Ne-ej

Egentligen är allt Carinas fel.
Man skulle kunna tycka att det är ett hårt uttalande, men jag ristar det i sten.
Det Är Carinas Fel.

Men det finns några ytterligare bidrag till katastrofen.

Oktober.
Jag menar, visst kan man prata om mysiga kvällar i stearinljussken, med mustiga grytor och lurviga filtar.
Jaja. Man kan också prata om att frysa ihjäl i mörkret i väntan på bussen som är sen, om lövhalketunnelbanor som kommer en annan dag, om regn som kommer mer från sidan än uppifrån och blöta fötter.
Så till Carinas tröst så… Ja, Oktober.
En klart förmildrande omständighet.

Dessutom

Måndag.
Ja. Behöver jag säga mer?

Därutöver:

Barnet hade feber. Inte mycket feber, men tillräckligt för att dagis skulle vara en omöjlighet. Tillräckligt lite för att lägenheten skulle kännas alldeles för trång så vi for iväg till Farsta Centrum för lite höststövelinförskaffande. De stövlar som ännu var, var på gränsen till små men framförallt trasiga på ett mer katastrofalt sätt och min onge ska inte behöva frysa om fötterna. Jag AVSKYR att frysa.
Över twitter skräddar jag lite snabbt ihop en träff med vännen Carina, som ska leta jeans till någon av sina flickor.
Vi letar, hittar, fyndar och har det ganska trevligt där bland klädställningar och hyllor. (Vilket är bra gjort, för jag gillar inte att köpa kläder)
Jag är mycket glad för att hon är med när de där stövlarna ska införskaffas, för jag tycker att det är svårt att köpa lagom mycket för stora stövlar. “Kan de verkligen VARA så DÄR stora??”

Vi jobbar på duktigt, och tillslut sjunker vi ned på varsin stol på Waynes Coffee för värförtjänt kaloriintag.
Barnet har hållit sig någorlunda i skinnet under förmiddagen och får nu ett glas mjölk och en liten muffin. Fint med lite socker.

Det är här det går snett.

För att den var måndag, för att det var oktober. För att han hade tråkigt eller för att det var just Carina som satt på hans högra sida.

Men

Hans ben börjar pendla, under cafébordet.
Som den kloka kvinna Carina är, så säger hon till honom:
“Kan du sluta sparka på mitt knä?”

Förändringen är så dramatisk att vi tittar på varandra över bordet, och försöker kväva våra skratt.

Barnet tappar axlarna, armarna faller ner, och muffinsbiten ur handen ner på golvet (jo, mamman hann se och fånga)
Hela barnet slokar och slutar vara barn, för att bara vara Det Försmådda Och Missförstådda Offret

…och det har på något sätt inte släppt sedan dess.

Trotsåldern är här!

VAB

Vård av Barn.

Telefonen ringer.

Dagis står det i displayen. Med ens höjs pulsen ett snäpp, eller två.

Jo, Essingen har feber och är ganska ledsen och hängig…

Ok.

Jag har förvarnat om att jag inte har så lätt att komma på en gång, eftersom jag inte kan lämna mitt jobb förrän någon kommit och löst av mig.
Men nu har jag tur. Det här är ett arbetspass med dubbel bemanning. Tio minuter senare är jag på väg hem.

Min lilla groda får syn på mig, han är rosig om kinderna och har nappen i munnen och visst känner jag att han är varm, och inte är det samma spunk i HejMammaÅhsåjaglängtat-kramen. Hemma får han en alvedon och somnar ganska omedelbums. Vi blir hemma några dagar. Febern går upp och ner, så som feber alltid gör.
Det blir helg, och efter helgen är gossen fit for fight.

…men framåt eftermiddagen börjar jag frysa på jobbet. När jag kommer hem kollar jag, jovisst har jag lite feber. Inte mycket men tillräckligt för att det ska vara besvärande. Jag lägger mig tidigt och petar i mig lite alvedon.
Nej. Riktigt i form är jag inte. Men jag är inte snuvig, jag har ingen hosta, ingen muskelvärk. Bara lite feber, så jag… Ja. Hur ska man göra: Ringa sig sjuk innebär att den som jobbat natt inte får gå hem förrän man fått tag i en ersättare. Kort sagt. Man ska vara mycket sjuk innan man ringer på morgonen och sjukanmäler sig. Torsdagen kommer som en lisa. Torsdagen är en Ledig Dag. Sovmorgon för mig och Essingen, sen går vi upp till dagis tillsammans. Själv tänker jag sy lite på min blå kappa, och sen hämta honom tidigt.

Det blir tidigare än jag tänkt.
Efter någon timme ringer de.

