Några ord om Guldprinsen

I mina tankar kallade jag honom för guldprinsen. Hans lillebror Jocke kallade jag för silverprinsen och jag var, med ett barns engagemang, förälskad i dem båda samtidigt. Robban var vuxen och en fjärran dröm, men Jocke var tonåring och tvingades nog konfronteras en smula med mina kärleksbetygelser. Kanske var jag sju år, jag vet inte?

Igår satt jag med min pappa vid min sida i en vacker kyrka, som jag minns från min barndom, och såg på kistan och såg på när Robbans precis nyblivet vuxna barn skulle försöka acceptera och säga hejdå till sin pappa.
Det är ju en fullständig omöjlighet att acceptera, att en pappa dör när man själv precis slutat vara barn. En pappa som inte hann bli morfar eller farfar, och två barn som inte alls var klara med sin far.
Jag sitter där med min pappas hand i min och återigen blir det så där smärtsamt tydligt hur lite som skiljer livet från döden, för varför ska jag få ha min pappa när de inte får ha sin. Jag är nästan dubbelt så gammal.

Jag sitter där i kyrkan och räknar mina välsignelser. När nu livet är så elakt att jag själv blev av med min farmor, så har jag också fått en reservfarmor. Ja. Lilla Moster Bibbi. Min pappas lilla moster, min farmors syster och också denne Robbans mamma. Så liten har hon blivit de senaste åren, helt vithårig och jag biter mig i läppen och förstår inte mina egna prioriteringar när jag inte hinner hälsa på henne oftare.
För hur länge till finns hon kvar här med oss? Hon som nu fått begrava ett av sina barn.

Robbans och Jockes syster Lotta sa kloka ord om att få en bror till låns, orden var sanna för Robban har varit sjuk i nästan hela sitt liv men man borde nog orka med att se livet så generellt. Springa mindre och kramas mer, se till att träffas oftare och skratta massor.

Allt detta tänker jag och när jag sluter mina ögon ser jag Robbans son, hans förtvivlat sammanbitna min när han kommer gående ut ur kyrkorummet, med blommor i händerna som ska transporteras iväg med kistan.
Det sista man kan göra för en älskad pappa: Skicka med blommor och bära en kista nedför en livsfarlig trappa.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=JxPj3GAYYZ0&w=480&h=390]

Som spindelns nät.

Tillvaron är hård just nu.
Vacker här mellan Hägg och Syren.
Men hård.

Det drar från alla håll och jag arbetar stenhårt för att hålla ihop. Räcka till.
Jag prioriterar.
I första hand barnet.
I andra hand barnet.
Vännerna, barnafadern, familjen. Allt det där andra.
Jobb och hem.
I 27:e hand mig själv.
För det är mycket nu och jag hinner inte andas.

Än mindre läsa bloggar, kommentera bloggar eller blogga själv.
Förlåt.
Men nu är det så.

Jag är uttänjd.
Egentligen bortom bristningsgränsen.
Men än går det.

För barnet ger så oändligt mycket mer än han “tar”.
Jag stjäl stunder här och där, där jag andas en smula: en liten snabb paus, en kaffekopp i en park, en frukost med en vän.

Jag överlever, helt enkelt för att jag antagligen inte kan annat längre.
Jag är som spindelväv. Starkare än stål.

Men.
Jag vet hela tiden att det här livet är en omöjlighet.
Att man inte kan göra som jag gör, stänga av så som jag stänger av.
Det fungerar här och nu, men inte för ett liv.

Gode Gud, låt mig inte glömma det.

Ve mig om jag låter tillfälliga lösningar permanentas.
Då uppstår galvaniska strömmar som får vilket stål som helst att lösas upp.
Lätt, så lätt, springer ett barn genom skogen, lyckligt viftandes med en pinne och utan en tanke rivs mitt omsorgsfullt konstruerade spindelvävsliv sönder.

Fotot är taget av Mike Bitzenhofer och får användas under CC-licens

DVBF

DVBF

Akronymen är en förkortning för DetVarBättreFörr men det är också en människa. En man, en speciell man med förkärlek för god choklad, swingdans och fotografi på hög nivå. Han ingick i den krets av människor jag lärde känna via det däringa Internetet på den tiden det inte var i var mans hand, och mer än en natt satt vi och pratade. Han nyskild och ledsen och jag i ungefär samma läge. Många mil skilde och det var först långt långt senare vi träffades på riktigt.
Men det är en mycket god och klok man.
Oerhört tragiskt är det att behöva växla från presens till imperfekt.

