Några ord om Guldprinsen

I mina tankar kallade jag honom för guldprinsen. Hans lillebror Jocke kallade jag för silverprinsen och jag var, med ett barns engagemang, förälskad i dem båda samtidigt. Robban var vuxen och en fjärran dröm, men Jocke var tonåring och tvingades nog konfronteras en smula med mina kärleksbetygelser. Kanske var jag sju år, jag vet inte?

Igår satt jag med min pappa vid min sida i en vacker kyrka, som jag minns från min barndom, och såg på kistan och såg på när Robbans precis nyblivet vuxna barn skulle försöka acceptera och säga hejdå till sin pappa.
Det är ju en fullständig omöjlighet att acceptera, att en pappa dör när man själv precis slutat vara barn. En pappa som inte hann bli morfar eller farfar, och två barn som inte alls var klara med sin far.
Jag sitter där med min pappas hand i min och återigen blir det så där smärtsamt tydligt hur lite som skiljer livet från döden, för varför ska jag få ha min pappa när de inte får ha sin. Jag är nästan dubbelt så gammal.

Jag sitter där i kyrkan och räknar mina välsignelser. När nu livet är så elakt att jag själv blev av med min farmor, så har jag också fått en reservfarmor. Ja. Lilla Moster Bibbi. Min pappas lilla moster, min farmors syster och också denne Robbans mamma. Så liten har hon blivit de senaste åren, helt vithårig och jag biter mig i läppen och förstår inte mina egna prioriteringar när jag inte hinner hälsa på henne oftare.
För hur länge till finns hon kvar här med oss? Hon som nu fått begrava ett av sina barn.

Robbans och Jockes syster Lotta sa kloka ord om att få en bror till låns, orden var sanna för Robban har varit sjuk i nästan hela sitt liv men man borde nog orka med att se livet så generellt. Springa mindre och kramas mer, se till att träffas oftare och skratta massor.

Allt detta tänker jag och när jag sluter mina ögon ser jag Robbans son, hans förtvivlat sammanbitna min när han kommer gående ut ur kyrkorummet, med blommor i händerna som ska transporteras iväg med kistan.
Det sista man kan göra för en älskad pappa: Skicka med blommor och bära en kista nedför en livsfarlig trappa.

Kontext 2.0

Livet är inte alltid så lätt, men jag är välsignad med en speciell förmåga, som hjälpt mig många gånger.
En av de talanger som fått mig att överleva.
Jag adopterar.
Nya familjemedlemmar.
När jag inte orkar med de ordinarie, eller när de känts för långt borta, när huden varit för tunn, förtroendet för lågt.
Då adopterar jag.

De där vännerna.
De man faktiskt väljer.

Hon jag kallar syster. Hela hennes familj var som min egen under de där jobbiga åren när mina föräldrar skildes, och likaså min dåvarande pojkvän. (Undrar var du är i världen, M. Jag hoppas innerligen att du lever ett underbart liv.)
Sen, när marken rämnade, när jag blev sjuk, när kärleken tog slut, då hade jag tur att hitta en hemlig trädgård på Internet, en sluten community full av osedvanligt kloka och roliga människor.
En av dem har sedan dess döpt mitt barn, och när hennes dotter föddes tog jag hand om hennes son.
En av dem är gudmor till mitt barn.
Två av dem bjöd på NästanDop för ett par veckor sedan.
Två av dem låter mig vara kattvakt lite nu och då.
När jag var höggravid och knappt kunde gå, och skulle flytta… då kom de. Bar, bokade bil, packade och städade.
Välsignade välsignade är de.

De förgyller mitt liv.
De är lika viktiga för mig som min familj är.

Hålen efter de i den kretsen som seglar vidare åt ett annat håll i livet, utan mig, är lika stora och smärtsamma som de efter ett bortsprunget syskon.

“Extended Family” kallas det visst.
Fick jag som jag ville skulle jag samla er alla, ha ett stort område med en massa hus, så vi kan bo närmre varandra, låta våra barn leka ihop, skruva i varandras bilar och äta middag ihop.
Oftare.
Nu åker jag en hel del tunnelbanapendeltågbuss istället.

