De där mest hedersamma uppdragen

Min vän Jenny frågade mig, om jag vile bli gudmor till Ester.

OM jag ville?! Så klart! Värsta egotrippen, ett eget gudbarn, en fribiljett in i en underbar familj. Jag kastade mig över uppdraget.

Så jag stod med i kyrkan – utan verser att läsa, eftersom jag var hemligt gravid och mådde pyton och koncentrerade mig på att inte kräkas på prästen. Men glad och stolt.

Sen blev en av mina bästa vänner med barn, en Hedvig föddes och ett dop planerades. Kring den här saken var tydligen  någon sorts diskussion, huruvida man har sånt som faddrar eller inte? Men väl i kyrkan så hjälpte jag Lilla Essingen att hälla upp vatten i funten till Hedvig och jag och barnets mor är helt överens om hur det där är. Vissa ungar tar man helt enkelt hand om lite extra.

Sen hände en tragisk olycka. Oväntat – som olyckor alltid kommer – kommer bud från en fjärran kontinent. Esters storebror Elias gudmor har fallit av en häst. En mamma förlorar en av sina bästvänner. Ett hål finns som inte kan fyllas. Omjligtvis. Men en gudmor ska pojken ha, så honom adopterade jag. Rakt av. Sånt behövs inga papper på.

I juni ska vi på dop igen. Hedvig har fått en lillasyster. Jag tror att Hedvig och Erik kan hjälpas åt med vattenhällandet, jag står bara redo precis där bakom. Nu väntar jag inte på att bli frågad, jag räknar helt enkelt in lilla Majken i min stolta skara av gudbarn, med eller utan prästerlig välsignelse, eller ens förfrågan från föräldrarna. Frågor på det?

 

Men ännu ett gudbarn har jag fått.

Lite mer oväntat. Minst lika hedrande men jag erkänner – mer förvånande.

På en gård i Skåne står en nyfödd kalv på – vid det här laget – ganska stadiga ben. Hon – jo, det är en kvigkalv – föddes den 12 maj, vägde ca 45 kilo och hade en mankhöjd på ca 70 cm. Efter rådslag på gården bestämdes att hon ska heta Essa-Tvittra och jag förundras.

 

Essa-Tvittra

 

Jag har inte riktigt koll på ritualet kring kalvdop, men så här på lite avstånd firar jag och Lilla Essingen med en utflykt till Gålö (om vädret håller i sig) och extra god mat till middag. Kanske skickar vi en flaska nagellack i present.

Det är här man ska komma på en passande rubrik.


Det är ganska exakt ett år sedan en liten pojke gav en annan liten pojke en smula märklig present.
Elias, mitt adopterade gudbarn, hade med sig en present till Lilla Essingen då han fyllde ett år.
En toarulle i en plastpåse, och i toarullen bodde enligt uppgift något som växte.
Någon sorts dagisprojekt. Man hade planterat något, som grott, och nu fått komma hem från dagis.
Vi förärades det lilla skottet, och det fick en kruka med jord och en plats i köksfönstret.

På ett år har den lilla plantan vuxit till sig avsevärt. När den kom var det en liten pinne med två lite nervösa blad på. På ett år har den växt ungefär en decimeter och gjort sig ett antal stiliga, lätt behårade blad med tydliga nerver.
Man kan inte låta bli att undra vad det ska bli av det hela?

Vi pratar om det, jag och Lilla Essingen, som hans vårdträd. Han fick det ju på sin ettårsdag och någon sorts träd verkar det bli av det och intressant nog har de växt ungefär lika mycket under året. Eller inte, kanske leder barnet med några centimeter, det är inte så gott att veta.
Men tankfull är jag när jag står i köksfönstret och tittar på det, och hör barnet leka i köket bakom mig. Han pratar, brummar, sjunger och skrattar.
Ett år går fort, så larvigt fort.
Förra året hade jag en baby och förlossningen fanns i färskt minne. Nu har jag en liten pojke och förlossningen känns som en evighet bort.

Nu har vi firat hans tvåårsdag, faktiskt flera gånger om, och på kvällarna sover han lyckligt med sin duplo-polisbil i famnen. En annan uppskattad present var den nya vagnen, den som han vägrade kliva ur när vi kom hem från affären, som han satt i medan han tittade på Tåget Thomas så vi ställde den helt enkelt mitt i vardagsrummet.
Dagen därpå “kjättlade” han upp i den lagom tills det var dags att gå till “Dadi”. Ja, i normala fall går vi, för det är nog inte ens hundra meter, men … ja, idag tog vi vagnen. Lycka – ända tills vi kom fram. För då måste man kliva ur vagnen och lämna den utanför dörren?!!.
Vad det är för vagn? Ja, den är orange… Den har fullt liggläge och en rejäl suflett, vilket jag efterlyst, och den är skapt för människor som är mer än 165cm långa vilket jag är med god marginal. Helt plötsligt kan jag gå med vagnen utan att kuta med ryggen. Det tar nog däremot lite tid att vänja sig vid det där flipprande framhjulet. Men det kan jag leva med, när jag slipper få en puckel mellan skulderbladen.