DVBF, Lasse Dalenius var en mycket god och klok man.
En människa jag kände, men inte tillräckligt väl, en människa som gav mersmak.
Nu är det för sent.

Han är död, han är borta, och vi som kände honom står överraskade, chockade och förtvivlade kvar.
Vad har hänt?
Är det verkligen sant?

Då är det lättare att acceptera att en gammal dam inte orkar kriga mot sin cancer längre.
Det gör inte mindre ont.
Nej. Tvärtom.
Det gör väldigt ont för det är inte vilken dam som helst.

De senaste dygnen har hon blivit sämre. Stadigt sämre, och Lilla Essingens pappa har vakat oroligt vid hennes säng medan jag hjälpt iväg Essingens storasyskon till skolan.
Morfinet har hållit henne någorlunda smärtfri men också okontaktbar, och vi har sett och förstått att nu är det nog så att det inte finns något bra slut på hennes vistelse på Karolinska Sjukhuset, bara mer eller mindre dåliga.
I förmiddags upplevde de sköterskor som skötte om henne att hon i ett litet ögonblick faktiskt var lite klarare, fick lite ögonkontakt, och att hon nästan log en smula, för att sen andas ut för sista gången.
En mamma, en farmor är borta. En hustru, en god vän.

Vi for iväg, kom till avdelningen, går in i hennes rum.
I Torsdags var jag, vi, till henne sist, då firade vi hennes 81årsdag med smörgåstårta och mycket skratt.

Nu ligger hon i samma säng, utan några slangar, inga kanyler eller dropp. Ingen väsande och bubblande syrgas.
Ett fint lakan med broderier, och några gerberor på bröstet.
Det är stilla – tills vi kommer in i rummet. Lilla Essingen konstaterar först förtjust “Famo!” för att sen konstatera: “Famo Sover”. Sen undersöker han rummet, leker med hjulen och reglagen på sängen, undersöker toadörren, klättrar på stolar och är precis den han alltid är.
Sällan blir kontrasten så tydlig.

Och vi går ut i solskenet, i allt det skrikblå, åker hem till mannen, hissar flaggan på halv stång, steker fattiga riddare och börjar ringa till alla de som behöver bli underrättade.

Det var bättre förr.

När jag kunde surra med dvbf över icq.

När farmor var pigg och frisk.

Stilla dig, hjärtat mitt, stilla dig…

I nattmörkret tittar jag ner i spjälsängen, på barnet som sover.
Pyamas med små spöken, och avklippta fötter – barnet växer ur allt med farlig fart.
I famnen ligger den grårandiga gosekatten och en urdrucken vällingflaska.

Jag går nästan sönder.
Hjärtat slår dubbelt, slår hårt hårt hårt i bröstet på mig, alldeles för hårt för att det ska vara behagligt och jag andas och klappar mig lugnande på handen.

I ett annat land långt borta grävs en liten flicka fram ur rasmassorna. Under ett annat hus ligger fyra människor, chanslösa men vid liv och väntar på att dö.

Och här hemma står en familj och tittar på sin fjortonårings tomma säng. Där kommer han aldrig mer att sova.

Snälla hjärta, stilla dig, rara hjärat, ett slag i taget, seså…

“Find a Happy place! Find a happy place! Find a happy place!”

Lilla Fröken Morrhår

Katt i tom våning

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Något som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.
Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han få veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

ur Wislawa Szymborska, Dikter 1945 – 2002.

Jag går runt i kök och vardagsrum, samlar ihop vattenskålar och lekmöss, och då och då vrider jag på huvudet, åt en rörelse i ögonvrån. Kanske är hon fortfarande här, min lilla Fröken Morrhår. Eller jo, det är hon ju, faktiskt är hon det, men på ett annat sätt, ett mycket stillsamt sätt.
Hon ligger i en papplåda på balkongen.
Hon ska få följa med ner till Orris till jul. Det är inte tjäle i jorden, där har vi begravt åtskilliga kaniner och en och annan katt tidigare genom åren.
Men jag ser henne ändå i ögonvrån, hon reser på sig, sträcker på ryggen och gäspar, jag vänder på huvudet och hon är borta. Borta.
Min Lilla Fröken Morrhår.

