Jag försöker vara storsint.
Jag försöker tänka: Varje människa har rätt till sin åsikt, och också rätt att uttrycka den.

Men förlåt, jag måste bara få…

SNÄLLA!! Kan ingen anställa Marcus Birro, ge honom en trasa och en toaborste och tusen hotellrum så han inte har TID att skriva en massa skit i tidningen?!

Förlåt.

Jag ska försöka andas lite nu.

Vi tar det från början.

Eller snarare från slutet, för eländet blir bara värre och värre.

När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om “jihad” och “heligt krig” om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.

Vänta. Förutom att KD är det pytteparti som lyckades trumfa igenom att den tvångssteriliseringslag som finns INTE skulle avskaffas, en lag som bryter mot en hel rad konventioner. Jag skäms över att min statsminister får brev från Human Right Watch i frågan. Ett land som Sverige borde inte få uppmärksamhet från dem. Partiet som alltså vill – på riktigt – sterilisera människor i Sverige mot deras vilja ska alltså INTE bli omskrivna i Aftonbladet?

…och värre blir det: Vi behöver radikaliseras, alltså lyssna mindra på varandra, bli mer dogmatiska, mer övertygade om att den egna vägen alltid är den enda rätta vägen och att alla andra har fel, är obildade, ocivliserade kättare. Det kanske är lite inkvisition vi behöver? Vi kristna har onekligen en gammal fin tradition av att jaga och dräpa varandra och alla andra vi kommer åt. Det gäller att tro rätt om vi ska få ha en fridfull värld.
Så fridfull som den nu blir. Är. Har varit.

Kanske skulle vi – efter några tusen års försök med just krig och dogmer – testa något nytt?

Att låta var människa tänka och tro som han eller hon vill. Att inte göra politik av religion, låta det vara var och ens ensak?

Men nej. Det tycker inte Birro.

Jag tror vi gör oss en stor otjänst när vi deseperat tråcklar och syr oss en Gud som just för ögonblicket passar våra villkor och lotsar våra drömmar ut på det stora, blinda havet. Jag ber om Guds vilja, inte min egen. Min egen vilja leder mig nästan alltid fel och vilse.

Vilken tur då att just Birro talar om för oss hur vi ska tro istället! Vem vet, han kanske är en reinkarnerad Jesus, den som vi väntat på så länge?

Det slår mig att Marcus Birro kanske helt enkelt missat det mest centrala i kristendomen: Kärleksbudskapet?!
Jesus predikar om kärlek. Han tjatar om kärlek, han pratar sönder öronen på oss om vikten av att älska sin nästa i allt han gör och säger under sin tid på jorden, och han pratar om förlåtelse.
Bara genom kärlek och förlåtelse kan vi få frid, fred och bröd på bordet. Han ligger till bords med horor, kättare och skatteindrivare. Han pratar, han lyssnar och han älskar och förlåter. Rubb och stubb.

Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.

Nej. Birro. Jag är inte med dig. Jag vill absolut inte ingå i ditt “vi kristna”.
Abort är en rättighet, inte för att ett sådant beslut är lättvindigt, utan för att alternativet är orimligt. Preventivmedel räddar liv, sexualitet är inte syndigt och min Gud behöver inte skrämma mig med ett “Helvete”.

Det räcker att h*n påminner mig om kärleken och förlåtelsen, så vet jag hur jag vill leva mitt liv.