\dev\null

På Facebook finns det en inbox för meddelanden från främlingar, från människor man inte har någon vän-relation till. (Det är den som kvällstidningarna med jämna mellanrum upptäcker och kallar “hemlig”)

Mest fylls den av spam och underliga raggningsförsök, så det är sällan jag kollar den. Dessutom får man ingen röd liten plupp som påminner om att det var ett tag sedan det gjordes.

Men idag kollade jag, och hittade följande.

dialog

Jo. Jag är hygglig nog att maska killens efternamn. Vem vet, han kanske lärt sig lite mer om rasism och islam sedan det begav sig?

 

 

Jamendåså. Då var det ju tur att jag inte såg mailet förrän nu, nästan ett år efter att jag fått det, så slapp riskera att hamna i någon outhärdlig dialog. Olika perspektiv och nya kunskaper är ju alltid otäckt.

 

Vad det handlade om? Boken “Mustafas Kiosk” som hamnade i blåsväder. Min danske ‘vän’ länkar hit, SVT skrev såhär. Själv blev jag uppenbarligen skärmdumpad och citerad i Danmark. Där ser man.

 

 

För min skull.

Jag skriver i den här bloggen för min skull.
För att bevara stunderna, för att hålla i den där flyktiga lyckan som doften av min onges hår ger mig.
Jag skriver för att minnas inte bara att, utan också när jag känt, gjort och upplevt.
Jag skriver för min skull.

Men jag skriver inte i en skrivbok, som ligger i en låda intill sängen.
Jag skriver i en blogg och det händer att andra människor läser det jag skriver och den tanken kittlar mitt ego.

Det händer till och med att någon kommenterar det.
Eller försöker
.

Jag skriver för min skull, men jag blir glad över om mina tankar berör en annan människa, och det gör mig sur att wordpress – för det här är uppenbarligen ett wordpressproblem – vill tvinga den som vill kommentera att antingen logga in mot wordpress eller mot någon annan tjänst, allt för att jag klickat i en ruta där jag begär att den som kommenterar ska lämna en e-postadress.
JAG har inget intresse av att någon ska logga in någonstans.

Nu har jag bockat ur den rutan.
Nu ser vi vad som händer.

Kan ni som inte kunnat kommentera förut kommentera nu?
Kommer jag drunkna i spam?

Mitt in i plytet, rätt ner i halsen.

Facebook, facebook, facebook.
Helt plötsligt började alla prata om facebook, och jag, som aldrig hört talas om det hela vände mig till wikin och undersökte. Jaha, ännu en community. So, what’s the big deal?

Jag blir tvärsöver när något körs ner i min hals. Då vill jag inte ha, oavsett kvalité, funktion eller smak. Oxfilé eller pölsa, det är egalt. Bort!! Undan!!

Samtidigt är det lite intressant… Jag är ju en cynisk typ och kan inte låta bli att undra: Vem är det som driver den här hysterin? Att det skulle vara en tillfällighet att ämnet helt plötsligt är på var mans läpp tror jag inte en sekund på.

Häromdagen lyssnade jag på “Medierna” i P1, man sände ett reportage om Fallet Madeleine McCann, den engelska fyraåriga flickan som försvann i en portugisisk turistort tidigare i somras. Massmedias sätt att rapportera om händelsen, och om föräldrarnas sökande efter sin dotter studeras och man konstaterar bland annat att det ligger en genomtänkt och mycket skicklig strategisk plan bakom det som sedan blivit en stor nyhet, engagerat många journalister och som faktiskt stör det polisiära arbetet och alltså motarbetar det egentliga syftet: att återfinna den lilla flickan.(Programmet kan du lyssna på via länken här ovan)

Så, hur kommer det sig att alla helt plötsligt pratar om Facebook? Vem, vilka vill att vi ska göra det?
Fler än jag verkar undra.