Slutligen har jag utökat min samling av lila saker.

Jag vet inte vad det är med lila men jag blir så larvigt glad av lila saker. Lila är en färg som inte kompromissar. Den är nästan vulgär, men bara nästan.Den tar i, märks och sticker ut, den är glammig och lite lätt utflippad. På något sätt passar det mig så fantastiskt bra, och de lila sakerna i min tillvaro blir sakta men säkert fler.

Om någon har en teori om vad det är för sorts sak som växer i mitt köksfönster får ni gärna dela med er av den kunskapen.

Fossilerad Creme fraiche…?

I onsdags skulle vi på babymassage, jag och Lilla Essingen. Vi gör oss klara för att gå, och jo, vi skulle verkligen gå, jag tänkte strunta i vagnen och ta bärsjalen bara. Det är enklast så, särskilt om jag inte ska handla, bära något eller så. Jag längtar ju sällan efter att bumba barnvagn upp och ner för trappan här utanför…

Jag stoppar in nyckeln i låset och låser dörren och i samma ögonblick kräks barnet, rätt ner i min urringning.

Oj.

Eh..?

Ja. Det här är en kräkbebis, det har jag konstaterat åtskilliga gånger redan, men just det här hade jag inte tänkt på. Lite drägel kan det komma på tröjan, när han somnat mot mitt bröst, därför lägger jag en liten tvättlapp där, men …

…det är bara att låsa upp dörren, gå in, skala av sig ytterkläder, barn, sjalar och kläder.

Som tur är ha vi gott om tid. Jag kan inte låta bli att skratta åt det absurda i situationen. Om någon annan skulle kräkas på mig skulle jag bli äcklad och arg, nu skrattar jag bara och konstatrar: Jo, jag behöver nog byta tröja och BH…

– – –

Lördag eftermiddag och kväll tillbringar jag delvis med min systeryster, delvis med Jeez+familj. Dessa underbara gudbarn. Både Ester och Elias är ordentligt fascinerade av Skorven, av att han är en bebis som inte ens kan sitta själv. Elias hjälper till när det är dags för blöjbyte; blöter tvättlappen, pekar och visar. Ester är med, omkring, ivägen och överallt. Klappar – en smula hårdhänt – och petar, undersöker och känner och märkligt nog protesterar inte Skorven, tvärtom verkar han trivas rätt bra. Inte ens när hon sätter sig på honom piper han, utan ser sig omkring med förvånat upphissade ögonbryn.

Eftermiddagen blir till kväll, något barn nattas, ett annat somnar själv på en hög med kuddar och madrasser i vardagsrummet, en gudmor rensar – traditionsenligt!- diskbänk, fyller diskmaskin och sprayar och skrubbar köksbord. Inser hur en guddotters stol ser ut. Inte särskilt märkligt med tanke på hur hennes bordsskick är.
Disktrasan pallar inte matchen, men jag letar rätt på en skotte, går på med sprayen och grovsidan på svampen, gnor och gnuggar.

Och där, där jag står och skrubbar min guddotters tripp-trapp-stol slår det mig vad mycket man förmår när det är av kärlek.

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

…och jag är alltigenom lycklig när jag studerar något hårt, fastkletat på stolen. Vad kan det vara? Antagligen creme fraiche, det är bland det bästa min guddotter vet. (Bestick är för fegisar)

Pterophorus pentadactyla

Jag tror det var i oktober eller så, som jag såg något mycket märkligt på väggen invid ytterdörren hemma hos Svärdsmannen. Han höjde inte minsta ögonbryn, han har sett dem förut, men jag var tvungen att peta på den för att konstatera att det verkligen var ett litet kryp.
Jag tog fram mobiltelfonen och tog med den halvsunkiga kameran en bild, med baktanken att skicka den till Naturmorgon (Ja! De kommer tillbaks till P1 igen!!) för att utreda frågan.

Nu blev det aldrig gjort, men tack vare Elias vet jag (och hans mor!) att det var en Fjädermott jag såg.

(Ja, anledningen till att jag aldrig skickade iväg bilden var att Naturmorgon började sändas i P4 och att jag alltså inte längre lyssnat på det eftersom min klockradio är mycket kinkig med vilka kanaler den har lust att underhålla med mig.
Jag gillar P1 så jag har inga problem med det.
Särskilt inte när nu ordningen återställs.)

Kanske kommer E bli biolog och medarbetare dit om tio, femton år sisådär…