Det är en oerhörd välsignelse att vara så älskad som jag är.
Något att vara mycket tacksam för och ödmjuk inför.

Kontext.

Sammanhang.
In i det är jag född, in i min familj. Människor jag inte valt utan som helt enkelt är där ändå.
En mamma.
En pappa.
Så småningom kom en bror.
En skilsmässa.
Därpå en syster.

Dessutom finns där en morfar. Det fanns en farmor och en farfar. En farbror. Någon gammelmoster, en kusinkryllingbrylling. Ingifta bonusar.

That’s about it.
Inga högar med kusiner.
Inga buntar med fastrar och mostrar.
En ganska liten familj.

Ändå så komplicerat. Skilsmässor river sönder, sveken bränner fula hål, minnet är förfärande gott.
Varför är det så svårt?
Varför är det så lätt att polarisera, att ta ställning, utse en syndabock?

Men det finns hopp ändå.
De där fula hålen läker sakta, men de får ändå någon sorts ärrvävnad, hud med åren.
För det är ju en av skillnaderna mellan familj och vänner.
Familjen är kvar väldigt mycket längre än vännerna, de nöter man ner, de tar slut, de blir man av med och de försvinner.
Visst kan man välja bort delar av sin familj, eller än värre, bli bortvald, men det är svårare, kostar mer och är aldrig helt slutgiltigt.
Det finns alltid ett frågetecken i slutet av den konflikten. Ett aldrig så litet hopp om försoning, förlåtelse, förståelse.

Men filmen “Tomten är far till alla barnen” klarar jag inte av att se.
Av den får jag sån ångest att jag får svälja hårt för att inte spy i soffan. Adrenalinet pumpar, blodsmak i munnen.
Nej.
Den filmen klarar jag inte av.
Ärrvävnadens hud är alltför tunn.

Pepparpeppartaiträ

Snart är detta lilla barn tre veckor gammalt. Idag är det två veckor sedan vi kom hem från sjukhuset, från tryggheten där andra människor hela tiden fanns till hands, ifallatt.
Två veckor hemma, på egen hand. Som mamma.
Det är så konstigt, “Mamma” betyder ju MIN mamma. Inte Jag?!

Alla frågar hur det går.

Jag är förvånad.
Kanske svartmålade jag en smula.
Kanske har jag bara haft toktur.
Kanske ska man inte alls skriva om sånt här – vaknar inte Murphy nu gör han väl det aldrig..?

Jag var förberedd på någon sorts kaos och i ett kaos är vi inte.
Självklart är det mycket jag inte gör, somligt som helt plötsligt är komplicerat som sjutton. Åtskilliga gånger har jag saknat en tredje hand, någon som kan öppna en burk när jag har ett barn i famnen, någon som kan hålla i honom en stund medan jag städar kattlåda – det vill jag ju gärna “göra klart” och inte bli avbruten med – eller ännu hellre: någon som städar kattlådan!

Jag experimenterar en smula: Han avskyr blöjbytena. Ibland går det hyfsat men andra gånger skriker han i högan sky, bortom vett och sans, skriker sig själv så förtvivlad att han nästan inte kan sluta, när det sedan väl är över, när han är i min famn och jag bara goar och kramar honom. Fryser han? Jag provar att bädda om honom lite extra med en handduk. Är det för ljust, sticker någon lampa i ögonen? Knappast, det är ganska “mysigt” i sovrummet… Än så länge har jag inte knäckt koden: somliga gånger säger han inte ett ljud, andra gånger blir han nästan hysterisk. Jag ser inte mönstret. Än.
Eller så finns det helt enkelt inget.

De här två veckorna har varit intensiva.
Jag har nog aldrig haft så många människor på besök i mitt hem.
Jag tror att jag haft fler besök här på två veckor än jag annars brukar ha haft på ett ÅR… Jag hör till dem som åker hem till folk, inte till dem som folk åker till.
Men i ärlighetens namn: Nu är det ju inte jag som “drar”. 😉

Kaoset. Det skulle väl vara prioriteringarna då. Skåpsluckorna har fortfarande inte fått sina handtag. Tavlorna är fortfarande ohängda. Såna projekt har helt blivit liggande.
Det är ju inte bra, men så är det. Det får jag jobba på.