Nu blir jag rakt av förvånad när jag ser displayen på telefonen. NU? Det är inget fel på honom?!
Diarré??

Ja, det är klart jag hämtar honom, jag är ju likväl hemma.
(Fast inte sjutton såg jag till någon diarré??)
Så i morse gick vi upp till dagis igen, vinkfönstersritual, och sen ner mot bussen.
Jag hinner igenom en kopp te och en och en halv macka när telefonen ringer.

IGEN?!? Vad ÄR det här??

Jo, nu har Essingen kräkts, och vill absolut inte äta någon frukost.
Återigen har jag tur: Dubbelbemanning, så jag äter upp min macka, och pallrar mig tillbaks.

Väl hemma sover han i en dryg timme, vaknar störthungrig. Jag tar det säkra före det osäkra till lunch och ger honom lite potatismos, för att se “hur det går”. Han sträcker sig, blir en halvmeter längre och snor en bit fläskkotlett från min tallrik. Det slutar med att han äter halva min portion. Jahapp.

Ska det vara så här?

Inte för att jag inte vill jobba, och allra helst hade jag nog jobbat bara halvtid, hunnit leka mer, men… lönen, lönen, lönen…!

Nya tag.
Snart börjar dagisvecka nr 3, tror ni att vi får en första HEL vecka då?

Om lyckan över att ha en nedsnorad tröja.

Jag har nog predikat om det här förut, men ändå gör jag det igen.
Om vikten av att värdera det man har, se sina välsignelser, räkna sina tacksamheter.
Visst kunde det vara bättre, men det kunde också vara så väldigt mycket värre.

Jag ser en snabb glimt av mig själv i badrumsspegeln. Håret är på ända, jag har en sunkig t-shirt på mig, med klart urskiljbara Essing-spår på axlarna och ärmarna. Han är snorig och dräglar som en besatt, och han har blött lite näsblod under natten.
Jo.
Jag har definitivt varit snyggare.
Skulle MrRight ringa på dörren nu, och jag vore dum nog att öppna, vände han garanterat på klacken.
Bums.

Vi har haft några ganska jobbiga dagar. Essingen har varit sjuk. Febrig. Gråtig. Alvedonet har tagit toppen av febern, men han har inte orkat något, inte lekt mer än korta stunder, och allt har fastnat, ramlat och bråkat, inget har fungerat för honom och han har förtvivlat protesterat.
Näsan rinner och rinner och ElakaMamman är där med de där näsdukarna, de där vita handdukarna och torkar och torkar och han protesterar vilt, vill inte alls bli överfallen av en massa vita sjok, oavsett om de är av papper eller bomull.
Halsen har nog gjort ont, för han har inte velat äta. Inte alls stundtals och det är inte alls typiskt för en i normala fall tämligen matglad gosse. Det enda som verkligen funkat är välling och tissetåren.
Så var det det där med tänderna.
Som utan atthan alls antagligen egentligen tänker på det hugger djupt in i mig och det gör så ont att det vitnar för mig och nejkioskenärheltplötsligtmycketstängd!!! och Mamma! Jag vill ju haaa!!!.
Panik, vilt vrål, floder av tårar.

Kort sagt.
Andra dagar har varit roligare, lättare, både i mammalivet men framförallt i pojklivet.

Men å andra sidan.
Vad är en förkylning?
Några dagar hemmavid, snor, hoståfräs, gråt och tandagnisslan, men det går ju över.
Det finns barn som har värre åkommor.
Det finns barn som slutar att finnas, det finns föräldrar som förlorar sina barn.
Det finns kvinnor och män som aldrig ens får de där efterlängtade barnen, och det finns barn som inte blir uppskattade och omhändertagna som de förtjänar.

Så jag sätter ihop håret i ett tjorv, bär på pojken ett varv till, sjunger om den där båten som blir våt om magen och snusar i hans ljusa hår. Ljuvliga lilla barn, oändlig är min lycka över att du är en del av mitt liv.

Det var när jag var sjuk, sjuk och deprimerad så där förtvivlat och hopplöst utan hopp som jag på något sätt ändrade mitt tänk. (Hur lyckades jag?)
För just då, när jag var utan hopp, när allt, faktiskt allt var åt helvete (Mitt liv havererade ganska totalt där och då…) så slutar man att se nyanserna. ALLT blir illa, värdelöst, katatrofalt, omöjligt, äckligt och jag kände mig jagad, utsatt, hotad, rädd, kraftlös…

Och jag ynkade.
Ältade.
Gnällde.

(Jag kan ibland förundras över att så många av de människor jag lärde känna då fortfarande är en del av mitt liv, för jag var verkligen inte någon speciellt trevlig och positiv typ.
Tvärtom.)

