Om allt jag har

Jag älskar semlor.
Det är nog faktiskt det godaste bakverk jag vet.
Mandelmassan, som ska vara riktig, med mandelbitar i, inte för “slät”.
Bullen, luftig men ändå så där skönt tung.
Vispgrädden.
Locket ska vara trekantigt och jag vill ha den simmande i gott om het mjölk.

ÅH så gott det är!

Barnet har också fått smak för det hela, och igår gick vi upp till vårt lokala konditori och köpte några semlor, på väg hem från Dadi.
Efter maten fick han sin semla.
Han hade tjatat till sig att få en egen, och inte bara få smaka på min.

Det är klart att en treåring inte orkar en hel semla. Inte efter att ha ätit upp sin mat, först (Ja, det var ett villkor, så taskig är den här mamman)
Han orkade faktiskt inte ens halva, men han låg i soffan, som en stoppad korv, och var nöjd och riktigt däst, precis som man ska vara på semmeldagen.
Sista dagen innan fastan.
Stora Moffar-dagen.

För nu, nu har tant bestämt att det inte blir något fikabröd. Inte minsta lilla kaka, kex eller bulle till teet eller kaffet. Choklad går, glass går men inga macarons, inga kanelbullar, inga semlor eller wienerbröd. Inte ens minsta lilla bragokex.

Inte förrän till Påsk.

Jisses. Jag som älskar sånt.

Men det är nyttigt att påminna sig själv, lite då och då, om hur lyckligt lottad jag är.

Dies Cinerum

Askonsdag

Första dagen i fastan.
Dagen efter fettisdagen.
Jag älskar semlor och nu har jag alltså bestämt att följa traditionen.
Det är färdigkäkat nu.

Inga fler semlor förrän nästa år.
För nu är det fasta.

Nåja.
Jag fastar ju inte i ordets rätta bemärkelse.
Men bara för att utmana mig själv har jag bestämt att avstå från ett och annat.

Kaffe till exempel.
Nu är det ingen stor utmaning för mig eftersom jag inte är någon stor kaffedrickare.
Men det där som oftast följer med kaffet.
DET avstår jag också från.
Den där kakan.
ALLA kakor faktiskt.
Och deras kompisar – bullarna.
Allt fikabröd.
DET, kära populas, det är en utmaning.
För jag är en sockerråtta.
Jag gillar att fika och jag dricker aldrig en “slät kopp kaffe”.
Skulle aldrig komma på tanken.

Idag har jag hållit stilen.
Inget kaffe, ingen bulle, trots att det finns avmigbakadebullar i frysen på jobbet.
Kvällarna brukar vara värre.
Då skriker fikatarmen högt

Jag löste det elegant – genom att däcka när jag skulle söva barnet. Vaknade förvirrad till, gick upp, tittade på klockan och undrade hur den kunde gå så fel. Vaddå elva?
Jaja. Därav blev mycket ikväll sent och än mer ogjort.

Nu dricker jag en kopp te, med en enkel skorpa som sällskap, och sen ska jag gå isäng. Jag tror inte jag har några större problem att sova gott en gång till.