Jag jobbar också på Beach 2009.
I ett märkligt mellanläge är jag nu. Jag kan inte ha mammakläderna längre, de är alldeles för stora, men mina vanliga kläder är för små. Byxor är det största problemet. Dessutom får de verkligen inte sitta åt, eftersom operationssåret inte vill bli ihopklämt på något sätt alls.
Och överdelar där man smidigt kommer åt att amma? Hmm. Alla fina sommarklänningar, de är ju helt VÄRDELÖSA ur de perspektivet. Irriterande. Jag har verkligen ingen lust att ge mig ut och handla ÄNNU mer kläder… Jag är både snål och fattig och dessutom gillar jag inte att handla kläder.
Det blir skönt att åka till Orris, där kan man luffa omkring i vad för trasor som helst 😀
Och nästa vår, då ska jag få plats i skinnstället. Jo.
Vågen gör mig glad, enligt den är det inte långt alls kvar till matchvikten.
Måttbandet är inte lika roligt att använda.
Dessutom konstaterar jag när jag är ute och promenerar att jag förlorat muskler. Massor av både muskler och flås.
Inte alls konstigt med tanke på två månaders foglossning med ett därpåföljande mycket stillsamt liv.

Papperspysslet är nästan klart. Skattemyndigheten har fått en blankett med de namn jag och Faderskapet beslutat om. (Nej. Inte minsta lilla Egon!)
Faderskapspapprena är påskrivna enligt konstens alla regler.
En hel hög med papper är inskickade till Försäkringskassan, allt från intyg om att ett barn blivit fött till bostadsbidragsansökan. Helt plötsligt är vi ju en familj och då kanske man kan få sånt? (Nå. Inte om man definierar “familj” utifrån ett KDS-perspektiv, men…det gör inte jag!)

Intill mig ligger han nu, Grodprinsen. Alldeles strax ska jag bära in honom i sängen, och dessutom göra kväll själv.

Jag är tämligen nöjd med tillvaron och känner inte att jag har någon väldig brådska ut ur min “bubbla”.

Förresten.
Vet ni hur många gånger man kan pussa på Världens Sötaste Nästipp?
Nä.
Jag vet inte, jag heller, men jag undersöker saken!

“Min bror och jag”

För många år sedan hade en grupp som hette Pontus och Amerikanerna en hit med låten “Min bror och jag”.
Min bror, som var tio-tolv år då, fick en skiva med dem en jul eller så, och den spelade han för mig, och en melodislinga har fastnat i mitt minne. Jag nynnar den då och då, och funderar över det där med relationer och syskonkärlek och undrar hur det blir som är och blev som det blivit.

“…Min bror och jag,
vi har kramats av samma mamma.
Min bror och jag,
gått från vått till torrt och lärt
oss skilja katt från hund.
Min bror och jag…”

För vi var varandra nära. Jag är avsevärt mycket äldre än min bror, har alltid varit Storasyster, den sorten som alltid tog hand om, och hade med mig min lillebror. När han var riktigt liten barnpigade jag massor, jag och mina kompisar höll på med vårt, medan vi parkerade honom vid legolådan min bästa vän hade. (Jo, ibland byggde vi nog glatt alla tre, han tre och vi elva år…)
Vi byggde kojor, och hjälpte honom att bygga sin, allt för att han skulle vara glad och nöjd och inte ställa till gnäll och gny, och störa oss i våra projekt.
Jag klev av bussen och hämtade honom hos dagmamman efter skolan, sen promenerade vi hem den långa vägen. Senare började han kliva på bussen, som jag kom med.
Jag flyttade hemifrån, och han och pappa flyttade med pappa åt ett annat håll; men ändå kändes det som om närheten fanns kvar.
Ärligen kan jag säga att jag for och hälsade på honom, och inte i första hand hem till pappa. Vid de tillfällena hände det till och med att vi sov tillsammans, fastän vi var för stora för sånt, bara för att vi längtat så.

