Glappkäfts motsats

Jag skulle hålla truten.
Rent av ljuga.

Skulle jag vinna de där 217 miljonerna skulle jag inte säga något till någon.
Inte till mamma.
Inte till mina vänner.
Inte till Lilla Essingens pappa.

Jag skulle göra ingenting i några dagar.

För det tar nog lite tid att förstå en sån sak.

217 miljoner är inte mycket pengar.
Det är shitloads med pengar. Det är tillräckligt mycket pengar att man lätt kan leva på räntan av så mycket pengar.
Så jag skulle behöva lite ställtid.
För att förstå.
Hur många nya volvosar kan man köpa för 217 miljoner? Man kan fylla ett mindre parkeringsgarage.
Hur många hotellnätter kan man köpa för 217 miljoner? Långt fler än man vill ha innan man får hemlängtan.
Hur stort hus kan man köpa för 217 miljoner? Väldigt mycket mer än man ids dammsuga.

Ja, Så jag skulle nog ta ledigt från jobbet några dagar. Ta en promenad på stan, unna mig en fika eller två och kanske en ny trollkula. Köpa en fin blus från Linnea Braun och ta med Lilla Essingen på Skansen. Ta några dagars paus.

För vad sjutton skulle jag ha 217 miljoner till??

Jag skulle bli oerhört lycklig om jag vann EN miljon.

EN miljon skulle förändra mitt liv.
Det skulle ge mig en grundtrygghet, skulle ge mig och Lilla Essingen en stabil och trygg bas.
Vi är inte speciellt dyra i drift, men det kostar onekligen pengar att leva i synnerhet om man vill göra något mer än att bara överleva.

Med EN miljon i fickan skulle jag bli skuldfri, jag skulle skaffa en liten bil, så miljövänlig som möjligt, och jag skulle våga boka in fem veckors semester på Orrhammar (Min familjs Ställe)
Jag skulle antagligen unna mig att gå ner i arbetstid, så att vi slapp väcka FanSjälv på vägen till “Dadi”
Framförallt skulle jag ha en grundläggande trygghet.
Jag skulle ha DraÅtHelvete-Pengar.
Ni vet, den sortens pengar man behöver ifall man antingen faktiskt skulle behöva draåthelveteellernågonannanstans ett tag eller om man bad någon annan att göra det. Pengar som gör att man alltid alltid alltid klarar sig. Pengar som gör att jag inte någonsin behöver oroa mig för att jag ska klara att försörja mig och Lilla Essingen.

Men 217 miljoner?
Jag skulle antagligen behöva hjälp av någon pengavan människa att ens förvalta och förstå så mycket pengar.
Jag skulle helt säkert dela med mig, men göra det mycket diskret.
Det skulle roa mig enormt att överraska någon vän, någon som har det tufft, med en weekendresa någonstans, eller med en nyservad bil eller vad som nu skulle hjälpa den vännen. Jag är en generös människa redan nu, varför skulle det förändras?
Jag skulle ge bort pengar. Till Stadsmissionen, till Lutherhjälpen. Jag skulle ta kontakt med Fryshuset och jag skulle vilja påverka samhället vi lever i. Microkrediter är en “biståndsform” som jag tror på: Hjälp till självhjälp.
Jag skulle fundera mycket och jag skulle ta ledigt en tid från jobbet och åka bort med Lilla Essingen.

Jag skulle komma hem, fortsätta livet ungefär som vanligt, fortsätta jobba och köpa en duplolåda eller två till oss båda.
Jag trivs faktiskt rätt bra i vår lilla hyresrätt.
Om några år skulle jag kanske eventuellt köpa ett radhus, så att Lilla Essingen får ett eget rum, och så att jag får en rabatt att gräva i och en uteplats för grillen.

Ja.
Pengar är viktigt – men egentligen bara när man inte har dem.

Om IfallDetGårÅtHelvete

Jag har aldrig haft inbrott. (Nej, Murphy. Ge fan.)
Jag har aldrig fått bilen stulen. (Nej, Murphy. Nu HAR jag ingen bil)
Jag har inte råkat ut för någon brand. (Tackgodegudfördet. Du kan ge fan i det också, Murphy)

Men jag har en hemförsäkring.
När jag ägde en bil hade jag en (dyr!) försäkring på den.

När jag kommit hem från BB ordnade jag en liv- och sjukförsäkring för Lilla Essingen. En dyr en, en bra en. Själv är jag sämre försäkrad. Gammalt vrak, helt enkelt.

Lilla Fröken Morrhår var försäkrad, vilket jag var tacksam över när hon blev sjuk och behövde sjukhusvård flera dygn.

Jag kontaktade försäkringsbolaget.
Inga problem.
Jag betalade min del.
De betalade sin.
No Big Deal.

Jag arbetar. Jag betalar skatt. Man använder min skatteslant till att bygga vägar, betala personligassistent-löner, skolböcker, korvtilldesomgörlumpen, mjölktilldagisbarnen.
En solidarisk tanke: Vi hjälps åt att betala det vi alla behöver. Förr eller senare. Eller, om vi har tur, inte alls. För jag tänker nog inte sitta i fängelse, även om det finns en poäng med ett rättssystem.

Så varför är det så traumatiskt att få till en fungerande sjukförsäkring?
Sen när blev den försäkringen till ett lotteri?

Fungerar den inte vill jag inte ha den.
Då vill jag försäkra mig, mitt barn, min inkomst någon annanstans, hos någon som jag kan lita på.

Om det här kommer att bli en valfråga?

You bet.

Pervers njutning.

Ja, jag erkänner.
Jag har laster.

En av de mer njutningsfulla är en process jag genomgår varje månadsskifte.

Jag, liksom de flesta av oss, sitter en stund och registrerar räkningar i en betalningsorder på en internetbank. Det är inte någon speciellt trevlig stund, men för det mesta funkar allt, och jag har tillräckligt mycket pengar kvar efteråt, för att ha råd med en matbit lite då och då under återstoden av månaden.

Så ligger en stor slarvig bunt med betalda räkningar och upprivna fönsterkuvert på golvet intill min fåtölj.

Tror ni att jag hör till dem som noga och ordentligt sätter in de betalda räkningarna i en prydlig pärm som står på en hylla prydlig hylla?

I så fall kan du sluta läsa här, och stanna i din illusion.

ELLER så kan du fortsätta.


En gång i tiden försökte jag vara så där duktig.
Pappershögarna växte, och jag slet för att hålla dem under kontroll.
Det var ett konstant pågående misslyckande.
Ångesten steg, dessutom blev det så påtagligt, för på den tiden var inkomsterna större men också utgifterna.
Mycket större.

Så jag har en djupt inarbetad avsky för att betala räkningar.

Men jag har hittat ett sätt att få ge igen på dem, de jävlarna.

Jag MAL dem.

Rätt åt dem!!

MUAHAHAHA!!