Eller snarare. Hon var sin egen, det var nog snarare jag som var hennes.

För ungefär ett år sedan blev hon sjuk, var flera dygn på iva på djursjukhus, men repade sig. En massa dropp, en massa undersökningar och sen fick jag hem henne igen. Piggare och så småningom sig själv igen.
Men med specialfoder för katter med njurproblem, och kaliumtillskott som fick apotekarna att rynka på ögonbrynen och öva på att beställa saker från Långtbortistan.

…så när hon nu blev dålig igen så förstod jag långt innan vi for till veterinären varthän det hela barkade.
Njurar som inte fungerar som de ska är skitdåligt. Oavsett om man är katt eller människa.

När jag tittar tillbaks lite, så … Den senaste månaden eller så har hon inte varit riktigt sig själv. Hon har t.ex. ätit mindre. Hon har slutat sova med mig och Essingen i stora sängen, utan föredragit att sova själv i vardagsrummet, eller i köket, på “varma fläcken” (varmvattenrör i golvet…) Hon har gått undan mer, men också varit mer aktiv när hon velat bli gosad med: verkligen lagt sig i mitt knä så fort jag satt mig ned, oavsett om det knät varit upptaget av ett barn eller inte. Jovisst rymms de båda, det här är en liten kattfröken.

I höstas vaccinerade jag henne. När var det, i september kanske? Då vägde hon 3.4 kg. Hon var pigg och frisk, stark och glad efter en sommar på Orrhammar.
Nu vägde vi henne. 2.3 kg. Nästan en tredjedel av kroppsvikten borta. Och jag har reagerat: Jösses, lilla vän, så tunn du blivit..? Mycket av den vikten har nog försvunnit bara nu den senaste månaden.

När en katt är så ämlig så att hon inte orkar gå på lådan längre är det illa på riktigt.
Katter har en så stark instinkt att hålla sig rena, men hon låg i sitt eget kiss här en morgon, pälsen indränkt med urin och hon gjorde inte minsta ansats att ens tvätta av sig. Hon åt inte, inte ens räkor, eller “såsen” i våt kattmat, såna där små staniolpåsar. Hon bara vilade, låg och tittade på mig, på Essingen. Huvudet mot golvet, utmattad. När hon började klaga, pipa for vi till djursjukhuset. Jag hade velat slippa det, slippa dra ut henne på pendeltåg och bussar, hon avskyr ju det, men… (Varför sker alltid sånt här när den närmsta vanliga veterinären har helgstängt?) Ja. En diagnos, att verkligen veta och inte tro, är bra för ledsna mattar, och … inte kan jag avliva en katt på ett anständigt sätt, inte. Vi behövde hjälp.

Men vad ska nu en matte göra, när ingen står innanför dörren och väntar när hon kommer hem, när ingen sprätter förnärmat med svansen, när ingen spöar alla små skinnråttor som ligger här i hörnen?
Vad ska en matte ta sig till med alla kattklappar som fortfarande finns i händerna och som behöver få släppas lös?
Vad ska en matte ta sig till med det där tomma hörnet i sängen?

Det absolut otänkbara.

…och jag trycker igång DVD-spelaren, ett avsnitt av cityakuten rullar igång, jag viker tvätt.
Pojken har inte vaknat riktigt än, jag har just ätit frukost.

Det är avsnittet när Carters och Kems baby dör, dör i magen innan födseln, hon föder fram ett barn de vet är dött.

Shitshitshit.

Jag kastar mig över fjärrkontrollen, stänger av, spolar bort synintrycken.

Misslyckas.

In i sovrummet, lägger mig intill killen, som en stor boaorm lägger jag mig runt honom och känner värmen, doften. Han rör på sig, blir störd av mig. Vevar med armen:”Mamma, jag sover, låt mig vara!” men jag måste bara …

Tanka lite.

Tillvaron utan…

Nä.

Bort med den tanken. Den är fullständigt otänkbar.