I som i Eastmaninstitutet.

I morse ringde jag till Mamma.
Berättade om gårkvällen. Om äggkras, fingerklippningar och kräkhanddukar.
Ja, jösses. Ibland blir det bara mycket.

Hon berättade om en liknande incident, som inträffade för drygt 35 år sedan. Ett barn, något äldre än mitt är nu, ramlar ur en barnstol i köket. Smäller till framtänderna. De trycks in, trycks in på riktigt, pekar rätt in i munnen. Skrikåpanik på hög nivå, och självklart flödande blod. Min mor, som är en cool typ, till och med för henne blev det lite körigt. Hon letade telefonnummer i telefonkatalogen, till Eastmaninstitutetmen fick inte till det, ringde till faren som var på jobbet, som assisterade med telefonnummer och lite lugnande röst. För att moren skulle kunna ringa eastmaninstitutet, och därpå taxi, satte hon en glass i det hysteriskt gråtande och blödande barnets mun. Svårt att prata i telefon annars.
Jo.
Taxi kom, som inte ville få in en blödande unge i bilen, men vid det laget kompromissade nog mor inte mer, om jag känner henne rätt, stora handdukar fick följa med, fram kom vi och tandläkaren sa att hon gjort helt rätt som givit mig glass – svullnaden hade stannat av, uteblivit, man kunde helt enkelt trycka tillbaks tänderna igen. (??!)
Sen hem igen med taxi, ytterkläder och sånt blev ju kvar hemma.
Allt gick bra. Mina tänder fungerade tills jag tappade dem helt enligt normalitetskurvan.

Jag tänker på när mitt Gudbarn Ester testade gravitationen i en stentrappa och jag känner mig som en deltagare i Camp Parenthood.
Och så tänker jag ändå lite nöjt.
Jag höll ihop.
Jag blev inte panikslagen, faktiskt inte ens rädd.
Men så var det bara ett väldigt ytligt sår, även om det blödde som sjutton.

Vi hinner säkert med fler resor till akuten.

I ett av köksskåpen finns ett kuvert, ett ihopklistrat kuvert, fasttejpat.
I det ligger två femhundralappar.
Ifallattpengar.
TaximittinattentillAstridLindgrensbarnakut-pengar.

Och jag ska fylla på förrådet av gasbinda och kompresser och choklad. (Adrenalinet, människor. Nivåerna är inte nyttiga)