“Varför glädjas åt att spädbarn tvingas på medlemskap i religiösa församlingar?”
Åsikten rullade förbi i mitt twitterflöde och jag provoceras som vanligt av det, av fördömmandet i den.
Varför inte låta föräldrar göra som de vill?
För mig var det en målbild när jag väntade Lilla Essingen (och kräktes och kräktes och kräktes…) Jag skulle få stå med honom i famnen i Flens fina lilla kyrka, med min familj och mina vänner och tillsammans skulle vi välkomna honom, rituellt, till vår familj. All tacksamhet för det att han alls finns. Tacksam för att han är frisk och att allt gick bra.
Jo. Jag är helt övertygad. Vi hade mer hjälp än den som läkare och sköterskor bidrog med. Så tänker jag.
I att vara förälder ingår att vara förmyndare. Att ta ansvar för sitt barn, det ansvar som barnet själv inte är moget att ta själv. Alla föräldrar vet att man i vissa situationer till och med måste tvinga sitt barn till somligt, till att sova eller inte sova, till att ta medicin som är äcklig eller sprutor som gör ont, till att åka bort eller hem fast man inte vill.
Det innebär också att man står för en etisk grund, som genomsyrar ens tillvaro. För mig innebär det till exempel att mitt barn ska få tälta för första gången nu i sommar – det vet han inte än så säg inget! – därför att det är viktigt att få lära sig att tycka om att vara i skog och mark, annars är natur inget att vara rädd om och skydda, utan bara en snygg kuliss till speciella händelser. Mitt barn ska få lära sig vad en tordyvel är och kunna se skillnad på baldersbrå och kamomill och också förstå att det finns ett samband mellan abborrarna vi metar upp och fisken vi sedan äter till middag.
Jag har också valt att vaccinera mitt barn. Både inför utlandsresor, och vi har följt det vanliga vaccinationsprogrammet. Nej. Barn riskerar inte att bli autistiska av mässlingsvaccin. Det är ljug från början till slut.
Det viktigaste jag kan ge till mitt barn är trygghet och en god självbild. Att han får växa upp i ett sammanhang som är tillåtande och öppet, där vi kan prata med varandra om högt och om lågt. Där det finns ramar och gränser men också en öppenhet i varför de gränserna finns och tydliga konsekvenser kring vad som händer när gränserna överträds.
För mig var det självklart att låta döpa mitt barn, och vi går tillsammans till kyrkan lite då och då och tänder ljus och tänker på de vi tycker om, och jag är glad över att andra gör på andra sätt, och det står dem fritt att välja att inte döpa sina barn om de inte vill det.
Jag respekterar det beslutet men begär också att bli respekterad för mitt, och är väldigt väldigt trött på att bli utpekad som någon som “tvingar på mitt barn en religion”
—-
Förtydligande.
Föräldrar låter döpa sina barn, i roll av att vara barnets förmyndare. Sedan, när barnet är “tillräckligt stort” kan barnet själv välja att bekräfta dopet, eller välja att INTE göra det. Det kallas konfirmation. Ett dop är inte ett beslut ristat i sten. Svenska Kyrkan är inte en organisation man inte kan gå ut ur.
