi båda levde levde ensamma, efter hisnande/ tragiskaY katastrofala/ himlastormande/ fantastiska kärleksrelationer där det inte blivit/funnit plats för/ hunnit bli/ kunnat bli/ gått åt helvete med det där med barn.

I efterhand kan man bara baxna.

För jag blev med barn. Fast det inte alls var tänkt så, och definitivt inte planerat. Det festligaste är nästan att när min Lilla Essing är ett halvår upptäcker hon att hon är gravid. Fast det inte alls var tänkt så, och definitivt inte planerat.

Så.

De hade inte så fel, de där mossliken.