DVBF

DVBF

Akronymen är en förkortning för DetVarBättreFörr men det är också en människa. En man, en speciell man med förkärlek för god choklad, swingdans och fotografi på hög nivå. Han ingick i den krets av människor jag lärde känna via det däringa Internetet på den tiden det inte var i var mans hand, och mer än en natt satt vi och pratade. Han nyskild och ledsen och jag i ungefär samma läge. Många mil skilde och det var först långt långt senare vi träffades på riktigt.
Men det är en mycket god och klok man.
Oerhört tragiskt är det att behöva växla från presens till imperfekt.

DVBF, Lasse Dalenius var en mycket god och klok man.
En människa jag kände, men inte tillräckligt väl, en människa som gav mersmak.
Nu är det för sent.

Han är död, han är borta, och vi som kände honom står överraskade, chockade och förtvivlade kvar.
Vad har hänt?
Är det verkligen sant?

Då är det lättare att acceptera att en gammal dam inte orkar kriga mot sin cancer längre.
Det gör inte mindre ont.
Nej. Tvärtom.
Det gör väldigt ont för det är inte vilken dam som helst.

De senaste dygnen har hon blivit sämre. Stadigt sämre, och Lilla Essingens pappa har vakat oroligt vid hennes säng medan jag hjälpt iväg Essingens storasyskon till skolan.
Morfinet har hållit henne någorlunda smärtfri men också okontaktbar, och vi har sett och förstått att nu är det nog så att det inte finns något bra slut på hennes vistelse på Karolinska Sjukhuset, bara mer eller mindre dåliga.
I förmiddags upplevde de sköterskor som skötte om henne att hon i ett litet ögonblick faktiskt var lite klarare, fick lite ögonkontakt, och att hon nästan log en smula, för att sen andas ut för sista gången.
En mamma, en farmor är borta. En hustru, en god vän.

Vi for iväg, kom till avdelningen, går in i hennes rum.
I Torsdags var jag, vi, till henne sist, då firade vi hennes 81årsdag med smörgåstårta och mycket skratt.

Nu ligger hon i samma säng, utan några slangar, inga kanyler eller dropp. Ingen väsande och bubblande syrgas.
Ett fint lakan med broderier, och några gerberor på bröstet.
Det är stilla – tills vi kommer in i rummet. Lilla Essingen konstaterar först förtjust “Famo!” för att sen konstatera: “Famo Sover”. Sen undersöker han rummet, leker med hjulen och reglagen på sängen, undersöker toadörren, klättrar på stolar och är precis den han alltid är.
Sällan blir kontrasten så tydlig.

Och vi går ut i solskenet, i allt det skrikblå, åker hem till mannen, hissar flaggan på halv stång, steker fattiga riddare och börjar ringa till alla de som behöver bli underrättade.

Det var bättre förr.

När jag kunde surra med dvbf över icq.

När farmor var pigg och frisk.

Vårtrötthet.

Jag överlevde.
Vintern tog slut.
Snödrivorna krymper, krokusar och vintergäck hugger dem i hasorna och min lättnad är fysiskt påtaglig.
Mycket.

Jag är fullständigt slut.
Jag orkar inte tänka, inte blogga, inte surfa.
Jag sover som medvetslös, väcks av barnet, har svårt att somna om och är sedan döende under dagen.
Huvudvärken lurar bakom ögonen.

Är det bara våren?
Det är nog lite den förkylning som stör också, och så är det lättnaden över att Lilla Essingens Farmor överlevt och piggar på sig.
Annat i tillvaron verkar också på något underligt sätt falla på plats och även det är outsägligt skönt.

Spänningarna släpper.
Jag släpar mig hem från jobbet, hämtar Lilla Essingen från dagis och häller ut duplolådan. Bollibompa är vår vän, frysen och micron likaså.
Ont om långkok är det gott om.

Jag är så oerhört galet sinnessjukt trött.

Om bönor, böner och en röd Volvo 740

För några veckor sedan fick min syster sitt hett efterlängtade körkort. Lycka i vår del av hooden.
Det tog inte lång tid förrän hon stolt rapporterade att hon köpt bil.
Sina drömmars bil.
En gammal 740. ( Vem sjutton drömmer om en gammal volvo??)
Jag, den förnuftiga storasystern, himlade med ögonen och pratade om vad bilar kostar, hur mycket bilar, i synnerhet gamla bilar, krånglar och liknande klokskaper – ack så tråkiga.
Men min syster är en böna som väljer sin egen väg, det har hon alltid gjort och jag är oändligt stolt över henne.
I alla lägen.
Just nu är jag också mycket tacksam.
Inte bara för att hon är fantastisk och underbar, utan också för att hon köpt den där gamla volvon.