Det var verkligen “Min bror och jag”.

Jag saknar honom så.

För nu är det annorlunda.
Jag vet inte varför, jag önskar honom tillbaks, jag vill ha honom i mitt liv men han vill inte vara ha mig i sitt.
Jag vet inte varför.
Det är verkligen så. Jag vet inte varför. Inga hårda ord har utväxlats.
Han har bara försvunnit.
Slutat höra av sig.
Svarar inte.

Det enda som hörs är tystnaden.

På ett community hittar jag honom.
En bild har han lagt upp på sig själv.
Nej, han svarar inte på tilltal, men han accepterar en “vänförfrågan”, så jag kan se profilen.

Bilden gör mig lite obehaglig till mods.

Vem är den här mannen?
Känner jag honom alls?

Nu är han, gissar jag mig till av andras kommentarer, i Afghanistan, på FN-tjänstgöring.

Hoppfullt!


Jag bläddrar, som alltid, igenom DN och SVD på nätet och mina ögon fastnar på det här och jag läser:

“Men nu har hoppet åter väckts hos henne. Länsstyrelsen kritiserar nämligen socialnämndens beslut.

Det grundar sig på en bristfällig utredning där pojken aldrig riktigt fick komma till tals om vad medmamman betyder för honom.

–Man kan inte behandla de här barnen annorlunda än barn i en annan familjebildning. Det finns flera föräldrar men barnen har samma rättighet att behålla kontakten med dem. Principen om barnets bästa ska gälla, säger Ulla Barr, socialkonsulent vid Länsstyrelsen i Stockholm.”

Det är ett tecken på hur cynisk jag kan vara, när det här gör mig förvånad, förvånad över att länsstyrelsen ser något så “konstigt” som normalt och sunt.
Tack för det!
Det är bra för cyniker som mig att bli positivt överraskad.

För det är ju så: Vi, människor, förändrar våra sätt att se och uppfatta vad som är normalt. (Vad är en “Familj” för något?)
Långt därefter följer lagstiftning med. (som påpekar att en familj kan bestå av samkönade föräldrar och deras barn)
Ännu ett steg efteråt kommer prövandet av lagen, när man testar hur det fungerar, mot den nya normen för vad som är “normalt”. (När man konstaterar att en “medförälder” som inte är biologisk förälder ändå är viktig för barnet och som barnet bör ha tillgång till)

Det går framåt!

Salta sillar!


Det är tveklöst den saltaste sill jag någonsin ätit, den jag idag inmundigade, i min morfars sällskap, på Briggen Gerda. Stekt salt sill har jag inte ätit sen… Ja, jag minns inte när det skedde sist. Det står sannerligen inte på min vardagsmeny! Som man kanske kan gissa är Stekt Salt Sill en mycket salt erfarenhet, som passar min morfar, som är en salt seglarkille utmärkt. Jag äter allt, det är få saker jag inte tycker om. (Jag är inte så väldigt förtjust i burk-tonfisk, men kniper det, såvisst äter jag…) Självklart testar jag saltsillen! Salt var den, om någon missat det. Resten av eftermiddagen har jag bälgat i mig loka citron, allt för att desperat ge den där sillen något att simma i. Jösses så salt!
Förresten. Stekt Salt Sill är rysligt salt. Bara så ni vet!

Gerda är på tillfälligt besök här i Stockholm, hon ligger i en av torrdockorna på Beckholmen.
Roligt var det att överraska honom, morfar, för vi träffas inte så ofta, så ett spontant besök så här var festligt. (Jag är barnsligt förtjust i att överraska!)

Jag blir också lite glad i hjärtat över att det finns människor som han, som lägger ner själ och hjärta i att bygga en hel brigg, att bibehålla hantverk som skeppsbyggeri men också konsten att segla fartyg som Gerda.
Jag gick från Beckholmen med ett leende på läpparna.

(och med ett saltbehovet för en hel månad mättat)

Om någon törs undersöka salthalten på stekt salt sill så finns det ett recept på anrättningen här!

.

.