Karlskrona är nerburen i källaren.
Min sköna “liggfåtölj” från IKEA fungerar inte. Jag tar mig inte ur den.
Den är antagligen precis lika värdelös att sitta i med en liten, ammandes, skorv i famnen.

Mor har donerat två gamla fåtöljer från Orris. Fula men bekväma.
Precis.

TVÅ stycken.

Frid borde råda i Essa-hemmet.

En till mig och en till katten.

Men så är det inte, eftersom hon bestämt att min fåtölj är hennes fåtölj. (Ja, den är min, eftersom datorn står inom räckhåll där.)

Jag tycker: Hon kan gott och väl ta den andra. Den är likadan, lika bekväm. Dessutom med mer katthår i.
(Kanske skulle jag inte ha dammsugit bort drivorna av katthår ur den..?)

Så jag hinner inte mer än resa mig förrän hon kommer och lägger sig – om telefonen ringer eller jag behöver hämta något eller gå på toa – då ligger hon där när jag kommer åter. Och jag sätter mig, magnifikt, storändat och långsamt långsamt i princip på henne.

Störst går först.

Och nej. Hon går inte till den andra fåtöljen. Hon försvinner, bidar sin tid, och tar chansen så fort jag reser mig upp…