Och i det där så hittade jag en metod. En magisk pärla som skimrar i mörkret, i det allra mörkaste mörkret, och som får det att ge vika.
Faktiskt, rent bokstavligt. Jag hade en frälsarkrans och jag satte helt fräckt en extra pärla på armbandet, en (i mitt fall grön/guldfärgad) pärla som fick symbolisera tacksamhet. För till och med när tillvaron är så vidrig att man bara står ut med den i små små bitar, kanske en kvart i taget, så finns det fortfarande något att vara tacksam över, problemet är bara att man inte förmår att se det där och då.
Då är det bra att ha något som påminner en om det.

(Jag är inte hemlös…Jag bor i ett land där det inte är krig… Jag hann precis med bussen…Jag hade inte tappat bort nycklarna, de låg kvar på skrivbordet…Det regnar åtminstone inte just nu…Jag andas fortfarande…)

Och mitt liv har blivit så mycket lättare.
Jag har lättare att rycka på axlarna åt andra människors tokerier.
Jag hetsar inte upp mig lika lätt längre.
Jag är sämre på att oroa mig. (Därmed inte sagt att jag inte oroar mig.Jag är bara inte Världsmästare längre)
Det är som om tacksamheten bromsar neggo-tankar.

Det är egentligen bara en sak som verkligen provocerar mig.

Bortskämda människors gnäll.
Männskor som är välsignade, som har så oerhört mycket att vara tacksamma över, som har resurser, möjligheter men som istället bara ser problemen, det tunga, det svåra.

Jag vill inte höra. Jag vill inte låta min tillvaro bli nedskitad av deras otacksamhet och tjat, jag klarar bara inte av det.

Puckon!
Var glad över det ni har, istället för att gnälla om petitesser.
Rätt som det är så kan livet vändas överända och en katastrof vara ett faktum.

38.6

Pojken vaknar, bökar och knölar.

Mamma!! Frukost!!

…och så blir det.
Och där tar dagen slut.
Han är helt slut, knäckt, somnar i stolen efter två skedar och resten av dagen bär jag honom i famnen, i sjalen, eller sitter med honom i famnen, eller har honom intill mig i sängen.
Ordentligt varm är han, och växlar mellan två lägen: Antingen så sover han, eller så gråter han.
Blank i ögonen är han och jag får tillfälle att prova den för barnrumpor speciellt inköpta termometern, både vid lunch och sedan senare på eftermiddagen. När tempen inte sjunkit själv så får han en hutt alvedon, nedmutat med Fröken Underbars supergoda äppelmos.

Ja, det ska väl vara premiär för det här också, och i ärlighetens namn. Denna gosse har haft våldsam tur, han är nästan åtta månader gammal och det här är första gången han är sjuk…

Nu, i skrivande stund, tror jag att febern tillslut har sjunkit lite, därmed osagt om det är alvedonet eller sjukans förtjänst, för nu sitter han på vardagsrumsgolvet och bökar med sina leksaker.
Om än inte med samma energi som annars.

386

Punka!

Det är punka på pojken igen!.

Men den här gången gick det bättre. Barnmorskan RosMarie på BVC är van vid små barn och henne känner vi, så hon anförtros uppdraget. Även om jag, rent principiellt inte gillar när människor gör mitt barn illa.

Hon förklarar för honom att det kommer att göra lite ont, att det är hon som gör honom illa (och inte mamma) och att det är viktigt med vaccinationer. Han tittar storögt på henne och hon ger honom en spruta i varje ben. Förskräckt tittar jag på nålen. Liten och tunn, men djupt in i benet, in i musklerna, inget litet tablodprov-stick. Pojken skriker självklart som en stucken…pojke, men det går över ganska fort, lite varm mamma-famn och lite sjungande och gullande.

Under eftermiddagen är han lite slak, sover i flera timmar och jag går förbi apoteket och köper flytande alvedon. Inte för att jag tror att han behöver det nu men rätt som det är så behöver man, och då kanske det inte är så kul att dra ut på stan och shoppa. Inte med en febrig skorv i famnen.
Men febertermometer, en sån behöver jag. Själv använder jag ju en muntermometer, men det känns varken säkert att använda på honom – den är ju så spetsig! – och hur “rätt” visar den när jag inte riktigt vet var i munnen den hamnar?
…Och såna där termometrar man mäter med i örat, hur är de?

Ni som varit med förr, vilken sort är bäst; man vill ju både mäta rätt och säkert, och samtidigt inte generera hemska barndomsminnen, trauman och framtida psykologräkningar…!

Dagen avslutas väldigt mycket bättre än den börjat.
Familjen utökas.
Pingvinparad!