För när en annan riktigt rekordelig böna har det riktigt jobbigt, åkt akut in till Karolinska sjukhuset, när Lilla Essingens pappa ringer och gråter och vi faktiskt får höra att hon kanske dör inatt, då … då var det svårt att vara i min hood, mitt hörn av världen var helt fel hörn av världen.
Den bönan, Lilla Essingens Farmor, är en dam jag tycker mycket om, och jag har en känsla av att både jag, Lilla Essingen och hans pappa har en hel del att tacka henne för.
Den cancer som hon nästan blev av med, men bara nästan – när hjärtat började svikta och cellgifterna blev för giftiga för inte bara cancerceller utan själva livet – den cancern lever alltför väl. Riktigt vad som hände just i går kväll är jag inte läkare nog att förklara. Det är inte läkarna på Karolinska just nu heller, men hon var döende.
På riktigt.
Lilla Essingens pappa tog med sig de äldre barnen, storasyskonen och for dit i farlig fart.
Blek som lärft, ytlig andning, galna värden, feber och mycket smärta. Tack, Gud, för morfin.
Halv elva är klockan.
Utan bil är jag, och jag har ett barn som är knappt två år som ligger och sover.
Det är långt till karolinska.
Ska man slita tag i en taxi? Packa ihop barnet?
Istället biter jag ihop, ber om hjälp.

Ringer systeryster.
Inom tio minuter är hon här.
Hon sover här, med Lilla Essingen.
Hon för honom till dagis på morgonen.
Och.

Hon ler när hon ger mig nycklarna till sin gamla röda volvo 740.
Det sista jag gör innan jag far är att slänga ut en bön om förbön på twitter.

Lilla Essingens Farmor är fortfarande mycket sjuk.
Men.
Hon lever.
Hon mår mycket bättre.
Kinderna har inte samma färg som lakanen hon ligger på.
Morfinet hjälper, det gör också en massa andra mediciner hon får och blödningen i magen verkar ha upphört.
Andetagen är inte lika fjäderlätta, och blodet syresätts bättre.
Febern har sjunkit och blodtrycket gick att mäta, åtminstone till hälften.

It takes a village…

“It takes a village to raise a child”

Och här sitter jag, den “stackars ensamstående mamman”, i min by.

Omgiven av människor som jag valt, som finns i min närhet, människor som jag litar på och tycker om.

På promenadavstånd bor mormor och bonusmorfar.
Tvärsövergatan kusinkryllingbrylling med familj.
Lilla Moster Bibbi en liten busstur bort.

I fröken Underbars soffhörn sitter jag och broderar och dricker te.
I andra änden av soffan sitter hon och virkar.
Greven surfar i fåtöljen och på TVn dansas det.

Lilla Essingen har kroknat, ligger och sover i hennes säng, på vardagsrumsgolvet ligger en hög med övergivna leksaker.
När kvällen blivit sen pillar jag in hans armar och ben i overallen och bär försiktigt ut honom i barnvagnen. Så tar vi “pelletåget” hem, han vaknar inte ens när vi väl kommit hem.
Det är trygghet, det är tillit.

Han somnar lika gott hemma hos sin pappa, när vi övernattar där, och han bärs omkring av sin storasyster fram och åter genom huset. Det är svårt att avgöra vem som har roligast.
Absolut lyckligast är dock Farmor, när hon kommer och får träffa sitt ygsta barnbarn. Essingen blir rastlös på kramandet och vill komma ner på golvet, till leksaksbacken, men farmor kryper ner på golvet till honom och njuter av att han är nära.
Kära rara, jag är så oändligt glad över att han har en farmor…

…och att leka med Ester&Elias hemma hos Jeez är bland det bästa som finns!

img_05882

I Forodrims lokal på N:a Agnegatan kan man också sova. Eller tugga på en blå haj tills den blivit alldeles absolut dyngsur.
Vi skrattar gott när han bankar den i bardisken – det blir små blöta spår efter den – precis som om han otåligt väntade på att få beställa…

…och kompisarna, kompisarna uppe på öppna förskolan! Eddie, Simon, David, Freja, Amanda och allt vad de heter, de är ju jätteroliga!!
Dit går vi var och varannan dag, Essingen kryper iväg i full fart, och jag ler när jag ser honom. Inte har han tid med sin mamma inte, nejnej. Och det är en bra sak, det! Han leker, undersöker och utforskar och det är hans jobb att göra just det så nöjd blir jag när han gör det så bra. Men så tittar han fundersamt upp, var är mamma..? Han kryper lite tveksamt mot benen som står närmst, kvinnan i fråga klappar om honom och han lyser upp och fortsätter att leka. På lite håll står jag och ser på. Min fina pojk! Trygg och därmed fri från oro och full av upptäckarlust.

Här är min by.
Jag trivs i den, jag tycker om människorna som bor i den.
Men den är större än så.
Det påmindes jag om i gårkväll, vid en fika på centralen.
Även långt bort ifrån oss finns människor som tycker om oss, som bryr sig om oss och som saknar oss.
Tiden från kommer tillbaks. All glädje, alla äventyr. Allt som var bra, men jag påminns också om att det inte bara var ett paradis.
Men livet är gott, vi glömmer taggarna och njuter istället av rosornas doft.

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, min största och viktigaste uppgift är att se till att mitt barn har en by och att han törs lämna mig för att undersöka den.

(Ja, vi väntar väntar väntar på att Morfar & Kristina ska flytta hit! Ni är helt enkelt för långt bort!)